Tradition och omprövning

En sak som slår icke-katoliken och nedslår den granntyckta katoliken är att det jämt verkar handla om att tro en massa om Gud om man är katolik. Allt är som ett linjerakt fackverk. Den fast grundade kyrkan, hårdför och efterhängsen med sina griparmar, bestämmer med bister myndighet de uttryck som tron på Gud måste anta för att vara äkta. Dyrkandet av Gud i liturgin och sakramenten måste utföras si eller så. Den enskildes beteende måste, t.o.m. i de lönnligaste stycken, rättas efter en eller annan fastställd moralisk grundsats eller åtminstone syfta till uppnåendet av det ena eller det andra ojordiska målet. När det gäller Gud och Guds handlande med människan och världen, hålls den troende i strama tyglar av en eller annan avgjord lära. Det blir trångt om saligheten för den gudabenådade tro som vi så illa väl behöver. Tron har nog tappats bort i ett myller av påtrugade lärosatser. (Det är skillnad på tro och tro – försanthållande och anslutning!) Att rucka på en sådan anhopning av tro och beteende är utan all fråga ett vidlyftigt företag, t.o.m. när förändringen understödjes av kyrkans högsta myndighet. Verkningarna stannar vid ett skummande på ytan. Måste man verkligen, för att vara katolik, dra på sig så mycket av betungande yttre utstyrsel?

Traditionen

Om upphovet till dessa svårigheter skulle vara ett enda, så är det nog bäst att stanna för ”traditionen”. Traditionen och den förkrossande vördnad man visar den verkar stukande på tron. Nu inser var och en att den katolska tron på Gud, grundad som den är på Jesus av Nasarets person och undervisning, är en historisk tro i genomgripande bemärkelse. Inte nog med att den fortbestått historien igenom och avsevärt påverkat dennas gång. Tron är i själva verket rotad i en särskild människas historiska tillvaro (en man hållen för Gud i egen person) och beror av att kyrkan och hans lärjungar på ett äkta sätt efterföljer Jesus under loppet av den faktiska historien. Att tron till sin grundbeskaffenhet är historisk innebär att den utsträckning i vilken den motsvarar vad den från början var (och alltfort är) ämnad att vara, är beroende av traditionen – på att dennas sanningar meddelas vidare på ett tillförlitligt sätt. Traditionens fortgång har varit en fördel, inte någon nackdel. Sorgligt att säga har vi kommit att betrakta traditionen främst som ett sätt att utspara murkna trosformer och gallra bort spirande nyheter. Men traditionens utmärkande uppgift är att både främja och bevara insikt, att uppmuntra och ge äkthetsintyg åt lovvärda nyvinningar, inte bara att bevara.

I själva verket förutsätter och fordrar en verksam tradition fortsatt utveckling. Dess innersta drivkraft är bejakande – att sporra och bestyrka en riktig insikt liksom trons uttryck enligt tidens krav. Traditionen bryr sig minst lika mycket om framtiden som om det förflutna.

Vad vi nu betraktar som trons sammansättning, alltså vad som inbegripes i att tro på Gud, för katolikens vidkommande, utgörs av de insikter och uttryck från gångna tider som vi håller för att ha insatts i kyrkans auktoritativa utläggning av tron – läror, moralisk undervisning och kultiska bruk. Detta gods gör rättmätig tjänst som de gestaltande beståndsdelarna i vår tro på Gud. Men vi borde vänja oss vid att fullt inse inte bara deras väsentliga uppgifter utan också deras begränsningar. Det förflutnas insikter och uttryck framträder som den nödvändiga stommen. Och om detta är allt som tron kommer att betyda för oss – en fråga om att försöka leva på torra ben – då är det inte att undra på att det blir svårt att hålla fast vid tron. Jag har antytt att trons stomme inte är dess innebörd, att tron innehåller mer än så. Stommen gäller det som den autentiska trostraditionen genom kyrkan befunnit oundgängligt för den oavbrutna vidareförmedlingen av en sant kristen tro på Gud: trons inre och väsentliga stomme men med alla oundvikliga, historiska begränsningar som vidlåder en sådan begreppsbyggnad. Vad den troende har skäl att hålla i minnet är att tron, förutom att äga en inre och väsentlig, historisk och traditionell stomme, också är ämnad att ha en mening. Denna mening måste alltfort sökas tvärsigenom och bortom stommen, om den kunskap om sanningen som tron kan bibringa oss skall uppnås.

