Reformationen – lutheraner – påven

Den 15-19 november besökte påven Johannes Paulus II ett regnigt och kyligt Tyskland. Efter hemkomsten till Rom talade han den 23 november till de pilgrimer som hade samlats på Petersplatsen. Han pekade på den strålande italienska höstsolen och berättade om de kyliga dagarna i Osnabrück och Mainz. ”En kylig dag” sade han, ”en ganska kylig dag, ja, jag måste säga en mycket kylig dag. Och detta säger jag med en nordbos erfarenhet.

I Osnabrück besökte påven den nordtyska diasporan (där han också mötte biskoparna från DDR och från Skandinavien) – i Mainz satt en påve för första gången efter reformationen vid samma bord med ledarna för den evangeliska kyrkan – reformationens arvtagare.

Påvens besök i Tyskland var från början planerat som ett pastoralt besök, som ett möte med olika grupper av den tyska befolkningen efter ett numera välkänt mönster från tidigare resor. Det är känt att påvens vitalitet, hans religiösa utstrålning, hans karismatiska uppträdande och hans mänskliga närhet (också när han möter stora folkmassor) utövar en sällsynt fascination i vår tid. Han är en påve ”att ta i”, har det ofta sagts. Hans person och hans resor har onekligen bidragit till att det finns en ny självkänsla i den katolska kyrkan.

Genom Johannes Paulus sätt att förvalta kyrkans högsta ämbete har påvens ställning och ämbete förändrats och blivit mer närvarande och framträdande i kyrkan än tidigare. Att han samtidigt tagit itu med en rad inomkatolska problem – främst ordnings- och lärofrågor – understryker hans ställning i kyrkan.

Vad som i grunden var ett försök att komma till rätta med en rad inomkatolska problem har emellertid i vida kretsar uppfattats som en ny konservativ trend i Rom. Inte minst i ekumeniska frågor och mer omfattande reformer och anpassningar till de icke-katolska samfunden har Johannes Paulus II ansatts konservativ. Denne påve som ansåg det nödvändigt att se om sitt eget hus fick rykte om sig att han inte helt inser betydelsen av den ekumeniska rörelsen. Påvens och kurians agerande har under de senaste åren uppfattats som en medveten profilering och gränsdragning i konservativ anda. Vad man betecknat som en nyvunnen känsla av den egna styrkan i den katolska kyrkan har väckt misstänksamhet på ekumeniskt håll.

Samtidigt måste man vid en nykter bedömning medge att den ekumeniska rörelsen inte längre väcker något större intresse. Den internationella dialogen och teologiska lärosamtal fortsätter på hög nivå med sitt tålmodiga och gedigna arbete. De lokala kyrkorna har som tidigare många kontaktytor av gemensamt intresse. Men det aktiva arbetet och det starka intresset för alla kyrkors enhet tycks på sistone ha nått ett lågvattenmärke både hos kyrkoledningen och hos kyrkofolket.

Påvens besök i Tyskland inföll vid en tid, då kyrkorna var sysselsatta med interna problem som också splittrade den kristna offentligheten. Undersökningar hade dessutom visat en tilltagande sekularisering och att alltfler i tysthet lämnar kyrkorna i inre likgiltighet. Den tilltagande sekulariseringen och det minskade intresset för ekumeniken har säkerligen ett inbördes samband.

”Olyckor”

Vid förberedelsen av påvens besök hände två ”olyckor” som tydligt avslöjade att det ekumeniska klimatet hade förändrats. I en bok utgiven av den tyska biskopskonferensen för att förbereda påvens besök fanns en artikel skriven av professorn i kyrkohistoria Remigius Bäumer som i omdömeslösa och nedsättande ordalag talade om reformatorn Martin Luther. Kritiken mot B:s lutherframställning blev våldsam både inom den katolska och den evangeliska kyrkan. De tyska biskoparna hade inte känt till B:s bidrag i förväg, men den offentliga debatten kring denna isolerade lutherkritik från en katolsk professor väckte konfessionalistiska känslor som man trodde hörde hemma i en annan tid.

Allvarligare var att man från början inte var riktigt medveten om att påvens besök i Tyskland var det första besöket som en påve gjorde i reformationens hemland. På ett tidigt stadium hade man (vem?) planerat att påven endast skulle rikta en hälsning till de icke-kristna samfunden. I det läget behövdes energiska påstötningar från den evangeliska kyrkans sida för att få till stånd ett samtal mellan påven och den evangeliska kyrkan. Ledningen för den evangeliska kyrkan var senare tvungen att lika energiskt dementera pressuppgifter om att man hade tiggt om att få träffa påven. Sanningen är – som man framhöll – att ledningen för den evangeliska kyrkan självklart utgick ifrån att en påves första besök i reformationens kärnland i vår tid med nödvändighet måste leda till att påven och reformationens arvtagare skulle mötas vid ett gemensamt bord.

