Nytestamentliga handskrifter i Qumran?

Harald Riesenfeld redogör kort i Signum 12 (1986), 106–109 för den bekräftelse som Jose O’ Callaghans teorier om nytestamentliga fynd i Qumram har fått av C. P. Thiede både i Biblica 65 (1984), 538–559 och i hans bok Die älteste Evangelienhandschrift?, Verlag Wuppertal 1986. Riesenfeld talar om en generad tystnad från etablissemanget. Han känner sin tes bekräftad, att Markusevangeliet kan dateras till omkring år 60.

Men hur pålitliga är O’Callaghans hypoteser om nytestamentliga handskrifter? Jag har än en gång satt mig in i hela debatten, läst Thiedes utförliga redogörelser och blivit häpen över, att han i sin bok inte diskuterat två viktiga artiklar av den nyligen framlidne P. Benoit i Revue Biblique 79 (1972), 321–324 och 80 (1973), 5–12. I anknytning till Benoit skulle jag här kort vilja referera problemen kring de två fragment som O’Callaghan och i hans efterföljd Thiede tar upp som de två tydligaste: 7 Q 5 som skulle härröra från Mark 6:52 f., och 7 Q 4 som skulle vara rester av 1 Tim 3:16-4:3.

a) 7 Q 5 (=Mark 6:52 f.?)

O’Callaghans artikel i Biblica 53 (1972), 91–100 baserades på Boismards officiella utgåva av Qumranfragmenten (Discoveries in the Judaean Desert of Jordan III, Oxford 1962, volym 1, 144 f.; volym 2, pl. XXX).

Han såg följande bokstäver (punkt under bokstaven betyder osäkerhet; parentes i den grekiska texten anger att den kompletteras):

Mark 6:52 f:

(v 52) 1 (synekan)e(pitoisartois)

2 (allena)utöne(kardiapepörö)

3 (men)e (v 53) kaiti(aperasantes)

4 (elthoneisGe)nnes(aretkai)

5 (prosörmis)thesa(n kaiexel)

Ordagrann översättning:

(v 52) 1 (inte) hade förstått angående bröden

2 utan deras hjärta var förstockat. (v 53) Och när de hade farit över

3 kom de till Gennesaret och

4 gick i land och (sti)gande ut

Benoit kollade O’Callaghans och Boismards läsningar på originalet. Det visade sig enligt honom att e på första raden inte hade något stöd. På andra raden läste Benoit med säkerhet töi och kanske töiö men inte utöne. På tredje raden är kait säkerställt; e är möjligt, men inte i (bättre vore o eller g). På fjärde raden är ne säkert, n troligt, men s förblir osäkert. På femte raden slutligen är e säkert, th möjligt, s mycket osäkert (och ännu mer a).

Vad återstår av hypotesen om Mark 6:52 f.? På fjärde raden kan nnes tolkas som Gennesaret, men kan också härröra från egennosen, som Boismard gissade redan i den officiella utgåvan.

Intressant är på tredje raden det blanka utrymmet framför kai, ”och”. Det skulle kunna tydas som början av ett nytt stycke och passa för Mark 6:53. Men O’Callaghans förslag att tiaperasantes står för diaperasantes blir problematiskt, om bokstaven i läses som kanske o eller q. Det går inte att här jämföra med Rylands papyrus (p52), där C. H. Roberts med säkerhet identifierade Joh 18:31-33.37 f. Där står det på första raden helt klart oiioudai(oi)eme(in) och på andra raden oudenainaol(ogos). Identifieringen med Joh 18:31 f. blir säkerställd redan genom enbart detta. Man är därför inte förvånad över att Roberts så häftigt tog avstånd från O’Callaghans hypoteser, när denne bygger på alltför många osäkra bokstäver.

b) 7 Q 4 (=1 Tim 3:16-4:3?)

