Transcendencen i själatåget?

Frågan om Västerlandets sekularisering visar sig vara allt annat än ett entydigt fenomen eftersom det idag knappast finns någon deciderad och reflekterad ateism. Men frågan är hur det förgångnas krafter ännu utgör en andlig förutsättning och i omvandlad form ingår i nuets livsluft.

Emerich Coreth är professor i filosofi och världsåskådning vid universitetet i Innsbruck i Österrike. Artikeln bygger på ett föredrag som hölls i malt år i Oslo vid ett symposium om sekulariseringen i Norden och Västeuropa.

Man talar om att transcendensen, den metafysiska dimensionen, har gått förlorad i den moderna

världen. Kan transcendensen gå förlorad? Frågan ställer oss inför ett grundproblem: att människans värld hotar att bli så egendomligt öde och tom, eftersom allt det som ger livet mening och värde och innehåll tycks vissna ner och dö.

Om man av egen erfarenhet, men också av filosofiska och teologiska skäl, är övertygad om (och jag är det) att det hör till människans väsen som person, som utrustad med andligt liv, att överskrida (transcendera) sig själv och denna värld med sin kunskap, sin strävan och sin vilja och att hon ytterst är inriktad mot och hänvisad till det högsta, den oändlige Guden, då står man handfallen inför det faktum att transcendensen i dag tycks ha gått förlorad och vara i färd att dö ut. Med andra ord: Många människor i vår tid, ja det övervägande flertalet, lever fjärran från Gud eller utan Gud. Hur är det möjligt? Hur tänker de? Hur förstår de överhuvud sig själva och sin värld?

Ändå lever vi inte i någon särskilt ateistisk tidsålder. Idag finns det knappast någon deciderad eller reflekterad ateism kvar. Med deciderad menar jag en som företräder Guds icke-existens på grund av egen reflexion eller till och med förkunnar den profetisktmessianskt som en människans befrielse. Än mindre finns det någon rationalistisk ateism på vetenskaplig eller filosofisk grundval och med argumentativ motivering. En sådan ateism har för övrigt knappast någonsin existerat.

Naturligtvis finns det undantag. Vi måste göra undantag för den militanta ateismen, som ännu är förhärskande inom kommunistblocket, även om man måste fråga sig hur långt folk verkligen tror med övertygelse på den ideologin. Men det politiska systemet består och tror sig hänvisat till denna ideologiska överbyggnad.

Undantag måste också göras för smågrupper av ski ftande historiskt ursprung, i 1700-talets upplysningstid och positivismen och materialismen på 1800-talet, i Feuerbach, Marx och Nietzsche. Existerar gör de ännu, men mer som ett kulturlager: de hör till det förgångna och har ingen levande framtid. Frågar man idag människor varför de inte tror på Gud eller har någon medveten förbindelse med honom, är det nog få som anför filosofiska skäl.

Alltså kan det idag inte bli frågan om att gå i närkamp med de ”klassiska” formerna av ateism. Det har redan skett, och med gott resultat.1) Viktigare vore det att påvisa hur det förgångnas krafter ännu bildar andlig förutsättning och i omvandlad form ingår i nuets livsluft.

Ty idag står vi inför ett annat fenomen, svårare att fatta och beskriva och än mer att vederlägga, eftersom det undandrar sig rationell argumentation. Jag menar det faktum att ”man” i allmänhet inte tror på Gud, inte har någon levande förbindelse med honom, att ”man” utan att märka det går förbi Gud, tron, kyrkan, helt enkelt struntar i allt detta. Religionen betyder inget i livet för majoriteten och för genomsnittet av människor idag, och detta gäller framför allt de en gång kristna länderna i Västerlandet, de nu högindustrialiserade länderna. Man tänker och lever utan Gud, även om man inte företräder någon militant och genomreflekterad ateism. Man lever till vardags som om Gud inte funnes. Man lever en praktisk, konventionell ateism.

