Om karismatisk förnyelse

Francis A Sullivan, Pingströrelse och karismatisk förnyelse. Övers. Bengt Malmgren, Katolska Bokförlaget, Uppsala.

Denna lilla behändiga skrift förser den svenska läsekretsen med en kortfattad men noggrann information om den karismatiska förnyelsen inom katolska kyrkan. Skriften har tidigare publicerats på franska i Dictionaire de Spiritualite, volym 12, col 1036-1052.

I första delen av skriften skildrar författaren den karismatiska rörelsens uppkomst inom frikyrklighetens helgelseväckelse, med anknytning till metodismen i USA:s sydstater och till baptismen och presbyterianismen i nordstaterna. Han visar hur strider inom dessa samfund så småningom ledde till bildandet av ett otal fristående ”pingstkyrkor”. Sedan behandlas den karismatiska rörelsens intåg i olika etablerade protestantiska samfund (lutherska, anglikanska, reformerta, m.fl.) i form av neo-pentekostalism. Till sist, beskrivs neo-pentekostalismens framväxt inom katolska kyrkan.

Skriftens andra del ägnas åt teologiska frågeställningar kring det fenomen som brukar kallas dop i den helige Ande eller ”andedop”, men som i katolskt sammanhang med fördel kunde kallas den helige Andes utgjutande ( I’effusion de I’Esprit). Här klargör Sullivan skillnaden mellan den läromässiga tolkning av fenomenet som är typisk för pingstvänner och en del andra evangelikala fundamentalister och den tolkning som är typisk för neo-pentekostalister. De förstnämnda skiljer skarpt på omvändelse, vattendop och andedop både i teologiskt och i praktiskt avseende. De betraktar dessa tre ting som reserverade för mer eller mindre vuxna människor. De menar att den helige Ande varken skänks genom omvändelse (vilken i sig medför syndernas förlåtelse) eller genom vattendop, vilket blott är en yttre bekännelsehandling. Den helige Ande skänks endast genom ett andedop, som anses vara äkta enbart om det åtföljs av tungotal. I kontrast till detta pentekostalistiska synsätt vidhåller neo-pentekostalister att den helige Ande skänks sakramentalt, även till spädbarn, genom dop och sedan konfirmation. Således är neo-pentekostalister benägna att förklara andedop som ett skeende genom vilket den troende kommer till medvetenhet om Andens närvaro, eller ett skeende genom vilket Andens kraft frigörs. De insisterar med rätta enligt Sullivan på att varken Lukas eller Paulus ”känner till någon kristen invigning (dop/konfirmation) som inte också innefattar Andens gåva”. Neo-pentekostalister brukar heller inte bedöma andedopets äkthet med hänsyn till tungotalets omedelbara framträdande.

Professor-Sullivan hävdar däremot att den traditionella katolska teologin mycket väl rymmer tanken på en ny verkan av den helige Ande, som inte har något sakramentalt sammanhang. Han säger: ”Naturligtvis används verbet ’döpt’ … (av dem som upplever denna nya utgjutelse) som en metafor, (för) så används ordet i Nya testamentet t.ex. när Jesus med hänvisning till pingsten säger: ’Om några få dagar skall ni bli döpta med helig Ande.’ (Apg 1:5) … Om en individ blir medveten om den helige Andes kraft inom honom, så måste det bero på att Anden börjar ett nytt verk av nåd …” Här anknyter Sullivan till den traditionella katolska läran om nåd och olika typer av nåd. Han citerar Thomas av Aquino som i Summa Theologiae (I,q.43,a.6) talar om den ”osynliga kallelsen genom en ny inverkan av nåden,” vilken helt enkelt är en ny sändning av den helige Ande som innebär att den troende blir ”döpt” dvs. genomdränkt i och fylld av Anden. Sullivan säger: ”Exemplen hos den helige Thomas visar att han inte skulle vara förvånad om ett sådant nytt nådeverk också medförde en karismatisk gåva.” I en mer utförlig bok, som innefattar materialet i denna mindre skrift, citerar Sullivan vad Thomas säger om detta: ”En sådan (ny) osynlig sändning (av den helige Ande till en person i vilken Anden redan har tagit sin boning genom den sakramentala initiationen) blir synlig särskilt i det slag av tillväxt i nåd varmed en person går in i en ny gärning eller ett nytt nådetillstånd, som t.ex. när en person så växer till i nåden att han gör under, profeterar eller av brinnande kärlek till Gud offrat sitt liv som martyr, eller avsäger sig alla sina ägodelar, eller … något sådant” (Carisms and Charismatic Renewal: A Biblical and Theological Study, Servant Books, Ann Arbor, Mich. 1982, sid. 72)

Det är just Sullivans tes att den traditionella katolska läran om nåden rymmer tanken på en ny men ickesakramental sändning av den helige Ande. Tesen gör hans skrift till en utmaning för katoliker som fortfarande ifrågasätter om deras av den karismatiska förnyelsen inspirerade trossyskon till fullo kan vara ortodoxa i sin tro.

