Unik film om dialog och försoning i Mellanöstern

”Berätta om alla fredens människor ni mött här i Israel”, brukade priorn i benediktinklostret Abu Gosh, utanför Jerusalem, alltid säga till pilgrimerna som kom dit. ”Det är viktigt! Folk måste få höra om det.”

Fredsmänniskor, det är inte vad man associerar till när man tänker på Mellanöstern, och det är inte dem vi vanligen ser i medierna. Men jag tror att det finns fler fredsstiftare där än någon annanstans i världen. De outhärdliga, omöjliga omständigheterna tvingar till det, genererar antingen det sämsta eller det mest förädlade hos människan. Tyvärr möter man sällan de här människorna vid ett kort besök i Heliga landet. Ofta har man bara tid och kraft att koncentrera sig på en sida av konflikten, om ens någon. Hur många gånger har jag inte hört någon som kommit hem därifrån säga: ”Alla israeler är arroganta.” Eller: ”Ja, nu förstår jag att det inte finns något ockuperat område. Palestinierna vill ju inte ha fred.” Man fick aldrig tid att göra som Jesus, nämligen ro över till ”den andra sidan”, främlingens och motståndarens sida.

Filmen Within the Eye of the Storm – I stormens öga – gör just det, besöker båda sidor på en och samma gång. Det är en berättelse om några av dessa fredens människor som visar hur de värsta lidanden och grymheter inte behöver leda till hat och hämnd utan kan kalla fram den mest genuina och noblaste mänsklighet. ”Vi ska riva ner murarna genom kraften av vårt lidande”, säger israelen Rami till sin vän palestiniern Bassam.

Ramis far hade överlevt Förintelsen, och Rami var övertygad om att Israel tillhörde judarna. Som soldat hade han förlorat flera av sina bästa vänner och kom ut ur tre krig cynisk och förbittrad. Så småningom bildade han familj och kunde leva ett behagligt liv i en skyddad ”bubbla”. Han hade aldrig i hela sitt liv verkligen mött och talat med en palestinier. De var osynliga för honom, existerade inte. Men år 1997 sprängdes hans fjortonåriga dotter till döds av en självmordsbombare. ”Då sprängdes min trygga bubbla i en miljon bitar”, berättar han.

Bassam växte upp i Hebron. Som tolvåring såg han en pojke skjutas till döds av en israelisk soldat inför sina ögon, och från den stunden föddes en djup längtan efter hämnd. Han anslöt sig till en ”frihetsgrupp” där man kastade sten, flaskor och handgranater mot fienden. ”Jag ville eliminera dem jag inte kände.” Så småningom hamnade han i fängelse efter att ha försökt spränga en israelisk jeep.

Hur kunde dessa två män bli nära vänner?

I fängelset fick Bassam se filmen Schindlers list som rörde honom till tårar. ”Jag började förstå det judiska folket, deras djupt rotade rädsla.” Tanken på en fredlig samlevnad mellan judar och palestinier i var sitt hemland föddes och ledde till att han i hemlighet började möta israeliska soldater som kommit till samma övertygelse. Bassam upptäckte på så sätt en ny, hemlig kraft i dialog och vänskap snarare än i våld. År 2005, när han frigetts och hunnit bilda familj, var han med och bildade organisationen Combatants for Peace. Där mötte han Rami.

När Ramis dotter dog skrek varje cell i hans kropp på hämnd. Att hata och hämnas skulle ha varit lätt, insåg han, långt enklare än att bygga broar till fienden. Men Rami valde att ställa sig den förbjudna frågan: Kunde Israel ha bidragit till att göra palestinierna till terrorister? Avgörande för hans engagemang blev när han för första gången i sitt liv mötte en utsatt palestinsk familj. ”Det var som en jordbävning och förändrade mig fullständigt.” Efter denna händelse har han vigt sitt liv åt dialog och försoning. I filmen ser vi honom tala till israeliska gymnasieelever. Han kräver inga stora saker av dem. ”Jag ber er bara om en sak: Kom ut ur er bubbla!”