Ateismen under de sista tvåhundra åren kan uppdelas i tre grundformer, nämligen ateism 1) i namn av vetenskapen och framåtskridandet, 2) i namn av människan och hennes frihet, och 3) i namn av samhället och den sociala rättvisan. 3)

Ateism i vetskapens och framåtskridandets namn

Jag föredrar att inte kalla detta ”vetenskaplig” ateism, det namn som den själv antog på 1800-talet och som fortfarande används inom kommunistblocket. Som bekant finns det till och med lärostolar i och institut för vetenskaplig ateism. Etiketten är själv en motsägelse: man kan aldrig begrunda ateismen vetenskapligt, varken med enskilda vetenskaper eller med filosofi. Det är svårt nog att rationellt påvisa Guds existens (även om jag håller det för full möjligt), och om ett positivt bevis är svåråtkomligt, då är det inte bara svårt utan omöjligt att bevisa Guds icke-existens. Inga vetenskapliga metoder eller argument kan heller tänkas leverera sådana bevis. Man kan bara vederlägga mänskliga bevis och tankegångar om Gud som otillräckliga, meningslösa eller motsägelsefulla. Men kritiken träffar bara det mänskliga föreställnings- och uttryckssättet, inte Guds egen verklighet. Vetenskaplig ateism är ett icketing.

Snarare menar jag här en ateism med vetenskapliga pretentioner. Sådan finns det i många former. Vi känner till de lika tragiska som onödiga konflikterna mellan vetenskap och tro under nya tiden. Symbolgestalten heter som bekant Galilei. Hans Kung t.ex. kommer i sin välkända bok ”Finns Gud?” (1979) in på fallet Galilei inte mindre än tjugo gånger, som om det allena vore typiskt för förhållandet tro-vetenskap. 4) Vi minns fysikern Laplaces ord: ”Jag behöver inte den hypotesen.” Det här helt riktigt att Gud inte är en hypotes i naturvetenskapen och att en enskild vetenskap varken har Gud till objekt eller förutsätter honom, eftersom han inte är åtkomlig med dess metoder. Detta hör till de empiriska vetenskapernas egenart. Härav sluter man sig – metodiskt felaktigt, men faktiskt – att Gud inte existerar och inte kan existera, eftersom man menar att blott det kan existera som är vetenskapligt bevisbart. Bakom allt detta står uppfattningen att människan allena är herre över världen och att hon med sitt autonoma förnuft och absoluta frihet kan begripa och behärska världen; detta är med andra ord upplysningens ideologi, som blivit till ett med vetenskaplighets- och framstegstron.

Då och då påpekas det att denna uppfattning ursprungligen härstammar från bibeln. 5) Något riktigt ligger däri. Den heliga Skrift börjar med orden ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord”. Gud är världens skapare, det är det centrala innehållet i skapelseberättelserna. Men har Gud skapat världen, då är världen principiellt ”avmytologiserad”. Världen är inte Gud och inte gudomlig, utan Guds verk. Den behärskas inte av gudomliga eller demoniska krafter, som ger sig tillkänna i naturens förlopp och i människoödena. I en mytisk värld skulle man inte kunna utforska naturlagarna och så vinna makt över naturen. Man skulle på sin höjd kunna besvärja de gudomliga makterna. Om det nu är Gud som har skapat världen och gett den dess lagar, då har han också frisläppt den för mänsklig forskning och behärskning.

I skapelseberättelsen läser vi också ett annat ord. Gud sade: ”Låt oss göra människor till vår avbild och likhet.” Allting, också de andra levande varelserna på jorden, skall tjäna människan, som har fått uppdraget att vara världens herre och förvaltare: ”Lägg under er jorden.” Är inte detta upphovet till de sekulariserade, ibland perverterade moderna anspråken på autonomt förnuft och absolut frihet, att genom vetenskap och teknik fullkomligt kunna behärska världen? Kan det vara någon tillfällighet att det just var i det kristna Västerlandet, i Europa, som den moderna vetenskapens och teknologins vagga stod? Säkerligen var detta inte någon historisk nödvändighet, andra faktorer har också bidragit. Men den bibliska skapelsetron har gett förutsättningarna.

Ändå har den moderna vetenskapliga världsbilden skapats i protest mot gudstron. Gud kan inte bevisas, och Gud hade gällt som reservhypotes för allt som man inte eller ännu inte kunde förklara, en hypotes som inte tjänade det vetenskapliga framåtskridandet utan hindrade det. Därför ville man inte heller tro på Gud, utan man byggde en värld utan Gud, med människan som ensam härskare. Så resonerade de intellektuella i allmänhet för så där hundra år sedan. Var och en med vetenskaplig utbildning trodde sig behöva vara materialist och ateist.