I detta läge publicerade den ansedda evangeliska kulturtidskriften Evangelische Kommentare 11 / 1980 en ledare som i blixtbelysning markerade den evangelisklutherska positionen i tongångar som påminde om att den reformatoriska protesten inte har förlorat sin vitalitet i vår tid. Visserligen hälsades påven hjärtligt välkommen med all den högaktning som tillkommer honom. Men resten av artiklarna genljöd av kanondunder från de gamla slagfälten. I ledaren undrade man: ”Döljer inte hans (dvs. påvens) öppna framträdande att han i verkligheten är en sträng och oeftergivlig försvarare av den klerikala traditionen som spjärnar mot alla nödvändiga reformer? . . . När denne påve inom ramen för sitt världsvida reseprogram anser det påkallat att för första gången komma till reformationens kärnland hade man väntat sig att detta faktum beaktats redan vid planeringen av hans framträdanden i Tyskland . . . Han borde vara medveten om att han kommer till en region vars religiösa geografi på ett avgörande sätt har präglats av att man säger nej till påvedömets monopolanspråk. Samtidigt borde det stå klart för honom att det protestantiska självmedvetandet alltjämt åberopar reformationens frihetstraditioner. Den påvlige pilgrimen i vit härskardräkt som vill förkunna Kristi evangelium bland massorna . . . förtjänar oinskränkt respekt också av dem som inte kan tänka sig att underkasta sig hans överhöghet. Men samtidigt väntar de den respekt av honom som tillkommer deras traditioner och tro.”

Det historiska mötet ägde rum måndagen den 17 november i Mainz. Drygt 450 år efter reformationen möttes för första gången officiella representanter för den evangeliska kyrkan i Tyskland (EKD) med biskop E Lohse i spetsen och påven Johannes Paulus II ledsagad av 6 biskopar sittande vid två bord. Mötet varade som planerat i drygt en timme.

I Martin Luthers anda

Mötets ”resultat” kan kanske kort sammanfattas på följande sätt: Samtalspartnerna från Wittenberg och Rom förändrade under detta samtal inte på något sätt sin inställning till varandra – tvärtom förekom det en klar och tydlig markering av den egna ståndpunkten – men det råder enighet om att atmosfären, tonen har förändrats djupt. Man har kommit närmare varandra som människor och kristna. De lutherska deltagarna bekräftade efter mötet att det inte fanns någon anledning till skepsis eller avvaktande hållning när det gäller Johannes Paulus II; han skapar en atmosfär av förtroende, han lyssnar och han ger svar på frågor.

Till den gynnsamma atmosfären bidrog utan tvivel att båda sidor hade valt sina ord mycket omsorgsfullt. Påven överraskade genom att tala reformatorernas eget språk. Han ”kryddade” inte sina ord om skälen till enhetssträvandena med lämpliga bibelcitat, utan han citerade genomgående ur Romarbrevet ställen som utgör huvudstycken för lutheranerna. ”l detta ögonblick erinrar jag mig att Martin Luther som pilgrim sökande och frågande 1510/11 kom till apostlarnas gravar i Rom. Idag kommer jag till er, Martin Luthers andliga arvtagare. Jag kommer till er som en pilgrim. Jag kommer för att i en förändrad värld med detta möte ge ett tecken på vår samhörighet i trons centrala hemligheter . . . Jag gör detta med Romarbrevets vittnesbörd, som var det mest betydelsefulla för Martin Luther: ‘Episteln (dvs. brevet till Romarna) är Nya testamentets verkliga huvudstycke och evangeliet i dess renaste form’, skriver han 1522.”

Biskop Lohse hälsade påven välkommen. Han tilltalade honom med orden: ”Ers Helighet, högvördige biskop i Rom, käre broder i Kristus . . .” Och han fortsatte: ”Ni kommer till det land som är reformationens ursprung och upphov, till ett land som alltjämt präglas av reformationen som ville väcka alla kristna till omvändelse och förnyelse, för att de kristnas liv

skulle kännetecknas av omvändelse och bot. Det är i denna anda – som Martin Luther skrivit om – som vi möter er här idag. ”

Påven svarade på detta i ordalag som kommer att bli betydelsefulla: ”Genom hedningarnas apostel (Paulus) kan vi alla bli medvetna om att vi är i behov av omvändelse. Inget kristet liv är möjligt utan omvändelse och bot. ‘Ingen sann ekumenik är möjlig utan hjärtats omvändelse’ (Dekret om ekumeniken nr 7). ‘Vi vill inte döma varandra’ (Rom 14:13). Vi vill bekänna vår skuld inför varandra. Också beträffande enhetens nåd gäller orden ‘Alla har syndat’ (Rom 3:23). Detta måste vi se med fullt allvar och också säga till varandra för att sedan dra konsekvenserna av det . . .