Med hänsyn till att tron genom sin traditionella stomme är rotad i Jesus från Nasaret, ligger det nära till hands att i det följande anknytna till den omstridda läran om mandomsanammelsen. Denna lära är ojämförligt väsentlig i traditionen. Tron är innerst fotad på mandomsanammelsen även i sina yttersta förgreningar. Den uttryckliga tanken att den kristne Guden är den Gud som tar mandom i denne Jesus och därigenom i sanning uppenbarar sin gudomliga verklighet (med mänskliga uttrycksmedel som visserligen är otillräckliga men ändå sanna uttrycksmedel) har från början format den katolska traditionen. Forskare gör gärna gällande att tanken bara är johanneisk: att andra tankar i Nya testamentet om det sätt varpå Gud möjligen uppenbarat sig i Jesus, har förbisetts i trostraditionen till förmån för evangelisten Johannes’ sällsamma myt om Ordet som blev kött. Iakttagelsen förefaller mig på det hela taget ha fog för sig. Frågan är dock om iakttagelsen i och för sig är så viktig.

Nödvändiga begrepp

Tydligen menar vissa forskare att föreställningen om mandomsanammelsen inte längre kan få forma den kristna tron på Gud. Föreställningen är alltför otrolig, alltför påfallande mytisk. Men kanske vi snarare borde mena att det idag inte kan finnas något annat sätt att omfatta den tro vi hämtar från kyrkans tradition än genom föreställningen om Guds människoblivande i Jesus. Det vore fåfängt och nedbrytande att nu försöka riva upp traditionen med förväntningen att undanröja föreställningen om mandomsanammelsen som så genomgripande lagt grunden till kyrkans uppfattning och uttryckande av tron. Genom att lämna åsido mandomsanammelsen antingen fördärvar man den traderade tron eller lanserar man en ny. Traditionen har format tron genom tron på mandomsanammelsen. Inkarnationen förblir genomgående en mänsklig föreställning med all den bristfällighet, ungefärlighet och nödtorftighet som vidlåder mänskliga föreställningar när de tillämpas på Gud. När traditionen behöver föreställningar för att uppfatta och uttrycka sig själv, kan den bara hämta dessa från det mänskliga förråd av träffande begrepp som finns tillgängliga vid en given tidpunkt – alldeles som Gud, såsom tron säger oss, när han uppenbarade sig med mänskliga uttrycksmedel kunde göra det endast genom att bli en särskild, historiskt begränsad människa. Dessa föreställningar är trons väsentliga stomme: väsentliga i den bemärkelsen att de ensamma borgar för att vi genom dem kan bli delaktiga av den mening och sanning som tron är ämnad att meddela.

Medgivet att den troende uppriktigt godtar att den viktiga läran om mandomsanammelsen har så mycket att göra med tron att den ger tron en bestämd särprägel – än sen då? Är det tänkt att vara tillräckligt för att fasthålla tron? Alltså ett samtyckande men oföretagsamt godtagande av sådana beståndsdelar av tron som dess läror (här företrädda av den högviktiga läran om mandomsanammelsen), dess moraliska undervisning och kultiska bruk? Utan tvivel har tron för släkte efter släkte av katoliker inte inneburit mycket mer än att uppehålla nedärvda bruk (åtminstone mänskligt att döma – vem vet vilka gömda innebörder i tron som genom brukens uppehållande meddelats deras inre varelse?). Ta trosbekännelsen! Den föredrages plikttroget i kyrkan varje vecka, inte utan viss övertygelse – men övertygelse om vad, närmare bestämt? Hur medvetna, för att inte säga övertygade, är katoliker i gemen om att denna stomme av traderade trosutsagor avses har någon som helst mening för dem utöver den roll den spelar (sådan den nu är) i firandet av liturgin? Vad menas egentligen? – ”Se, de säga: ‘Våra ben äro förtorkade, vårt hopp har blivit om intet, det är ute med oss.` (Hes. 37:11.) Men, du människobarn, kan dessa ben få liv?

