Ny katolsk psalmbok

I år har Stockholms katolska stift fått en ny psalmbok, som enligt stiftets tradition bär namnet Cecilia. För svenska katolska förhållanden är detta en utomordentligt ambitiös satsning. I fråga om omfång liksom textlig och musikalisk bredd går den långt utöver vad som tidigare åstadkommits. Här finns åtskilligt material som är av intresse också för icke-katoliker och som man hoppas skall bli uppmärksammat inte minst inom Svenska kyrkan.

Den nya Cecilia (som i det följande förkortas Cec) har en något annorlunda uppläggning än den nya svenska psalmboken. Cec 1-325 är en ekumenisk sångsamling, som skall vara gemensam för olika samfunds sångböcker. Den följs av ordningen för mässan och därefter av ett kyriale, dvs. melodierna till de ständigt återkommande delarna av mässan, med texter på både svenska och latin (Cec 326-424). Fördelen med denna anordning är att den söndagliga gudstjänstordningen kommer att ligga ungefär mitt i boken. Efter kyrialet följer ”samfundsdelen”, dvs. de sånger som valts av det katolska stiftet (Cec 425-670), psaltarpsalmer och cantica (Cec 671-810) och till slut ordning för morgon- och aftonbön, dvs. Laudes, Vesper och Completorium (Cec 811-815).

Skillnaden i disposition återspeglar den roll som psalmer och sånger har i katolsk gudstjänst. Katolska kyrkans främsta sångbok är alltjämt Psaltaren, som brukas både i mässan (särskilt efter den första textläsningen) och i den dagliga bönen, tidegärden. Vid 1500-talets lutherska och kalvinska reformation trängdes Psaltaren tillbaka till förmån för de mera lättsjungna kyrkovisorna, som i Sverige började kallas ”psalmer”. Också på katolskt håll började man skapa kyrkovisor, men de fick aldrig samma dominerande roll som inom protestantismen och fick framför allt inte samma officiella ställning. Det är vanligt att man firar sjungen katolsk mässa utan några kyrkovisor alls, och i många församlingar begränsar man sig till en inledande och en avslutande sådan. Urvalet varierar också från stift till stift, och präster och församlingar har stor frihet att införa andra kyrkovisor än de som står i stiftets psalmbok. (Jag använder i det följande ordet ”kyrkovisor” i st.f. ”psalmer”, där det kan vara risk för missförstånd.)

En liten historik

Den katolska kyrkovisans historia i Sverige är hittills oskriven. Det rör sig inte om några mästerverk, och större delen av de psalmer som diktats eller översatts till svenska är oanvändbara i vår tid. Det är ändå beklagligt att de katolska psalmböckerna helt utelämnades när 1969 års statliga psalmkommitte gjorde sin ekumeniska inventering (SOU 1985:17, volym 2-3). ”Gud, vår Gud, vi lovar dig” (nr 1 i nya SvPs och Cec) sägs där ha kommit till Sverige ”redan 1928” genom baptistisk förmedling (volym 3, s 7). 1 själva verket ingick psalmen (med texten ”Store Gud, vi lova dig”) redan i den katolska ”Skyddsengeln” av år 1887 och har genom åren varit en av de mest älskade katolska psalmerna i Sverige. Den kända julpsalmen ”Stilla natt” (nya SvPs och Cec 114) stod likaledes i ”Skyddsengeln”, förmodligen första gången den trycktes i en svensk kyrklig sångsamling.

En fri diktning har alltid funnits inom den kristna kyrkan, alltifrån lovsångerna (cantica) i Lukasevangeliets båda första kapitel. Inte minst i österlandet utvecklades den kyrkliga poesin genom diktare som Romanos. Denna rytmiska och konstfulla poesi finns till en del tillgänglig i nutida översättningar. För svensk psalmsång har den däremot inte spelat någon roll.