Just detta har förändrats på ett genomgripande sätt, hur splittrat läget idag än må vara. Å ena sidan fortsätter de teknologiska framstegen, snabbare, mer radikalt och hotfullt än någonsin. Å andra sidan har en stor del av vetenskapsmännen själva blivit sakligare och anspråkslösare. De har insett gränserna för sin vetenskap och sina metoder. Ju mer man vet, desto mera inser man hur litet man vet, och desto flera frågor inställer sig.

Ännu viktigare är att den allmänna opinionen genomgått ett klimatskifte. Tron på vetenskapen har skakats i sin grund. Tron att det materiella framåtskridandet allena kan förbättra världen och lyckliggöra människan finns inte längre. Framsteget har nått sina gränser: råvaror och energikällor är inte oändliga, tillväxten har sina absoluta ramar. Och problemen kvarstår: ännu finns det orätt och våld, krig och svält, nöd och död. Därtill skapar framsteget sina egna problem: miljön fördärvas, jorden överbefolkas, klyftan mellan rik och fattig, mellan maktblocken, har vidgats, den vansinniga kapprustningen och atomkraften hotar människans själva existens.

En bärande ide i Västerlandets tro har därmed fallit bort och ersatts av pessimism. Människan vantrivs i denna av människan behärskade och fördärvade värld. Hon är rädd för tekniken, rädd att bli ett nummer, rädd för sitt liv.

Ibland kritiserar man tekniken, som om den vore det enda hotet. Kritiken skjuter över målet, eftersom tekniken avlastat människan, och utan den skulle hon helt enkelt inte kunna överleva. Tekniken är värd detta erkännande, och vi kan inte drömma om att avskaffa den. Men stämningen har slagit om, från framstegstro till fientlighet mot hela den vetenskapliga teknologiska världen. Därmed har protesten mot gudstron i vetenskapens namn också förlorat marken under fötterna. Den är inte längre ett typiskt uttryck för vår tid.

Men vad följer därav? Kommer man på nytt att bli troende? Eller kommer man att finna nya motiv för ateism? Svaret blir inte entydigt. Säkerligen ställer man på nytt frågan om livets mening i en till synes meningslös värld; detta kan leda till en gudstro. Men delvis är protesten fortfarande riktad mot den kristna trons Gud, som orsakat och tillåter denna världens gång, som gett människan ansvar för den och därför ytterst själv är ansvarig för eländet. En sådan protest finns fortfarande, inte så mycket som en ny form av ateism, men som flykt från den kyrkliga institutionen in i sektväsendet, orientaliska religioner och meditationsformer, in i en ny irrationalism.

Men till största delen visar den sig i besvikelse och bitterhet, men framför allt i en osäkerhet, där en ny form av agnosticism döljer sig. Är man allmänt osäker i en värld där vetenskapens utlovade slutseger har uteblivit och slagit om i ett hot, då är man ännu mer osäker inför livsfrågorna, menings- och värdefrågorna, världsåskådningsfrågorna och särskilt: gudsfrågan. Man hamnar i ett tomrum och lämnar frågorna öppna, i en agnosticism som kan vara resignerad eller blaserad, och man har dispenserat sig från gudsfrågan. Bara detta visar att det inte räcker med att de gamla argumenten mot gudstron har bortfallit för att den på nytt skall infinna sig. Som den bekvämaste lösningen erbjuder sig obeslutsamhet, att lämna allt öppet och att i praktiken reda sig utan transcendensen.