Människovarat – Gudsvarat

Inkarnationen bibringar oss tilltron till att den Gud som tron handlar om är en Gud som för vår och för vår frälsnings skull har tagit det i sitt slag nya, noga förberedda och oupprepbara steget att faktiskt bli en av oss människor. Denne Gud har uppenbarat sig som en särskild människa, Jesus från Nasaret, som framlevde ett alltigenom mänskligt liv och dog en ohygglig mänsklig död. Jesus var Gud i egen person – och detta att han var Gud i egen person minskar inte alls den mänsklighet han helt och fullt delar med oss alla, utan stegrar den i stället. Han var i större mån sann människa än vad vi någonsin kan bli när vi är hänvisade till oss själva. Han var människa på det sätt som Gud ämnat människan till att vara – människovarat framlevt av Gud. Vi går in på detta när vi kallar Jesus gudomlig. Hans mänskliga tillvarosätt minskar inte heller hans personliga gudomlighet. Tvärtom har den särskilda mänskligheten hos Jesus sant och riktigt uttryckt själva gudsvarat hos Gud, uppenbarat Gud sådan Gud faktiskt är genom att Jesus slutligen blivit den skapade förbindelselänk varmed Gud framställt sig, givit uttryck åt sin egen självframställning, den personliga självförståelse han oföränderligen skapar åt sig som Gud och som är den gudomliga bild av honom själv som vi kallar hans Ord eller Son. Denne Son, detta Ord, denna Guds eviga självförståelse är alldeles vad Jesus från Nasaret är och han är detta alldeles som en människa av sin särskilda tid och ort och börd. Motsatsspelet mellan gudomligt och mänskligt både bekräftas och överskrides av Gud i den outgrundliga hemlighet som är Jesu fullkomliga enhet. I honom har Gud oupplösligen och ogrumlat sammanfogat vad människan alltid tagit sig för att åtskilja: skaparguden och människoskapelsen. Detta har skett genom att föra människan till den frälsande fullkomning av det mänskliga vilken är Jesu personliga enhet med Gud – en förening som varje människa avses växa in i genom nåden.

Detta är, skulle jag vilja påstå, i få ord en rättvisande framställning av kyrkans traditionella lära om mandomsanammelsen. Men lärans innebörd är långt ifrån uttömmande återgiven i och med den riktningsgivande uppgiften med avseende på tron, utan innebörden börjar härmed skymta fram. Tron får inte stanna vid detta. Här är den punkt där tron kan sträcka sig mot ökad insikt och kunskap om sanningen och detta på den kyrkliga traditionens fasta grundval. Vilken ytterligare innebörd kan då inblåsas i läran om mandomsanammelsen?

Skenbilder av Gud och människan

Det första avgörande steget som den troende katoliken uppfordras (eller heller: nödgas) att ta genom det förhållandet att tron får sin inriktning av mandomsanammelsen, är att i grunden ompröva sina invanda begrepp om Gud och om människan. Den första handlingen måste bestå i att ta itu med de skenbilder både av människan och av Gud som vi förletts till av våra konstfulla men ack så missriktade förhandsbegrepp om vad som måste avses med gudomligt och mänskligt.

Det är inte så lätt som det låter. Människorna – och katolikerna inte minst – är ytterligt hårdnackade när det gäller teologiska föreställningar. De håller särskilt styvt på den nötaktighet de lyckats förvärva. Javäl, vi när lite till mans illusionen att vi redan vet vad det innebär att vara gudomlig och att vara mänsklig. I själva verket famlar vi i blindo. I stället för kunskap om de båda ämnena litar vi till avgudabilder, kringlöpande rykten och lösryckta brottstycken av billigt djupsinne. Kontentan går oss ur händerna – vilket man inte skulle tro att döma av de trosvissa bedyranden som bestås både av dem som alltid har ett svar på reda hand för varje teologiskt problem (för att inte tala om trons hemligheter) och av dem som aldrig hyser aningen av en misstanke att deras teologiska problemställningar – lanserade som grundskott mot tron – möjligen förfelar sitt mål och går vid sidan om saken. Ingendera sidan – vare sig inom eller utom de troendes gemenskap – tillåter att meningen med lärosystemet och i synnerhet den högviktiga läran om mandomsanammelsen framträder på ett sådant sätt att det kan ske en genomgripande gallring och omprövning av deras länge och väl omhuldade begrepp om Gud och människan. Vad måste det innebära att vara Gud i det luttrande ljuset av denna lära? Och vad måste det innebära att vara människa? Behöver inte meningsfrågan om Gud och om människan omprövas om man verkligen vill hålla fast vid den tro som traditionellt får sin inriktning av mandomsanammelsen?

