Människan människans frälsare?

Vår röst är idag ett eko av ett himmelskt budskap, avlägset i tiden, men alltid nära i verkligheten; ett budskap som går genom seklerna och förblir giltigt, och detta budskap lyder: ”Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren” (Luk. 2:10-11).

Det betyder att mänsklighetens frälsning kommer från en mänsklighetens son. Då inställer sig den ofrånkomliga frågan: kan människan frälsas av människan?

Det är sant: vi firar Människans fest. Kanske är det därför som Julen spontant väcker sådan sympati, också hos dem som inte är öppna för dess religiösa innebörd. Många ersätter idag teologi med antropologi. De ser i kristendomen ett mänskligt värde som alla kan acceptera; de ser inte den gudomliga sanningen som skänker detta värde dess raison d’etre och dess oändliga dyrbarhet.

I dag är humanismen den centrala punkten i den ideologiska diskussionen. Inte den humanism vi känner som historiska minnen eller reminiscenser av vår klassiska bildning, utan en den moderna kulturens och sociologins humanism, som i vissa av sina karakteristiska uttrycksformer tecknar en kosmisk utopi som gör människan till människans gud; en humanism som efter långvarig pseudo-logisk yra kommer att utropa människan till människans yttersta orsak, det spontana uttrycket för en befriande och från början legitim och hedervärd vitalitet, som skall ersätta varje annan alienerande förpliktelse. Människan, det räcker. Efter att ha mönstrat människolivets gränser kommer så det humanistiska övermodet att måttlöst förstora människogestalten och döva oss med ropet om övermänniskans triumf, men i hemlighet utmatta sig i sin oförmåga att på annat sätt hörsamma den inre kallelsen att gå utöver sina mänskliga gränser. I stället ger den världen illusioner av pånyttfödelse genom erövring och nyttiggörandet av en materiell förmåga utan gräns. Samtidigt kommer denna humanism att förlora illusionerna om sig själv och ta sin tillflykt till den vetenskapliga analysen; den kommer att påminna oss om vår animaliska naturs pålitliga verklighet och utan betänkligheter jämställa den komplexa skapelse av valmöjligheter som vi är med de lägre varelserna i djurriket, också de naturens underverk, men utan andligt medvetande och bestämda till dödens plötsliga och obönhörliga upplösning.

Mina bröder, det är en annan humanism som vi firar under Julen. En annan människosyn, och detta får idag en avgörande vikt. Den verkliga Julen tar oss med till själva höjdpunkten av det som är möjligt att veta om människan: den gamla visheten ”Känn dig själv”, som förblev i frågandets förrum, får idag ett överväldigande svar, även om detta svar fortfarande förblir ett mysterium.

Vår antropologi känner och intygar existensen av ett människans ursprung oändligt mycket högre: människan som en skapelse så skön, så ädel, så värd all entusiastisk förundran, när man betraktar den i sig; när man ser till dess väsen är den Guds ”avbild och likhet” (1 Mos. 1:25), bestämd att råda över alla skapelser. Genom trons vittnesbörd, som bekräftas av erfarenheten (Pascal, Pensees, 434), vet denna vår antropologi om ett smärtsamt drama, då människan första gången föll och ursynden blev det arv som gjorde människolivet till ett virrvarr av oändliga nostalgier och omättlig otillfredsställelse, av oordning och kaos i de psykologiska och moraliska mekanismer som styr hennes handlingar. Den smärtsamma och förödmjukande erfarenheten av vår medfödda funktionsstörning, denna storhet och detta elände som gör människan till ett behov, som för henne själv är både sublimt och plågsamt. Hon bär i sitt innersta djup på ett gåtfullt behov, som förvandlats till ett hopp, i kraft av löftet om Guds barmhärtighet.

Se människan! Ve den som bär hand på henne. Hon är från sin tillblivelse i moderlivet helgad åt livet. Hon är från första början alltid utrustad med detta farliga men gudomliga prerogativ, friheten. Hon är en utvecklingsmöjlighet, men okränkbar. Hon är från första början person, utan skyldighet att rättfärdiga sin existens, men också i behov av en social miljö. Hon är från första början utrustad med tanke och vilja, bestämd till det goda men med förmåga att ta miste och synda. Hon föds till sanningen, hon föds till kärleken.

Vi skulle aldrig sluta om vi ville teckna ett porträtt av människan sådan som den kristna humanismen beskriver henne. Vi nöjer oss för ögonblicket med en enda aspekt som har betydelse för alla de andra sidorna i den sammansatta verklighet som tillsammans utgör människans väsen: behovet av frälsning.

Sådan människan är, är hon inte fullkomlig. Hon är en varelse vars väsentliga behov det är att återupprättas, rehabiliteras, att nå fullheten, fullkomningen, lyckan. Hon är ett liv som inte är sig själv nog. Hon har behov av ett kompletterande liv, ett oändligt komplement. Beskriv människans storhet, och du kommer att kasta ett allt skarpare ljus på hennes otillräcklighet, hennes ofullständighet, hennes hemliga behov av frälsning. Låt oss säga det genast, och låt oss säga det rent ut: hon har behov av en Frälsare.

Ja, behov av en Frälsare. En människa bland människor, men samtidigt Gud för att kunna bära människan upp till de höjder till vilka hennes första och förblivande kallelse bestämt henne: till Guds höjder.

Mina bröder och medmänniskor, vi säger dessa fundamentala sanningar till er alla, för att ni skall veta om dem, för att ni skall tro dem, för att ni skall leva av dem. Till er, mina medmänniskor och bröder, om ni är offer för smärta, elände, lidande, synd; till er, nationer på hela jorden, upprepar vi med den glädje som vissheten skänker: mina bröder, en Frälsare har fötts åt er, en Frälsare. Han är Marias son, han är Guds son. Han heter vår Herre Jesus Kristus.

Övers. Anders Piltz.