Ateism i människans namn

Detta leder oss vidare till den andra formen eller motiveringen för ateismen, protesten mot Gud i namn av människan och hennes frihet. Man kan kalla det en humanistisk, ofta också en postulatorisk ateism. Den går framför allt tillbaka på Hegels och Feuerbachs alienationsteorier, enligt vilka människan i sitt religiösa medvetande ännu står splittrad mellan sig själv och det Andra, kluven och utblottad, ända tills motsatsen mellan subjekt och objekt blir upphävd i Hegels ”absoluta vetande,”6) eller som hos Feuerbach skärpt till ateism, där människan utnämner sig till sin egen gud: homo homini deus.7) På annat men liknande sätt protesterar Nietzsche mot en Gud som förslavar och tyranniserar människan, undertrycker och förföljer henne, inte unnar henne frihet, utveckling och hennes ”vilja till makt”. En sådan gud är outhärdlig: för att vara äkta måste man göra uppror mot honom. Nietzsche utropar Guds död: ”Vi har dödat honom, ni och jag.” 8) Men frågan kvarstår förvisso, om den gud som Nietzsche utmanar på övermänniskans vägnar är den sanne Guden, om han har någonting alls att göra med den kristna trons Gud, Jesu Kristi Gud och Fader, eller i stället är en grotesk karikatyr. Ändå har denna ateistiska protest på sin tid väckt anklang i hela världen.

Det finns en annan form av postulatorisk ateism i namn av den etiska friheten, t.ex. hos Nicolai Hartmann. 9) och Jean Paul Sartre. 10) Hur olika de än är, bygger de på samma argument: om Gud finns, då är människan ofri och kan inte bli fri. Men nu är människan fri, hon måste vara fri i autonom, moralisk frihet. Alltså kan Gud inte finnas, för min frihets skull får han inte finnas. Också här kvarstår frågan om människan har någon sådan absolut autonomi eller om hennes frihet inte snarare förutsätter den fritt skapande Guden, som åt människan har lämnat ett rum för relativ frihet, en ändlig och kontingent sådan.

Dessa idéer är fortfarande livskraftiga men har ändrat gestalt. Mänsklighet och frihet är moderna honnörsord. Man vill har en mänskligare värld, människan längtar efter frihet, och hon är, t.ex. i de moderna demokratierna, friare än någonsin: religions- och samvetsfrihet, yttrande- och pressfrihet, etc. Mindre än någonsin är hon bunden av begräpsande normer och konventioner. I de delar av världen där dessa friheter inte existerar står för det mesta kyrkan (eller kyrkorna) på frihetens sida mot totalitarismen. Där är kyrka och tro ibland (tänk på Polen) den enda instans som värnar om människan och hennes frihet. Bara av den anledningen är det knappast längre meningsfullt att protestera mot Gud och gudstron av det skälet.

En annan fråga är hur människan förstår och förverkligar sin frihet. Här tycks dörren till transcendensen ha stängts på nytt. Varför? En första förklaring kan vara upplysningstidens emancipation, som fått ny aktualitet i vår tids upplysningstid. I klassisk filosofisk tradition, så väl grekisk som kristen, förstod man frihet som förmåga att göra det goda, alltså kapacitet till ett mänskligt och etiskt riktigt handlande. Först med upplysningstiden uppträder frihet som ett krav, det som Hegel så träffande kallar ”abstrakt frihet”, lösryckt från de konkreta bindningar till historien och samhället, rätten och moralen, som är frihetens betingelser. Människan vill vara obetingat fri och obunden, befria sig från alla bindningar. Detta är upplysningens liberalism, och den är fortfarande en levande kraft, när friheten uppfattas och krävs som det högsta värdet. Man tänker inte på att frihet bara har ett värde om den är bunden vid, bestämd av och inriktad på ett verkligt och konkret värde. I stället för den ”klassiska” friheten (den mognande människans befrielse till att göra det goda som är vår uppgift) uppträder här föreställningen om frihetens ”rena” urtillstånd, ett oberoende av varje förpliktelse och ansvar, som senare inskränkts och blivit uppbundet av en rad godtyckliga hinder. Denna utopiska frihetside är fortfarande mycket utbredd. En sådan uppfattning måste konsekvent leda till att man avvisar alla bindningar, framför allt bindningen till Gud, kyrkan och religionen med ty åtföljande bud och krav. Här ligger säkerligen en av rötterna till vår tids metafysiska liknöjdhet.