Benoit underkastar O’Callaghans två andra artiklar en liknande noggrann undersökning i Revue Biblique 80 (1973), 5–12. O’Callaghan föreslår följande läsning:
(3: l6)1(sinepisteutheenkosmöanelemphth)e
2(endoxe (4:1) todepneumare)tön
3(legiusteroiskairoisapostes)ontai
4(tinestespisteösprosechontes)pneu
5(masinplaneskaididaskaliaisd)aimo(=emo?)

Ordagrann översättning:

(3:16) 1 (hedningar)na; han blev trodd i världen, upptagen

2 i härlighet. (4:1) Anden uttryckligen

3 säger att under den återstående tiden avfal¬ler

4 några från tron och lyssnar till an

5 dar som bedrar och till läror av demo(ner).

I 7 Q 4 kan på fjärde raden utan problem läsas pneu. Man kommer direkt att tänka på pneuma. Benoit accepterar på andra raden tön (t är troligt, ön är säkert). Däremot ser han inte e på första raden utan små hål i papyren. På tredje raden är tai säkert, men inte on före tai. På femte raden är mo säkert, men det står troligen iota och inte eta eller alpha före mo. Kanske är det bimo, vilket inte går ihop med 1 Tim 4:1. I fragment 2 är othe säkerställt, men kan vara annat än ho theos i 1 Tim 4:3. Thiede framhåller också här tomrummet före 1 Tim 4:1, som utgör ett nytt avsnitt. Men detta tomrum postuleras utifrån hypotesen, att texten handlar om 1 Tim 3:16-4:3 och att raderna måste vara ungefär lika. Den text som Thiede, efter O’Callaghan, anser som säker är det alltså långtifrån. Varför bemöter Thiede inte Benoits invändningar i sin bok?

Själv skulle jag vilja kunna resa till Jerusalem och kolla Benoits undersökningar, men detta kostar pengar. Som tidigare elev till fader Benoit vet jag emellertid hur noggrann han var. De fotografier som jag har sett av fragmenten förefaller mig bestyrka hans sätt att läsa texterna. Det verkar alltså som om O’CallaghanThiede inte har kunnat bevisa att man hittat nytestamentliga fragment i Qumran. När man i klassisk filologi identifierar ett fragment av Menander (Thiede, s. 51) har man fler säkra bokstäver att gå efter än när O’Callaghan-Thiede tolkar Qumranfragmenten som nytestamentliga texter. Det är däremot helt klart att vi i Qumran har fragment av Ex 28:4-7 och av Jeremias brev på grekiska.

Rene Kieffer

Svar:

Det måste hälsas med tillfredsställelse att diskussionen kring fragmenten från grotta 7 i Qumran går vidare. Bara möjligheten att på några av de upphittade papyrusbitarna kan finnas brottstycken av nytestamentliga texter gör fortsatt kritiskt arbete med dessa fragment meningsfullt och nödvändigt. Men ett sådant arbete förutsätter förtrogenhet med papyrologins metoder.

1. Rene Kieffers bidrag här ovan består av ett referat av Pierre Benoits artiklar i Revue Biblique 1972 och 1973. Benoit var professor och tidvis rektor vid det franska Institut Biblique et Archeologique i Jerusalem och en av vår tids stora exegeter. Hans nyligen timade bortgång väckte sorg och saknad. Men hans åberopade artiklar är nu 15 år gamla, och han var inte papyrolog i egentlig bemärkelse. En diskussion värd namnet måste utgå från de resultat fackpapyrologen C.P. Thiede har lagt fram i sin bok (1986). Den utgör tills vidare vetenskapens senaste ord och kan naturligtvis ifrågasättas, om nya argument tillkommer. (Att Thiede känner till Benoits invändningar från 1972-73, framgår av Thiedes artikel i Biblica 1974.)