Såvitt det gäller frågan om Gud står det klart att vi en gång för alla måste avvisa varje som helst begrepp om en Gud som egentligen inte är någonting mer än ett tänkarnas snillefoster, ett lappverk av luftiga abstraktioner – en avlägsen, bokstavligen översinnlig yttersta grund. Hur Gud än må hanteras av filosoferna (och det skall sägas att man alltid med nödvändighet måste vidhålla vissa regler för tänkandet om Gud för att man inte skall köra fast i bokstavstro) så kan ingen filosofi som sådan bilda sig en föreställning om en Gud till vars gudomliga natur det rätteligen hör att han faktiskt blir människa. Vi skulle aldrig ha kunnat tänka ut eller ens gissa oss till att det är ett utmärkande drag i vad det innebär för Gud att vara Gud att han av kärlek vill bli inkarnerad som en av oss. Det är inkarnationslärans uppgift att inrätta vår tro på ett sådant sätt att våra medvetanden kan orka inse att tron skall betyda detta för oss och begripa just denna hemlighetsfulla sanning om Gud.

Trons Gud är en Gud som när han vill uppenbara sin gudomliga verklighet för sin skapelse, gör det just som människa. Han är en Gud vars alldeles riktiga självuppenbarelse – hemlighetsfullt – är en människa. Och detta förhållande med Gud är inte tillfälligt, inte någon övergående förklädnad antagen för att fylla ut en oförutsedd lucka i den gudomliga plan som gjorts upp för människan och hennes värld. Det är bestämmande för vilken slags Gud vår Gud väsentligen är – en genomgående människoartad Gud; inte alls i den andefattiga bemärkelsen att han bara är en dumdryg uppförstoring av människan mot evighetens vita duk; utan i den djupa bemärkelsen att Guds egen skapade gestalt, den skapade förbindelselänk varmed Gud kan uttrycka sig personligen är människan. Mandomsanammelsens Gud måste äga vad som endast kan kallas inbyggd mänsklighet.

Människan förklarad

Vad säger denna lära om människan? Om det förhållandet att det är självfallet (vad annars?) för Gud att förkroppsliga och uppenbara sig som en människa, inte sporrar oss att grundligt ompröva vår föreställning om mänskligheten, en jämkning av det värde vi helst sätter på människovarat i sig, så är det svårt att föreställa sig att vi allvarligt tar itu med lärans mening. Läran är avsedd att i vår begreppsliga och praktiska värdering höja mänskligheten till en nivå som ingen sekulärt (humanistically) ingiven föreställning om människan över huvud taget kan uppnå. I mandomsanammelsens belysning framstår människan i sina rätta konturer såsom den enda skapade varelsen med en faktisk förmåga att, i Guds händer, bli en uppenbarelse av det gudomliga i världen, den slutliga yttringen av vad det är för Gud själv att vara Gud. Det är på det sättet den egentliga värdigheten i människovarat i sig upprättas. Andra sanningar om människan underordnas vederbörligen denna grundläggande sanning. Hennes medfödda syndfullhet t.ex. såsom den kommer till uttryck i läran om arvsynden: denna framträder icke som något outplånligt fördärvande av människans natur, utan som hennes oundgängliga behov av Kristi nåd – den förvandlande likdaning med den förhärligade Sonen som är Andens verk invärtes i oss. Och den gudomliga nåden framträder inte som någon ytlig och ovaraktig fernissa varmed Gud bestryker dem av våra avsiktliga handlingar som råkar passa honom, utan som det egentligt kristna mänskliggörandet av hela personligheten som vi redoboget mottar från en Gud som skapar oss just för en sådan fullkomning. I mandomsanammelsens belysning transfigureras människan – förklaras och förhärligas – och hennes värde överstiger räckvidden för mänskliga måttstockar. Det sekulära hävdandet av det mänskliga beaktas och betraktas i dess sanna fullkomning.

Men förutom vad läran kan anses innebära för vår förståelse av Guds natur och människans natur – fattade i deras tudelning och oändliga skiljaktighet – så innebär den ojämförligt mycket mer för bäggedera såtillvida som läran förkunnat deras oupplösliga enhet i Jesu person. Här och ingen annanstans finns den mandomsanammelsens hemlighet som läran söker fastställa men vars mening alltid kommer att gäcka uttrycksmedlen. Inte för att den oblandade enheten av gudomligt och mänskligt i Jesu person råkar vara så särdeles djup och svår att tala om, utan därför att den lika uppenbart som fullständigt överskrider de grundläggande lagarna för mänskligt tänkande, eftersom vi kan tänka och yttra oss om det gudomliga och det mänskliga endast – och rätteligen – på så sätt att dessa framstår som två skilda naturer. I annat fall skulle en människa inte veta över vad hon i själva verket tänkte och yttrade sig. Och därför är det oundvikligt att enheten av dessa bägge naturer hos Jesus måste gå utöver vad vi orkar tänka eller säga om honom.