Combatants for Peace verkar för ett slut på ockupationen, bygger dialoggrupper, river vägspärrar, planterar olivträd, ordnar studieresor till Västbanken med mera. Men det är inte vad filmen främst handlar om utan om vänskapen mellan Bassam och Rami. I varje fall är det helt klart filmens största styrka. Två år efter det att de möts skjuts Bassams tioåriga dotter ihjäl av en israelisk soldat, när hon kommer från skolan. Från den stunden knyts de båda sörjande fäderna närmare varandra. ”Rami var inte längre bara en vän, han blev min familj”, säger Bassam.

Vi ser dem när de sitter sida vid sida i en radiostudio där de regelbundet medverkar i program från radiostationen Voice of Peace. Samspelet dem emellan är mycket äkta. De utstrålar värme och humor – glädje över att få vara tillsammans. Det vi ser är ingen fredskongress, där delegater formellt skakar hand med varandra, utan kött och blod, hjärtan som slår och värker. På orientaliskt vis kysser de varandra fyra gånger på kinden varje gång de möts. ”Jag älskar dig verkligen”, säger Rami till Bassam när denne i slutet av filmen flyttar till England med sin familj för att påbörja ett masterprogram i fredsstudier.

Svårare blir det för Rami att nå samförstånd med sina forna israeliska vänner. Vi ser hur hans landsmän vänder honom ryggen när han försöker övertyga dem om vikten av dialog. Rami ler varmt in i kameran, men man anar smärtan. Jag förlorade många av mina gamla vänner” – säger han i en intervju – ”men vann nya i stället.”

Ramis och Bassams vänskap är inte unik, jag har mött många sådana fredsstiftare i Israel, modiga människor från båda lägren som tar sig över gränser och knyter band, ibland med risk för sina liv. Combatants for Peace är bara en av många gräsrotsrörelser. Men filmen är unik därför att den skildrar nära relationer snarare än aktioner och missförhållanden, fokuserar det personliga, fokuserar omvändelsen som alltid är möjlig, mitt i omöjliga omständigheter.

Kan en sådan vänskap göra någon skillnad? Blir den inte en droppe i havet mellan de mäktiga politiska krafter på båda sidor som motverkar deras strävan? Redan på 1970-talet startades Fred Nu-rörelsen, bland annat av författaren Amos Oz, och antalet fredsgrupper har ökat starkt med åren, bland annat med initiativ som Breaking the Silence och B’Tselem. Men vi har för den skull inte kommit ett enda steg närmare en tvåstatslösning. Tvärtom, tycks det, om man ser på kartan.

Den katolske filosofen Jacques Maritain skrev om människans plikt att verka i historien, men att vi samtidigt måste acceptera att historien ofta går oss emot. ”Det viktigaste är inte framgång (som aldrig består), utan att ha varit där (som är outplånligt).” Annorlunda uttryckt är det bestående värdet av ett liv inte vad man åstadkommit, utan vem man blivit.

Filmen blir på så sätt sitt eget svar. Rami och Bassam utstrålar, mitt i kampen och smärtan, den värdighet och – ja faktiskt! – lycka som kommer av att lyda det allra bästa hos människan. Alternativet att ge upp finns inte för dem. Men de ger oss samtidigt hopp om att situationen kan förändras till det yttre. Tack vare stödet från Combatants for Peace får Bassam mod och juridisk hjälp att driva den rättsprocess han slutligen vinner. För första gången i historien tar staten Israel på sig ansvaret för en dödsskjutning, och Bassam får skadestånd för dotterns död. Ett anspråkslöst eftermiddagste på en takterrass i Jenin, en av de mest utsatta städerna på Västbanken, slutar med att en före detta terrorist skakar hand med Rami och säger att hans sätt att tänka förändrats tack vare detta möte. Filmen vittnar om dialogens och ordets makt och jag tror att den kan sprida ringar på vattnet. Bassam säger skämtsamt att han är rädd att bli arbetslös när han kommer tillbaka från England med sin examen i konfliktlösning. Men Rami skrattar och säger att han inte behöver oroa sig för det.

Rami måste vara optimist, förklarar han, men när filmen lanseras i England vädjar han samtidigt om stöd från omvärlden, därför att fredsaktivister ofta känner sig isolerade i Israel. Hur kan vi stödja Rami och Bassam? Genom att hyra eller köpa filmen. Och genom att följa deras uppmaning: ”Stöd inte bara en sida ovillkorligen, utan båda!”

Sofie Hamring är dominikansyster i Sankt Dominikus kloster i Rögle utanför Lund.