2. En grundregel i papyrologin är att man vid identifikationer av fragment inte får beskärma sig över att vissa bokstäver är osäkra eller kan tydas olika. Den som gör en identifikation utgår nämligen från de säkra bokstäverna och andra säkra indicier, i fallet 7Q5 mellanrummet som tyder på en skarv mellan två avsnitt i texten. O’Callaghans identifikation (1972) byggde på de oomtvistliga tecknen; så gör också Thiede i sin bok. Vad de osäkra bokstäverna beträffar, måste den som vill argumentera mot Thiedes tydningar demonstrera att dessa inte bara är osäkra utan bevisligen omöjliga. Och det är som bekant inte lätt att påvisa. Ännu har Thiede – såvitt jag vet – inte vederlagts i det avseendet.

3. En annan lika viktig papyrologisk grundregel är att en identifikation som har gjorts, också på grundval av bara ett fåtal säkra bokstäver, inte kan avfärdas enbart under hänvisning till att det därutöver finns ett antal osäkra bokstäver. Dessa bör i första hand tydas så att de passar till den text som erhållits med ledning av de säkra bokstäverna. Men nu det väsentliga: inför en gjord identifikation går det inte att sätta sig på hasorna och säga att det här tror jag inte på. För att vederlägga en identifikation som bygger på ett antal säkra bokstäver krävs att en annan text presenteras som också passar till de säkra bokstäverna och därutöver underlättar tydningen av de osäkra tecknen. O’Callaghan kombinerade bokstäverna ennos med Gennesaret i Mark 6:53. Kieffer påminner om att man före O’Callaghan trott sig kunna gissa på egennosen ”blev far till”. Men sedan 1962, då denna hypotes först lades fram, har det gått hela 25 år utan att någon till egennosen och övriga säkra bokstäver passande text har påträffats. Kieffer har inte något förslag, och därmed faller enligt gällande regler hans invändning.

4. I diskussionerna kring 7Q5 träder uppenbarligen en klyfta mellan ”de två kulturerna” (C.P. Snow) i dagen. Humanister som inte vet något om sannolikhetskalkyl reagerar inte inför följande faktum. Innan O’Callaghan hade identifierat 7Q5 = Mark 6:52 f och 7Q4 = 1 Tim 3:16 – 4:3, var 16 av de 18 fragmenten från grotta 7 helt ”stumma”, trots ivrigt letande i Septuaginta och övriga judiska skrifter på grekiska (beträffande ytterligare två var identifikationen med gammaltestamentliga texter på grekiska accepterad). Men när man väl började testa fragmenten på en nytestamentlig konkordans, gick det plötsligt att placera bokstäverna på 9 av de 16 stumma fragmenten i nytestamentliga texter. Ett räkneexempel: om det verkligen går att falskeligen placera bokstäverna på 9 fragment i nytestamentliga texter, så borde det – med tanke på Septuagintas och den grekiska judiska litteraturens sammanlagda textmassa – gå att lokalisera bokstäverna på de 9 fragmenten på åtminstone två textställen per fragment i den judiska litteraturen! Var och en som vet att det går att bestämma en molekyl med miljontals atomer, så snart man bara har tillgång till ett urklipp med endast några tiotal atomer, förstår att vi med de gjorda nytestamentliga identifikationerna av fragmenten från grotta 7 står inför ett remarkabelt sammanträffande som det inte så lätt går att komma förbi.

5. I historiska vetenskaper – frånsett den nytestamentliga – betraktas det väl allmänt som en vinning om nya indicier kommer fram som gör det möjligt att flytta källskrifter närmare i tiden till de händelser som omtalas i dessa källor. Därför borde nya fynd som tillåter oss att minska tidsavståndet mellan Jesu liv och evangeliernas avfattning hälsas med odelad tillfredsställelse. Men så är det inte alls, egendomligt nog. En tidigare datering av evangelierna stöter på ett grundmurat emotionellt motstånd. Det visar att vakthållningen kring vedertagna hypoteser inom evangelieforskningen ter sig mera angelägen än ett spontant och förbehållslöst intresse för källskrifterna och de i dessa relaterade händelserna.

Harald Riesenfeld