Budet att minnas – zachör – förekommer 169 gånger i Bibeln, berättar Jean Halperin i förordet till boken ”Memoire et historie” (Denoel), som dokumenterar den diskussion om minnet och historien som Colloque des intellectuels juifs, de franska judiska intellektuellas regelbundet återkommande konferens, höll i Paris häromåret. Och trots att de meningsutbyten som Gilles Bernheim, Emmanuel Levinas och andra hade stundtals var ganska subtila och svårgenomträngliga, framgår det klart att minnet är grundvalen för judarnas tro, etik och identitet, det som hållit dem samman och fått dem att överleva i årtusenden.
”Att blicka tillbaka för en jude är att se framtiden innan han upplever den”, har Edmond Jabes sagt.
Det var också därför som nazisterna, när de skulle straffa judarna för deras ”brott” – att finnas till – inte nöjde sig med att kroppsligen förgöra dem, utan även sprängde deras synagogor, brände deras heliga skrifter och ödelade deras begravningsplatser. Minsta spår av Guds egendomsfolk skulle utplånas från jorden.
Det gör det desto mer angeläget att rädda spillrorna av den judiska kulturen från tiden före Shoah, att undan glömskan bärga de livsöden som ännu låter sig nedtecknas. Strömmen av böcker med unika, slocknande hågkomster har också ökat de senaste åren. Över 500 sådana verk bildar ”ett ofantligt bibliotek av gravstenar”, skriver Lucette Valensi och Nathan Wachtel i sin intervjubok ”Memoires juives” (Gallimard/Jul¬liard), där de till minnets tjänst har samlat ett femtiotal berättelser av judar, som av exilens kastvindar har förts till Frankrike. Det är människor av olika ursprung, såväl sefarder som askenaser, och av olika ålder och samhällsklass, vars skiftande erinringar ändå flätas samman till av något av ett kollektivt minne.
När det gäller Förintelsen, så medverkar vår glömska till att ”skänka Hitler postuma segrar”, som Emil L. Fackenheim brukar säga. Ty glömskan är en avkomma till den likgiltighet som var ondskans obemärkta bundsförvant. ”Befolkningen intresserade sig inte för judetransporterna”, noterade den tyske generalkonsuln Otto Bene i Haag i en skrivelse till Berlin 1943. Om också detta inte var hela sanningen, skulle många av hans kolleger runtom i Europa ha kunnat rapportera detsamma, inte minst i Polen där själva det gigantiska mordmaskineriet ju var upprättat.
Även om judarnas öden varit växlande sedan den första invandringen i landet på 1000-talet – då de fick en fristad där undan korsfararnas trosterror – är den polska antisemitismen ett gammalt och dystert kapitel. Och på sina håll frodas den fortfarande i officiellt hägn, att döma av den landsflyktige Seweryn Blumsztajns självbiografi ”Från röda scouterna till Solidarnosc” eller Clau¬de Lanzmanns film ”Shoah”.
En av dem som uppenbarligen velat axla och om möjligt försona denna bortträngda skuldbörda är den drygt 60-årige poeten Jerzy Ficowski. Han har ägnat Förintelsens offer en svit sorgesånger, som nu fint har tolkats till svenska av Rita och Erik Tornborg: ”Att läsa i aska” (Bonniers). Det är en tunn bok, knappt femtio sidor, som det tagit Ficowski tjugo år att fullborda och som han betraktar som sitt viktigaste verk. Dessa dikter har tillkommit för att motverka tystnadens ”avrättning av minnet”, de är skrivna av en diktare vars musa – som Zbigniew Herbert säger i förordet – heter Mnemosyne.
Rita Tornborg har i olika sammanhang berättat om Jerzy Ficowskis vidsträckta engagemang som poet, etnograf, sociolog, essäist och översättare. Zigenarna blev tidigt en hjärtesak för honom. Han översatte detta misskända vandringsfolks sägner och skildrade deras historia och kultur i boken ”Zigenare på polska vägar”. Lika lidelsefullt har han försökt värna den undergångshotade judiska kulturen. Han har tolkat en antologi med judisk folkpoesi och framför allt räddat den märklige Bruno Schultz skingrade litterära kvarlåtenskap åt eftervärlden.