Därtill kommer en annan aspekt som är mer specifik för vår egen tid. Självförverkligande har blivit ett slagord, som också betyder mycket för de unga och ofta leder till svåra missförstånd. Naturligtvis skall människan förverkliga sig och utveckla sina anlag för att bli det som hon skall och vill vara. Men sant självförverkligande kan inte betyda att göra precis vad man vill utan hänsyn till något annat. Sådant är fr.a. inte möjligt om man sluter sig inne i sig själv. Om jag bara tänker på mig och min utveckling, om alla mina tankar och planer kretsar kring mig själv, blir jag aldrig självförverkligad, jag blir bara en i mig själv inkrökt, själsligt invalidiserad egoist.

Självförverkligande kan bara vara ett transitivt (självöverskridande) skeende; när jag lämnar mig själv för att finna det andra, då förverkligar jag mina djupaste anlag. Detta gäller redan på det sakliga planet, om uppgifter och plikter, de utmaningar som jag möter och där jag skall utveckla mig själv. Men egentligen börjar självförverkligande först i mötet med andra människor, för vilkas skull man är till, för vilka man glömmer sig själv och sin självupptagenhet och så finner sig själv och sin verklighet. När man inte håller denna dimension i minnet och strävar efter den, då förfaller människan till ett främlingskap inför sig själv, där hon finner varken sig själv, de andra eller Gud. 12)

Detta främlingskap uppträder i många gestalter. När människan går upp i konsumtion, endast strävar efter materiella värden och bara söker lyckan och tillfredsställelsen däri, så är detta en alienation som inte tillåter hennes egentliga väsen av att vara ande och person att komma till sin rätt. När bara kvantitet, det mätbara, det som kan räknas och planeras, får gälla, då blir människan främling för sig själv. När man idag, i den kvantitativt övermättade världen, talar om livskvalitet, brukar man oftast reducera denna till sådant som kan köpas för pengar, isolerat från det som kan kallas andliga värden, det som har med människan som person att göra. När i dagens pluralistiska samhälle allt är möjligt och allt salubjudes, samtidigt som knappast någon norm ännu är giltig och något ideal får finnas kvar, inga krav ställs och allt är tillåtet, då är människan visserligen fri från allt, men fri till vad, för vad, med vilket mål?

Av denna värde-lösa frihet följer en egendomlig skygghet för avgörelse, en beslutsoförmåga. Särskilt de unga har svårt för avgöranden och fasta förpliktelser och förbindelser. Det visar sig vid valet av studieinriktning och yrke, valet av partner och i rädslan att ingå äktenskap, i bristande trohet och i avsaknad av bestämd livsåskådning. Man vill och kan inte binda sig. Härav följer en utbredd indifferentism i frihetens namn. Man vill hålla alla dörrar öppna så länge som möjligt. Det mesta blir likgiltigt, men det som är likgiltigt är också irrelevant och ointressant. Ett beslut, en tro skulle få konsekvenser för livet, och med indifferens kommer man billigare undan. Likgiltighet är vår tids särmärke, långt mer än i det förflutna, när också ateismen kunde vara deciderad och militant.

Detta leder oss slutligen över till det allmänna samhällsläget och därmed den tredje formen av ateism, nämligen protesten mot Gud i namn av samhälle och social rättvisa, upproret mot orätt, utsugning och förtryck. Marx blev proletariatets talesman med sin uppfordran till klasskamp och revolution, med löftet om kommande salighet i ett klasslöst samhälle. Mycket tidigt hade han blivit ateist i Feuerbachs anda. Kampen för rättvisan är inte alls knuten till ateismen, men den blev det, eftersom Gud tycktes stå som garant bakom den bestående ordningen och dess orättvisor.

Ateism i rättvisans namn

Också detta är i dagens läge helt annorlunda. I det kommunistiska blocket har marxismen urartat till ett totalitärt maktsystem som undertrycker gudstro, religion och kyrka av helt andra skäl, nämligen därför att en regim med totala anspråk inte tål någon Gud över sig, samtidigt som den upprättar ett system av ofrihet. Ingen form av politisk absolutism – vare sig till höger eller vänster – kan tåla människor som vet sig ansvariga inför Gud och hävdar att man måste lyda honom mer än människor. I sådana situationer blir kyrkan och religionen de mäktigaste instanserna till värn för frihet och social rättvisa. Den ateistiska propagandan kan därför knappast anföra detta som skäl för sina inskridanden.