Jesus, såsom man uppfattar honom i belysningen av mandomsanammelsen förkroppsligar och uppenbarar trons yttersta hemlighet: att det gudomliga och det mänskliga, trons Gud och människan – hur vi än hänvisas att tänka och tala om den – sist och slutligen är mer än två motställda naturer som antingen på gott kan vara förenade genom nåden eller på ont kan vara åtskilda genom synden. Uppenbarelsen ger vid handen att de strängt taget är ”en och densamme” (Kalcedons lösen) med nedslag i Jesus från Nasarets personliga verklighet. Denna förmåga, som vi aldrig skulle kunnat tilltro den gudomliga naturen, och som vi aldrig skulle vågat drömma om för den mänskliga naturen, är faktiskt förverkligad och fullkomnad för Gud och människan av Gud själv i Jesu person – men på ett sådant sätt, på ett så jordnära, historiskt och påtagligt sätt att det en gång för alla skall visa oss vad som ryms i den mänskliga natur vi delar med Jesus och vad som avses bli uppnått under förutsättningen att varje människa själv ansvarigt tar fasta på alla lägliga tillfällen och vinkar som Gud sätter i hennes väg i levande livet. Vi förmår inte uppnå den enhet med Gud som är begränsad till Jesus, Faderns Son i evighet; men vi förmår uppnå hela den faktiska enhet med Gud som Gud helt klart menar att den mänskliga naturen skall uppnå och som vi inte omintetgör genom våra personliga synder.

En enhet

Vår enhet med Gud är med nödvändighet sådan att den av nåd skänks oss genom att vi upptas som barn av Fadern. Ändå är det en verklig enhet med Gud efter alldeles samma linjer som Jesu egen personliga enhet med Gud; och däri består den enda sanna fullkomlighet vår mänskliga natur kan uppbära. Den enhet med Gud vari Jesu personliga egenart består, ger uttryck åt vår rikliga förmåga som mänskliga varelser. Den förebådar hemlighetsfullt den slumrande gudomligheten i att vara mänsklig – och också naturligtvis den mänsklighet som hör till vår Guds sätt att vara gudomlig.

Dessa ansatser att förstå vad mandomsanammelsen avser innebära för en troende vars trosuppfattning får sin inriktning av denna lära, måste ge upphov till allvarliga frågor om lämpligheten och rentav riktigheten av en rad sätt varpå vi sedvanligt uppfattar den relation som består mellan Gud och människan. Det rör sig huvudsakligen om uppfattningar av relationen mellan gudomligt och mänskligt som inte har någonting att göra med det som Guds Sons mandomsanammelse medför för denna relation. Uppfattningarna härrör från filosofiska tankegångar som, även om de har någon förbindelse med religionen, har föga eller intet att göra med den kristna religionen förstådd i ljuset av dess centrala lära. Uppfattningarna gäller Gud och människan och dessas relationer men tar ingen hänsyn till dessas förmåga för det slags förenande relation som här behandlats i anslutning till mandomsanammelsen hos Jesus. I den utsträckning uppfattningarna om Gud och människan håller båda åtskilda på ett systematiskt sätt och framhäver dessas oförenlighet och tudelning, omöjliggör de en riktig förståelse av mandomsanammelsen. Och när de inte håller dessa åtskilda, sammanblandar de gärna gudomligt och mänskligt, Gud och världen, och nedbringar på detta sätt åtskillnaden så att till sist ingendera förblir vad den verkligen är och hemligheten med deras relation till varandra upplöses i intet.

Tillgodogörandet av mandomsanammelsen fordrar en avsevärd anpassning av våra invanda grundsatser för teologiskt tänkande, en omprövning av de sätt varpå vi använder begreppen om Gud och människan – åtminstone så att begreppen kommer att vetta åt de möjligheter av enhet mellan gudomligt och mänskligt som vi aldrig skulle kunna tänka ut själva. Än mer: t.o.m. möjligheter som vi kanske inte hoppas kunna begripa och fullt uttrycka. Skälet härtill är att, ur Guds synvinkel, möjligheten att han skall bli ett med människan faktiskt är lika oändlig som Gud själv och därför systematiskt sett överskrider mänsklig definition; och ur människans synvinkel är möjligheten att bli ett med Gud betingad av Guds nådeserbjudande och inte av människans strävan allena – och därför tillkommer det inte oss att begreppsbestämma eller beskriva vad det möjligen kan innebära.