Om man frågar sig vad det är som gör en hel del människor, både bland präster och bland lekfolk, skeptiska mot den karismatiska förnyelsen, då måste man nog konstatera att det främst beror på bruket av de särskilda karismatiska gåvorna (nådegåvorna), vilka var vanliga i urkyrkan men sedan kom att betraktas som reserverade för människor som hade kommit långt på helgelsens väg. Vad gäller tungotal sade man att det hörde hemma i ett primitivare stadium av den kyrkliga utvecklingen. I tredje delen av sin skrift behandlar Sullivan nådegåvorna under fem rubriker: 1. att prisa och lova Gud med glädje, 2. att be och sjunga i tungor, 3. profetia, 4. bön för helande, och 5. inre helande och befrielse. På dessa få sidor lyckas han att på ett sakligt sätt avdramatisera de karismatiska gåvorna, t.o.m. bruket av den icke-högtidligare formen för exorcism som man kan möta inom den karismatiska förnyelsen.

En mycket fullständigare behandling av nådegåvorna tillika med en exegetisk analys av de olika Charismata (gåvorna), diakoniai (tjänsterna), och energemata (verkningar) av den helige Ande som vi finner i Paulus’ brev finns att tillgå i Charisms and Charismatic Renewal. Där förklarar Sullivan att de särskilda nådegåvorna alltid har manifesterat sig under perioder då kyrkan genomgår förnyelse. Han menar att gåvorna egentligen inte tillhör individerna som brukar dem trots att de oftare visar sig hos en del av den kyrkliga kroppens lemmar än hos andra.

Sullivan förtiger inte den karismatiska förnyelsens negativa aspekter såsom de stundom gestaltar sig. Han erkänner att representanter för katolska kyrkans läroämbete har påtalat dessa. Han nämner sensationslystnad, överdriven känslosamhet, elitism, tendenser till fundamentalism, oärlig ekumenik som alltför mycket tonar ner det särskiljande i katolsk tro och trosutövande, och en självcentrering som helst vill slippa socialt engagemang. Man kunde också nämna annat här – tendensen att kultivera en ”Halleluja”-jargong, tendensen att visa ointresse för tyst bön, mystik och liturgisk värdighet, tendensen att identifie¬ra gemensam bön med att avslöja intima fakta och emotioner för varandra, m.m.

Sullivan samtycker till den kanadensiska biskopskonferensens två rekommendationer i avsikt att minska dessa problem: 1. Lekmannaledare bör få en bättre utbildning och förberedelse för sin uppgift. 2. Fler präster bör delta i själavårdsarbete inom den karismatiska förnyelsens gemenskaper.

Den karismatiska förnyelsen är, som pater Seiler säger i sin presentation av Sullivans skrift, ”en av de mest påfallande rörelserna i katolska kyrkan efter Andra vatikankonciliet … (och) man räknar med att miljontals människor berörts av den”. Denna rörelses tillväxt kan faktiskt också uppfattas som en respons till konciliet. Konciliets uttalande om de karismatiska gåvorna är ett resultat av en debatt mellan den karismatiska förnyelsens beskyddare, kardinal Suenens, och kardinal Ruffini, som försvarade uppfattningen att de karismatiska gåvorna är mycket extraordinära tecken på särskild helighet. Suenens tal, ”The Charismatic Dimension of the Church” (Council Speeches of VA:t. II, ed. Y. Congar m.fl. London/New York 1964) citeras av Sullivan i Charisms and Charismatic Renewal. Han menar att denna debatt kastar ljus över den slutgiltiga utformning som Kap. 4:12 av Lumen gentium fick. Där läser vi följande: ”samme helige Ande (som) genom sakramenten och tjänsterna inte bara helgar Guds folk, leder det och berikar det med dygder, utan han fördelar också genom att tilldela sina gåvor ’åt var och en allt efter sin vilja’ (1 Kor 12:11) speciella nådegåvor bland de troende i olika uppgifter och tjänster till gagn för kyrkans förnyelse och fortsatta uppbyggnad enligt Skriftens ord – ’De gåvor genom vilka Anden uppenbarar sig, ges åt var och en för att vara till nytta’ (jfr 1 Kor 12:7). Dessa nådegåvor, vare sig de särskilt framträdande (dvs. uppseendeväckande eller ovanliga) eller också mera oansenliga och allmänt förekommande, måste tas emot med tacksägelse … Att bedöma deras äkthet och rätta användning tillkommer kyrkans föreståndare, (och) dem åligger det på ett speciellt sätt, att inte utsläcka Anden, utan att pröva allt och behålla vad gott är” (jfr 1 Thess 5:12, 19–21).

Förhoppningsvis kan Malmgrens översättning av Sullivans skrift bidraga till att den karismatiska förnyelsen också uppfattas som ett viktigt led i den allmänna förnyelse som Andra Vatikonkonciliet ville åstadkomma i hela katolska kyrkan.