Judarnas fysiska förintelse kunde Ficowski givetvis bara maktlöst bevittna. Som ung såg han Warszawas ghetto stå i lågor och efter kriget överväldigades han av den infernovision som hade blivit verklighet i Auschwitz och Treblinka. Dikterna i ”Att läsa i aska” är skrivna ur denna vanmakt, men också ur kärlekens paradoxala trots allt. I upptakten bekänner Ficowski att han inte har kunnat rädda ett enda liv, att han irrar på kyrkogårdar som inte finns men att han likväl skyndar till försenad räddning:
jag vill hinna
om än för sent
Ficowskis poesi närmar sig denna svunna värld med dämpade åtbörder, den är ett sordinerat rekviem där ändå den skarpa vreden och sorgen ibland skär igenom. Den talar tydligast om de kvarlämnade tingen, om ”grytor fulla av hunger” eller om den övergivna boken på bönehusets vind: ”som i en tom bikupa/har Jahve tystnat för alltidli varje stavelse”. Men tingen vittnar ju samtidigt om ägarnas outhärdliga frånvaro, om människorna som har förvandlats till rök men som det poetiska minnet söker återge synlig gestalt.
Mest gripande är kanske porträttet av den legendariske barnläkaren Janusz Korczak, som förestod ett hem för föräldralösa barn i Warszawas ghetto och som 1942 frivilligt följde sina skyddslingar i döden i Treblinka:
Vad gjorde Gamle Doktorn
i boskapsvagnen
på väg till Treblinka den 5 augusti
under några timmars blodomlopp
över tidens smutsiga flod
jag vet inte
vad gjorde han som utsåg sig själv till Karon
färjkarl utan åra
delade han åt barnen ut resten
av flämtande andetag
och behöll för egen del
bara köldrysningar längs ryggraden
jag vet inte
ljög han till exempel för dem
i små doser
som bedövade
plockade från svettiga små huvuden
fruktans lättskrämda löss
jag vet inte
Men i gengäld men sedan men där
i Treblinka
vändes mot honom
all deras fruktan all gråt
ack då återstod bara
några minuter alltså ett helt liv
är det mycket eller litet
jag var ej där jag vet inte
med ens såg Gamle Doktorn
att barnen hade blivit
lika gamla som han
äldre
för att hinna fatt det grå hårets aska
när han blev slagen
av vakten eller SS-mannen
såg de att Doktorn
blivit ett barn som de
allt mindre och mindre
och så var han ofödd
sen dess är det fullt av dem
och Gamle Doktorn i ingenstans
jag vet
(Den som vill veta mer om Janusz Korczak, denne Maximilian Kolbes like, kan läsa Jaff Schatz artikel om honom i Judisk Krönika 3/1987.)
Ändå säger naturligtvis en sådan dikt ingenting om de verkliga fasorna i tyskarnas förintelseläger. De var ofattbara, bortom varje mänskligt språk. ”Det enda sanna vittnet är det stumma”, skriver Elie Wiesel någonstans. De överlevande är inte desto mindre skyldiga att vittna, att tjäna minnets sak; det är en mitsva, ett oeftergivligt bud som de döda ålagt dem. Så blir deras belägenhet orimlig, ställda som de är inför tvånget att tiga och plikten att tala.
Claude Lanzmann förklarade på kollokviet i Paris, under den debatt som ägnades Förintelsen, att man måste kunna tala och tiga på samma gång och att det är vad han försökt göra i ”Shoah”. I filmen talas det mycket, men bortom orden råder en djup tystnad. Det finns gränser som inte får överskridas, menade Lanzmann, upplevelser som omges av tystnadens flammor. Ingen har rätt att ens försöka skildra vad som utspelades bakom gaskammarens stängda dörrar.
Jerzy Ficowski respekterar dessa gränser. Hans existens har inte svetts av ödet på samma sätt som Paul Celans och Nelly Sachs, han har inte utsatts för det våldsamma ångesttryck som omvandlat dessa judiska diktares språk i grunden, så att tystnadens flammor tycks upplysa orden inifrån. Bortsett från enstaka dikter – som ”Postumt landskap”, där han apropå tågen som rullade till förintelselägren låter undslippa sig: ”liket av min barndom/färdades med dem” – avstår Ficowski från mer personliga tonfall, i vetskapen om att varje medlidande när det gäller Auschwitz måste te sig skrymtande i offrens ögon.
Askan har sin egen lågmälda uttrycksform. Hos Ficowski känns det ibland som om själva jorden hade grånat av sorg. Det är mycket nog.