Dessa tillgängliga möjligheter, rotade i Jesus och inlagda i tron genom den traditionella läran om mandomsanammelsen, gör skäligt att vi tar vederbörlig hänsyn till dem som tankevägar för de troende. Våra föreställningar om gudomligt och mänskligt borde inte vara så inskränkta till de möjligheter som uppenbarats i Jesus att vi helt fångas i teologiska rebusar om relationen mellan Gud och människan som emellanåt vanställt den kristna teologin till oigenkännlighet: t.ex. skenproblem om Guds nåd och människans fria vilja. Bara om problemställningarna grundas på uppenbarelsen om de faktiska möjligheterna för Gud och människan i Jesus, kommer de åtminstone att vara riktigt kristna problem vilkas lösning är att söka icke i långsökta strävanden att förlika systematiskt motställda storheter, utan i Skriftens ord: ”Ty den Gud som sade: ‘Ljus skall lysa fram ur mörkret’, han är den som har låtit ljus gå upp i våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall kunna sprida sitt sken.” (2 Kor. 4:6.) Denne Kristus är i sin person enheten av gudomligt och mänskligt.

Ytterligare konsekvenser

Som en följd av den omprövning av våra föreställningar om Gud och människan som antagandet av mandomsanammelsen medför, måste vi också vara beredda att ompröva våra föreställningar om ytterligare andra sedvanliga begreppsklyvnader som förekommer i vårt teologiska tänkande. Ta föreställningen att allt ”övernaturligt” (såsom Guds nåd) nödvändigtvis är motsatt det som är ”naturligt” hos oss, eller den lika vanliga föreställningen att det som förefaller oss naturligt eller rentav faller sig naturligt för oss egentligen inte kan ha något med Gud att göra och därför är utan intresse eller värde i Guds ögon – föreställningar som dessa måste stryka på foten för den väsentliga förenligheten av gudomligt och mänskligt som i all sin hemlighetsfullhet vilar i trons mitt. Ja, vi kan rentav säga att vad som visar sig strida mot Gud i oss (såsom personlig synd) bäst betecknas som strängt taget onaturligt för oss som mänskliga varelser, ett tillkortakommande i att vara trogna vår natur.

Åter en annan sedvanlig begreppsklyvnad i vårt tänkande om Gud och världen, eller det gudomliga och det mänskliga, är den som uppstår när vi ställer det transcendenta mot det immanenta, vad ovanefter är och vad nedanefter är. Mandomsanammelsen måste innebära att denna motsatsställning är ett allvarligt misstag, eftersom den uppenbarligen inte gäller hos Jesus och därför på ett slumrande sätt inte heller för återstoden av människosläktet. Tron säger inte att Jesus är mindre transcendent gudomlig därför att han är Gud som personligen är immanent i vårt människovara; inte heller är han mindre immanent ibland oss och i vår värld trots att han är transcendent gudomlig. Alltså: vad som än kan menas med gudomlig transcendens och immanens så måste det omprövas för att tillgodose den nya betydelseräckvidden i dessa uttryck med hänsyn till mandomsanammelsen där tron åskådliggör Jesus som Guds människoblivande.

Guds människoblivande var ju mer än ett gästspel av det gudomliga i det mänskligas värld, mer än ett trevande strandhugg bland denna världens blindskär och lönnhammar. Genom att bli sann människa i Jesus satte Gud i laga kraft den befogenhet han nedlagt hos människan att bli gudomens vederlike, Guds delägare betrodd med fullmakt att göra Gud verklig på jorden – inte som platsombud för en fortfarande avlägsen Gud, inte som en nyhetskrämare med flotta antydningar om någon däruppe, inte heller som en efterträdare i en övergiven butik – utan som en varelse som bokstavligen gör Gud verklig på jorden. Vi förtjänar bli omruskade och bäva inför den fråga som ställdes till apostlarna där de tafatta stod och kisade mot skyn efter Herren som inför deras ögon lyfts upp i höjden: ”I galileiske män, varför stån I och sen mot himmelen?” (Apg 1:11.) Deras utsikter låg ju inte i det blå utan i att undfå kraft av den helige Ande och bli vittnen om Guds faktiska verklighet ”både i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien, och sedan intill jordens ända.” (Apg. 1:8.) Jorden, inte himlen, var den plats där det var meningen att de i fortsättningen skulle finna sin Herre och finna sig själva. Om detta skall bli sant, då måste våra sedvanliga begrepp om Guds transcendens och immanens nödtorftigt omprövas i belysning av meningen med Guds människoblivande.