Sången om barnet

Vår sång idag gäller barnet,
som Fadern födde på underbart sätt,
innan tiden begynt och som i tiden
den frejdade modern fick bära.

Man frågar:
Vem är detta barn, som ni funnit värdigt
att hylla med så högstämda sånger?
Säg oss, att också vi kan sjunga sången
med er!

Man svarar:
Han är den, som aningsfullt
Guds utvalde vän, den invigde,
såg skulle komma till jorden
och långt innan tiden var inne
profetiskt bådade och så förutsade:

Ett barn varder oss fött
genom en födsel olik andras,
till världen kommet av Jungfrun
utan mannens säd,
och en son bliver oss given,
som genom att antaga kött
adopterade oss till Guds söner,
oss som han ock kallar bröder.
På hans skuldror skall väldet vila,
det som Fadern ständigt skänker
åt den han sänt efter köttet till världen,
åt honom som fötts och blivit människa.
Och han skall få namnet,
som övergår alla, namnet över alla namn,
för vilket de himmelska makterna bävar,
som jord och underjord fruktar:
Stora Rådslutets Ängel.

Sjung till Herren en ny sång,
ty han har gjort väldiga ting
på underbart sätt:
ur Jungfruns sköte
trädde han fram som människa,
för att härska som Gud.

Ära vare Fadern och Sonen
och den Helige Ande.
Såsom det var av begynnelsen
nu är och skall vara
från evighet till evighet. Amen.
Halleluja.
Lov vare dig, o Kriste,
du som idag steg ned
med ett väldigt ljus.
Säg alltså Halleluja.

Vi känner sällan namnen på dem, som under kyrkans äldre tid författade liturgins sånger och böner. Sången om barnet finns bevarad i 900-talshandskrifter från klostret St. Gallen i Schweiz och med stor säkerhet är åtminstone de tre första stroferna av denna trop för juldagens högmässa diktad av munken Tuotilo (eller: Tutilo). Han var verksam i St. Gallen intill sin död år 913 och var alltså en samtida med den berömde sekvensdiktaren Notker. Förutom som diktare är Tutilo känd som en skicklig konstnär.

Översättning och kommentar av Alf Härdelin