Religionssociologisk konferens i Tubingen

Tårpilen doppar sina grenar,

skalden droppar sina tårar,

de åldrade, sinnessjukt klara,

Från detta torn kan livet störta sig.

Stadtfest i Tubingen i sen augusti, en servering vid Neckar, tårpilar, med Hölderlinturm tvärs över det grunda och långsamma vattnet.

Karl Vennbergs dikt om Hölderlin i Tubingen anmäler sig som brottstycken i minnet. Tornet, Zimmerturm där skalden tillbragte många förmörkade år, är väl värt att besöka, men det gräsliga monumentet med pekoralet från 1881 i den gamla botaniska trädgården kan väl undvaras. (Det låg dock vid den närmaste vägen från hotellet vid Neckarbrücke till universitetsbyggnaderna.)

Temat för årets CISR-konferens (Conference Internationale de Sociologie des Religiones) var ”sekularisering och religion: den bestående spänningen”. Vid plenarsamlingarna presenterades kyrkornas situation i förbundsrepubliken, främst av FX Kaufmann. Nästa dag något blandat om sociala rörelser som instrument till samhällets sekularisering eller sakralisering, en annan dag ”religiösa och profana värden: spänningar mellan primär och sekundär socialisation” och ”sekulariteten i kris?” Kanske den mest givande av plenarsessionerna var den sista om användbarheten av sekulariseringsbegreppet för icke-kristna samhällen, där utmärkta analyser av problemet för Japan, islam och Indien presenterades.

Därtill fanns research groups, där en antal forskare gemensamt presenterade ett visst projekt eller forskningsfronten i en viss region. En sådan grupp var nordisk, och de flesta av de bidrag som kort framfördes i Tubingen kommer att publiceras i Social Compass, den ledande europeiska tidskriften på området. Därtill kom varje dag två omgångar med ”free papers”, där det fanns många val, och man hade alla möjligheter att välja ”fel”. Här kan nämnas ett studieprojekt i Belgien, kortfattat presenterat i programmet. Karel Dobbelaere, professor i religionsociologi vid det katolska universitetet i Leuven, och värd vid den förra CISR-konferensen, forskar kring passageriter i den katolska kyrkan. Det kan vara av intresse därför att det studerar förhållandet i ett land med en traditionellt helt dominerande konfession: i Belgien katolska kyrkan. Dobbelaere finner att av befolkningen i stort 20-25 % kan betecknas som ”kärnkatoliker”, lika stor andel som icke-katoliker och 50-60 % som katoliker genom bruket av passageriterna, dop, vigsel, begravning. Det är en klassificering av de kyrkotrogna som Dobbelaere arbetat med åtminstone sedan Godsdienst in Vlaanderen, 1979, där på nederländska distinktionen görs mellan ”kerks” och ”kerkelijk”, kanske ung. ”kyrksam” respektive ”kyrkotillhörig”. Sett ur ett annat perspektiv: val av skolform, fackförening, sjukvårdssystem är förrättningskatolikerna delade i två någorlunda lika stora delar, den ”katolska” i allmänhet något större än den ”sekulära”. I ett svenskt perspektiv skulle givetvis med Svenska kyrkan som det dominerande samfundet proportionerna bli annorlunda, beträffande de båda yttergrupperna betydligt mindre och dominansen för dem som förenas med folkkyrkan genom passageriterna betydligt större än i Belgien. (Där föreligger ingen som helst legal eller finansiell diskriminering mellan katoliker och protestanter, judar eller muslimer.) En arbetsgrupp om samspelet mellan religiösa och sociala rörelser i de socialistiska staterna hade jag inte tillfälle att följa, men den sista omgången fria föreläsningar bjöd på en studie av de katolska basgrupperna i Ungern. Den yngre sociolog som framlade den, ansåg sig med jämna mellanrum behöva betona att han var marxist. En välkänd ungersk religionssociolog som deltagit i åtskilliga av CISR:s konferenser, hade inte samma behov på grund av sin mer etablerade ställning. Den bild som gavs av det ungerska samhället på 80-talet var deprimerande, främlingsskap människor emellan var det dominerande, självmord och alkoholmissbruk på topp i världen. Ingående analyserades bristen på förenings- och annat gemenskapsliv. Efter ”stabiliseringen” under Kådår från slutet av 50-talet skedde en viss social förnyelse, men all slags förenings- eller klubbildning kom att bekämpas efter Tjeckoslovakien 1968. De officiella statliga och socialistiska organisationerna blev allenarådande, men väckte allt mindre spontan entusiasm och individualism, cynism och främlingsskap kom att prägla den sociala scenen. Samtidigt gavs möjligheter att genom olika typer av extrainkomster på gränsen till den lagliga skaffa möjligheter att ta del i det konsumtionssamhälle som Ungern tilläts att bli.

I detta (här enkelt skissade perspektiv) kom de katolska basgrupperna att för en del av ungdomen bli en ny livsform, där gemenskap, altruism och moralisk idealism kunde återupprättas. Basgrupperna är till antalet drygt sex tusen, det sammanlagda antalet medlemmar uppåt 100 000. De är av skiftande karaktär; de flesta med goda förbindelser med den officiella kyrkan, men givetvis lidande under den stora prästbristen.

De ungerska religionssociologerna beklagade att i västeuropeiska medier ensidigt de ”kontestatära”, kritiska grupperna uppmärksammats. De skulle endast utgöra ett par hundra av sex tusen. Tvärtom var den starkaste enskilda strömningen inom basgrupperna traditionellt ungersk-katolsk, ”Regnum Marianum”. Undersökningen av basgrupperna hade visat att en stor majoritet av medlemmarna hade upplevt en påtaglig omvändelse, antingen från en irreligiös livshållning eller mindre vanligt, från en traditionell, formell katolicism. På frågor framgick av svaren att den kyrkliga hierarkin i Ungern hittills varit starkt tradionalistisk i Mindszentys anda, och med skepsis sett aktivitet på basnivå, som inte varit direkt klerikalt inspirerad. För regimen har det varit tacknämligt att också i kyrkan ha en motpart med makten samlad i en hand. Därav den märkliga samverkan mellan den kommunistiska statsmakten och en konservativ kyrkoledning. Från dennas sida har givetvis det viktigaste skälet varit att genom rättning i leden motverka de i öst vanliga splittringsförsöken i prästerskapet.

Det som från statlig sida möjliggjort de katolska basgruppernas uppblomstrande har varit en ny lag om församlingsrätt från 1976, vilken avkriminaliserade samlingar av fler personer än fem i hem och andra lokaler.

De ungerska interlokutörerna var också övertygade om att de nyligen företagna kompletteringarna i det ungerska episkopatet i stort skulle betyda slutet på den biskopliga misstänksamheten mot basgrupperna, och förbättra ett samarbete mellan bas och hierarki, som redan varit bättre än västliga medier vetat berätta.