Som katolsk talesman citerade biskop Scheele efter mötet Martin Luthers föreläsning om brevet till Galaterna. Luther skriver där: ”Om påven bara ville medge att alla människor är i behov av förlåtelse så skulle jag inte bara bära påven på händerna utan också kyssa hans fötter”. Vad som då förehöll vara en overklig dröm för Martin Luther har blivit verklighet 1980. Detta skedde i staden Mainz, vars biskop och landsfurste genom sina stora skulder blev orsaken till avlatens missbruk och därmed anledning till Martin Luthers protest.

”Vi måste se skillnaderna – för att inte vidga klyftan”

Beträffande lärofrågor valde båda kyrkor att göra betydelsefulla markeringar i de trosfrågor som skiljer kyrkorna åt. Biskop Lohse citerade ur det brev som påven hade skrivit med anledning av 450-års jubileet av Confessio Augustana: ”Ni har sagt ‘att ett brobygge då (dvs 1530) visserligen misslyckades, men att viktiga bropelare blev bevarade i strömmen’, och ni har påpekat, ‘att vår tros gemensamma fundament är breda och starka’ . . . Att få djupare insikt i denna vår gemensamma tro och att vara övertygad om att den är starkare än allt som skiljer oss åt det är också vårt hopp, det är vår tro som är verksam i kärleken.”

Biskop Lohse nämnde sedan den fråga som skiljer kyrkorna åt: genom att citera hela artikel 7 ur Confessio Augustana, den bekännelseskrift som lutheranerna 1530 överlämnade till kejsaren som ett uttryck för sin katolska tro: ” ‘. . . Men kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Och för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten. Och det är icke nödvändigt, att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre av människor föreskrivna former för gudsdyrkan överallt äro lika’ . . . De evangeliska biskoparnas uppfattning om kyrkan och dess enhet är präglad av denna insikt”.

Påven svarade i sitt tal att vi borde vara tacksamma över de överenstämmelser som finns mellan kyrkorna i de centrala och grundläggande trossanningarna. Men vi får inte blunda för det som skiljer oss åt. Tvärtom måste vi gemensamt rikta vår uppmärksamhet på det för att inte fördjupa klyftorna. Och påven fortsatte: ”Om det i de frågor som skiljer oss åt blott och enbart vore frågan om ‘nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre av människor föreskrivna former för gudsdyrkan’ (CA 7), kunde svårigheterna inom en överskådlig tid undanröjas. Enligt den katolska kyrkans övertygelse råder det emellertid oförenliga uppfattningar mellan den katolska och den evangeliska kyrkan i fråga om kyrkan och hennes sändning, hennes förkunnelse och hennes sakrament samt hennes ämbeten som tjänar ordets förkunnelse och sakramentens förvaltning”.

Öppet nattvardsbord?

På uppdrag av den evangeliska kyrkan i Tyskland bad biskop Lohse påven att den katolska kyrkan skulle öppna nattvarden för medlemmar i de andra samfunden, att den katolska kyrkan skulle tillåta ekumeniska gudstjänster också på söndagar och helgdagar i stället för den katolska gudstjänsten, och att den katolska kyrkan skulle gå med på en gemensam evangeliskkatolsk själavård för blandäktenskap.

Påven svarade inte direkt på dessa frågor vilket inte heller var väntat. Men han ställde i utsikt att diskutera dessa frågor i en gemensam kommission med deltagande av det romerska enhetssekretariatet. Beträffande öppet nattvardsbord följer Rom den praxis som finns i den katolska kyrkan, nämligen att gemensam nattvard bara är möjlig under förutsättning av enhet i tron. Denna praxis är egentligen inte ny utan härstammar från kyrkans äldre tid när under de stora teologiska striderna enheten i tron och enheten i en gemensam bekännelse var en förutsättning för gemensamt nattvardsfirande.