Kampen för de eftersatta och förtryckta är en central kristen uppgift i evangeliets anda. Men också av ovan nämnda skäl är den av avgörande betydelse, om gudstron skall vara trovärdig. Därtill kommer att det i de s.k. kapitalistiska länderna i väst knappast mer finns något rättslöst proletariat, villigt att omstörta samhället. Vi känner nymarxismens problem (särskilt inom Frankfurtskolan, Marcuse, Habermas, m.fl.) att revolutionen idag saknar ett subjekt för samhällsförändring. 13) Detta stämmer, även om de sociala problemen inte fattas oss, men kyrkan kan knappast göras ansvarig för dem. Alltså bortfaller också detta skäl till ateistisk propaganda.

Helt annat är läget i ett liberalt, demokratiskt och pluralistiskt samhälle, som i sig självt är en mäktig faktor bakom tillbakagången i religiös praxis. Utan att göra anspråk på att vara samhällsanalytiker vill jag nu peka på tre aspekter i det moderna samhället som är dess speciella kännemärken: konsumtionssamhället, informationssamhället och det sekulariserade samhället.

Vi lever i ett konsumtionssamhälle där – åtminstone i Västerlandet – den stora majoriteten av befolkningen har det bättre ställt än någonsin i historien. Materiellt har man allt man behöver och mer än man behöver. Konsumtionen skruvas upp genom reklam, behov skapas för att hålla produktionen igång ända till vanvett. Man tror sig kunna prestera allt man önskar sig och i trygghetssamhället försäkra sig mot allt som hotar välbefinnandet. Materiella värden står så till den grad i förgrunden att andra och högre värden trängs undan och förtvinar. En i praktiken rent materialistisk inställning gör sig bred, och Gud och transcendensen försvinner ur medvetandet. Människan är reducerad till ett knippe behov.

Vi lever vidare i informationssamhället. Genom press och andra medier informeras man om allt ända till övermättnad. Det är inte längre möjligt att överblicka, bearbeta och bedöma alla detaljer. Kvar finns en känsla av att man tappat kursen och självförtroendet. I det pluralistiska samhället kommer alltid det sensationella och allt som urholkar andliga och moraliska värden att dra längsta strået. Särskilt genom TV och video översköljs varje familj, inklusive barn och unga, med sex, våld, terror och korruption, vilket allt undergräver äktenskap och familj, men också yrkesetik, politisk ärlighet och allmän ansvarskänsla. Därmed blir alla dessa saker inte avskräckande exempel, utan upphöjs till faktisk norm för handlandet. Visst finns också god och värdefull information, till och med goda religiösa program, men de blir alla i pluralismens namn relativiserade, uttryck för en värdering bland många andra möjliga. På bred front tränger den praktiska materialismen fram och kräver en nedmontering av moralen och religionen. Detta måste sägas i klarspråk. Självfallet vill man inte längre ställa sitt liv, sina handlingar och sina attityder i ljuset från Gud och under hans dom.

Vi lever slutligen i ett i långa stycken, om än ej radikalt, sekulariserat samhälle. Transcendens spelar ingen roll, Gud är bortglömd. Han förekommer inte längre i den vetenskapliga världen, som menar sig kunna förklara allt utan honom. Han finns ej heller i teknikens värld, i vilken allt tycks vara möjligt för människan att åstadkomma och manipulera. Han förekommer inte i individens vardag, ty man lever i en av människan skapad, konstruerad, organiserad och industrialiserad värld, där det tycks gå lika bra att leva utan bekymmer om Gud. Hos många har sinnet för det religiösa, det heliga och det gudomliga helt enkelt försvunnit, kanske också förståelsen för vad som menas med ordet Gud. Med tanke på dessa människor måste man fråga sig: är Gud död för dem? Är redan ordet ”Gud’’ något dött för dem? Det tycks nästan så, men man måste också man förnekar i allmänhet inte Gud, man bekämpar honom inte, man bara inte begriper vad det handlar om.

Hur har detta blivit möjligt? När man söker orsakerna måste man gå djupare än till den moderna människan och hennes samhälle. De ligger i människans själva väsen. Det förblir riktigt och giltigt att människan är person och ande, öppen och inriktad mot det absoluta, mot den oändlige och personlige Guden, ja bara så kan man förstå hennes egentliga konstitution. Transcendensen är hennes egentliga särmärke, och först i den finner hon sitt väsen och kan förverkliga det. Men lika riktigt är det att människan är ande och kropp, ande i materian, och att hennes andliga väsen bor i det påtagliga och med sinnena förnimbara. Det som uppfattas med sinnena är det första och omedelbaraste som påverkar oss. Det andliga måste bryta sig igenom detta sinnliga och kämpa sig loss ur dess grepp, för att komma fram till det egentligt sanna och giltiga. Människan löper alltid risken att bländas och fängslas av det omedelbart med sinnena uppfattbara, så att transcendensen bleknar och försvinner.

Teologiskt kan man därutöver begrunda detta med arvsynden, som bländar människan, gör henne till slav under det sinnliga och fördunklar transcendensen för henne. Jag vill bara peka på att det vi här talar om är den moderna tidens utslag av den ärftliga åkomma som skadat männi¬skans konstitution.

En ny irrationalism

Alltså: förlust av transcendensen? Vi får inte bara uppehålla oss vid dessa negativa resultat. Trots allt är transcendensen inte utdöd, den bryter ständigt på nytt igenom, också i vår egen tid. Jag skulle vilja gå så långt att jag säger: den bryter nu på många områden igenom med sin urkraft till nytt liv.

Låt oss kasta en blick tillbaka: för tjugo år sedan nådde sekulariseringsvågen sin topp. Man menade att religionen definitivt och hopplöst hörde till det förgångna. Många hävdade uppfattningen att människan i det moderna industrisamhället överhuvud inte kunde förstå något sådant som religion och gudstro. Man utarbetade till och med en Gud-är-död-teologi, och en sådan motsägelse är ett symptom för tidens kris. Många teologer tog denna tendens alltför mycket på allvar och menade sig böra utlägga kristendomen horisontalt, inte vertikalt, och immanent, inte transcendent, som en inomvärldslig frälsningslära, som ett socialt program eller som politisk teori. Många välmenande teologer har därmed bidragit till förlusten av transcendensen och försökt att motivera den teologiskt.

Just som denna våg gick runt världen kom plötsligt i denna radikala sekularism en motreaktion, inte från teologer, inte från kyrkan, utan från basen, från ungdomen, och det just i de högindustrialiserade länderna. Det började i USA, fortsatte i Västeuropa och gick sedan över världen. Jesusfolket, ungdomsreligionerna, de karismatiska väckelserna av olika slag, meditationsformer från Orienten, ett otal sekter och grupper av alla sorter. Det är svårt att här skilja agnarna från vetet, ty det fanns både äkta och oäkta, både värdefullt och förvillelser. Men alltsammans visar den nästan våldsamma längtan efter transcendensen, en öppning för meningsfrågan i en värld som tycks ha mist sin mening, behovet av att finna sig själv genom att erfara sig själv och transcendensen. Detta har fört med sig en ny öppning för religionen. Många, särskilt (men inte bara) unga människor, har på så sätt funnit vägen till tron och funnit meningen med sitt liv i Gud. Dessa rörelser har också befruktat kyrkan, och de får genom kyrkans lära sin egentliga chans att bära frukt.

Detta är viktigt, för annars lurar också många faror här. Religiösa eller pseudoreligiösa känslor hotar att växa över alla bräddar. Man söker mer själverfarenhet än gudserfarenhet, man söker transcendensen i en tro, som ofta inte vet vad den tror och som inte vill veta varför den tror. Detta kan lätt leda till en ny irrationalism, som reaktion på allt det rationalistiska i den vetenskapliga och teknokratiska världen.

Vi lever idag inte i någon särskilt irreligiös eller icke-troende tidsålder. Materialismen och ateis men stod i blom för hundra år sedan. Idag måste man säga: vetenskapen ställer inga ateistiska anspråk. Människan kräver ingen ateism för frihetens skull. Kampen för fred och rättvisa kräver absolut ingen ateism. Ett sug efter transcendensen, efter den mening som bara religionen ger åt livet, ja ett skri efter Gud går nu genom världen. Låt vara att vi siffermässigt är få gentemot de många som står likgiltiga eller avvisande, men skriet från de få kan inte tystas. Och så få är de inte.