Det historiska mötet mellan påven och lutheranerna i Mainz präglades av nya och överraskande element – men det är svårt att bedöma vilka konsekvenser det kommer att ha. Det finns trots allt inslag som förtjänar att framhållas: 1. Redan Paulus VI medgav att också den katolska kyrkan måste ta på sig sin del av ansvaret för den stora kyrkosplittringen på 1500talet. Men hans ord om den katolska kyrkans skuld var formulerade med många ”om” och ”men”: om också vi är skyldiga till kyrkans splittring, ber vi om förlåtelse. I motsats till sin föregångare på Petri stol talade Johannes Paulus 11 med stort eftertryck om den katolska kyrkans skuld rakt och enkelt utan förbehåll i reformatorernas egna ordalag: ”Alla har syndat” (Rom 3:23). 2. Det är visserligen sant att detta medgivande av en skuld inte betyder en ny samsyn i teologiska frågor. Betydelsen ligger på ett djupare plan: på ett helt nytt sätt närmar sig påven det som man kunde kalla reformationens grundläggande syn på den uppkomna kyrkosplittringen. Det är här i första hand inte fråga om en historisk ”skuldfördelning” utan i mycket högre grad fråga om ett teologiskt ställningstagande till reformationens teologiska grundsyn: att på nytt väcka alla kristna till omvändelse och förnyelse (biskop Lohse). Vilka konsekvenser detta steg kommer att ha måste framtiden utvisa.

Har ekumeniken en framtid?

Att förena trohet mot det egna arvet med tidens och evangeliets krav på kyrkornas enhet har blivit ett svårt dilemma för kyrkorna. Den tröghet, för att inte säga trötthet, som gör sig märkbar i den ekumeniska rörelsen har djupare orsaker. Efter två decenniers eufori och efter en rad viktiga teologiska dokument om en gemensam syn på centrala frågor närmar vi oss kanske en punkt där kyrkornas nuvarande grundläggande syn och identitet kommer in i blickfältet för en omprövning. De markeringar som gjordes i Mainz tyder på att kyrkorna för närvarande inte är beredda på detta. Men samtidigt hör det till helhetsbilden att påven och biskop Lohse med otvetydigt eftertryck talade om att både tidens tecken och Jesu Kristi evangelium kräver kyrkornas enhet. Den rådande svårigheten framgår med all tydlighet ur två korta meningar: Biskop Lohse sade i Mainz ”att världen väntar på att kyrkorna går samman i ett gemensamt vittnesbörd och en gemensam tjänst. Vi får inte vara ett hinder för evangeliets sanning genom att begränsa och hindra det genom av människor föreskrivna förordningar”. Påven erkänner samma förpliktelse till kyrkornas enhet men påminner de tyska biskoparna i Fulda om att sanningsfrågan i den ekumeniska dialogen inte kan vara föremål för en kompromiss. ”Den enhet som kommer från Gud skänkes i korset åt de kristna. Detta kors får inte kringgås på så sätt att man genom snabba harmoniseringar i skiljande frågor smusslar undan sanningsfrågan.”

Bakom dessa meningsmotsättningar om kyrkan och hennes ämbete ligger å ena sidan reformatorernas grundsyn om människans frihet och att människan står oförmedlad i sitt förhållande till Gud som ensam rättfärdiggör henne. A andra sidan kommer denna syn för överskådlig framtid att bilda det stora alternativet till den katolska kyrkan som ser ämbete och sakrament som en jordisk mänsklig verklighet inbegripen i Guds inkarnerade handlande, som ensam rättfärdiggör människan.

Om detta låter som en blockering så skall här citeras vad påven sade i sitt 15 minuter långa tal i Mainz: ”Vi måste göra allt som står i vår makt. Vi måste göra det som enar oss. Det är vi skyldiga Gud och världen. ‘Låt oss alltså sträva efter det som främjar friden och den ömsesidiga uppbyggelsen’ (Rom 14:19). Vi är kallade att vara evangeliets och Kristi vittnen. Hans budskap förpliktar oss att gemensamt avlägga detta vittnesbörd. Låt mig upprepa vad jag skrev den 25 juni med anledning av Confessio Augustanajubileet: ‘Jesu Kristi vilja och tidens tecken driver oss att avlägga ett gemensamt vittnesbörd i trons och kärlekens växande fullhet.”

Den ekumeniska rörelsen har sina egna lagar och sin säregna dynamik. Det ligger nära att i detta land påminna om de ord som står på Nathan Söderbloms gravsten i Uppsala domkyrka: ”När ni har gjort allt som ni har blivit befallda att göra, skall ni säga: ‘Vi är bara ringa tjänare: vi har endast gjort, vad vi var skyldiga att göra’ (Luk 17:10)”.