Vår tids särskilda fara är, tycks det mig, en ny irrationalism, som söker religiös tillfredsställelse och lyftning utan att vara bunden till någon klar föreställning eller lära. Här skymtar vår tid skygghet inför alla bindningar. För många blir därigenom den kristna tron utbytbar mot vilken annan religion som helst, mot hinduhism, buddhism eller något annat som kan ge liknande religiös erfarenhet.

Därför får nu kyrkan en ny och viktig uppgift och en stor möjlighet som det gäller att ta tillvara: att komma denna längtan efter transcendens till mötes, att ge rätt svar på denna gudslängtan och ge denna diffusa känsla och detta vaga sökande en möjlighet att länkas in på av tron motiverade och ordnade banor. Irrationalismen skall övervinnas genom fides quaerens intellectum (tron som söker att förstå. 14 ) Först så kan vår tids djupa längtan efter Gud befrias och bli fruktbärande i den sanning, som ensam befriar, för att människorna omkring oss skall fatta att tron på Gud bär, ger mening och inriktning åt livet i världen och därutöver det egentliga och slutgiltiga mänskliga livet: Guds eviga härlighet.

Noter:

1) Jfr E. Coreth och J B Lotz (utg.), Ateismus kritisch betrachtet, München 1971, se däri bibliografin av H Figl, Deutschsprachige Literatur 1960-70. Sedan dess har litteraturen svämmat över alla bräddar. Här skall bara nämnas H Kung, Existiert Gott?, Mänchen 1978. Se därtill min recension i Zeitschrift für katholische Theologie 101 (1979), 6–27.

2) W H Van de Pol, Das Ende des konventionelles Christentums, Wien 1967, jfr min recension i ZKTh 90 (1968), 476–480.

3) 1 mitt bidrag ”Weltverständnis and Gottesfrage” i Ateismus …, 244–268 (o a a) har jag försökt klassificera formerna och motiven för den moderna ateismen. Därmed har man säkerligen inte fångat in alla motiv och varianter: t.ex. Freud och hans psykoanalytiska motivering; se Küng, 299–380. Eftersom detta är av mer psykologisk än filosofisk natur går vi här inte in på det, och det kan inordnas under ateismen i vetenskapens namn.

4) Kung, registret 865.

5) Jfr W Kem, Atheismus – Christentum – emanzipierte GeseUschaft.

6) Hegel vill redan i Phänomenologie des Geistes överbjuda religionen (som förblir fånge i ”föreställningen” om mig och mitt Andra, alltså i en motsats mellan subjekt och objekt) med det ”absoluta vetandet” (Glockner-utgåvan 2, 602–620; 4, 45 f.). Jfr E Coreth, Das absolute Wissen bei Hegel, i ZKTh 105 (1983), 389–405.

7) Feuerbach, Das Wesen des Christentums, i samlade verk, Stuttgart 1960, VI, 326.

8) Nietzsche, Die fröhliche Wissenschaft, 3, n. 125, Berlin 1973.

9) Nic. Hartmann, Ethik, Berlin 1926.

10) J.P. Sartre, Litre e le neant, Paris 1943.

11) E. Coreth, Vom Sinn der Freiheit, Innsbruck 1985.

12) Ibid. 97–124.

13) H. Marcuse, Der eindimensionale Mensch, Neuwied 1967 [sv övers. Den endimensionella människan,]; J. Habermas, Theorie and Praxis. Sozialphilosophische Studien, Neuwied (1963) 31969; Dens. Erkenntnis and Interesse, Frankfurt (1968) 1973.

14) Anselm av Canterbury, särskilt Proslogion. Det är ett tidens tecken att man besinnar denna angelägenhet. De sista åren har det utkommit en rad arbeten om Gud och gudserfarenheten. Här skall blott nämnas den tyskspråkiga litteraturen: W Brug¬ger, Summe einer philosophischen Gotteslehre, Mänchen 1979; O Muck, Philosophische Goneslehre, Dässeldorf 1983; B Weissmahr, Philosophische Gotteslehre, Stuttgart 1983; J Möller (utg), Der Streit um den Gott der Philosophen, Dässeldorf 1983; H