Latinska hymner, rytmiska och ofta rimmade, har sjungits åtminstone sedan 300-talet och är en direkta förebilden till de senare kyrkovisorna. De har sin plats särskilt i tidegärden, men mässornas sekvenser är av liknande slag. Processionsvisor på latin och på folkspråket blev vanliga under senare delen av medeltiden.

Kyrkovisor diktades på svenska redan före reformationen. Mest bekant är ”Den signade dag” (nya Sv Ps 175, Cec 175 och 468). ”Den kristliga dagvisan”, som den brukar kallas, är från mitten av 1400-talet och har sedan dess sjungits kontinuerligt fram till vår tid, bearbetad av J O Wallin och i vår tid av Olov Hartman. Men det fanns också svenska kyrkovisor, som inte överlevde reformationen. ”Det helga kors som Jesus bar” brukade på 1400-talet sjungas vid mässans slut men har så helt glömts bort att det i dag är svårt att rekonstruera texten till den.

Reformationens psalmdiktning byggde till stor del på de medeltida kyrkovisorna. Välkända psalmer som ”Det är en ros utsprungen”, ”En jungfru födde ett barn i dag”, ”O huvud, blodigt, sårat”, ”Upp min tunga” och den latinsk-svenska blandsången In dulci jubilo har alla katolskt ursprung. En del av den nutida katolska sångskatten har alltså förmedlats via lutherdomen.

Det lilla som fanns kvar av den katolska kyrkan i Sverige efter reformationen stod helt utanför dennna utveckling. Under kyrkans ”dunkla århundraden”, 1600- och 1700-talen, har knappast någon svensk psalmsång förekommit. I de utländska legationskapellen har man säkerligen sjungit den latinska mässan vid högtidliga tillfällen, men vilka sånger som annars brukats av de tyska eller italienska invandrarna är svårt att säga. Också sedan den katolska kyrkan på nytt blivit tolererad och fått sin förste apostoliske vikarie på 1780-talet, hade den länge en rent utländsk prägel. Först genom 1873 års dissenterlag fick svenska medborgare rätt att övergå till den katolska kyrkan.

Studachs bönbok 1836

Den första ansatsen att introducera svensk psalmsång i den katolska kyrkan gjordes av den framsynte apostoliske vikarien Lorenz Studach. 1836, ett år före S:ta Eugeniakyrkans invigning, gav han ut en ”Bönbok för Catholska Församlingen i Stockholm”. Här ingick två morgonpsalmer och en aftonpsalm och framför allt texter till en s.k. sångmässa. Detta var en särskilt i Tyskland omhuldad andaktsform, som gav församlingen möjlighet att delta aktivt i mässan. De olika fasta sångdelarna av mässan (Kyrie, Gloria, Credo, Sanctus och Agnus Dei) lästes på latin av prästen, medan församlingen samtidigt sjöng en rytmisk och rimmad sång på modersmålet med ett motsvarande innehåll. Bruket har på sina håll förekommit i Sverige ända in i nutiden. Den sångmässa som Studach lät trycka texten till innehöll flera alternativ, bland annat tagna ur Johann Michael Haydns ”Hier liegt vor deiner Majestät” och Franz Schuberts ”Wohin soll ich mich wenden”. Detta sångmaterial fick stor livskraft och ingick till vissa delar ännu i Cecilia 1950. Inte minst intressant är att sångmässan som ett kyriealternativ innehöll en bearbetning av Samuel Ödmanns ”Herre, Dig i nåd förbarma”. Det torde vara första gången som en svensk luthersk psalmdiktare fått plats i en katolsk sångbok. Studachs bönbok innehöll också en svensk rimmad översättning av Dies irae (”Vredens dag”), som i Johan Bergmans senare översättning skulle komma att ingå i 1937 års svenska psalmbok.

Sångmaterialet i Studachs bönbok trycktes om i nya bönböcker som gavs ut från århundradets mitt: i ”Katholska Kyrkans Högmesso-Gudstjenst” (1850, 1871) och i ”Bönbok för Katolske Kristna” 1880. Däremot tillkom ganska få nya sånger. I ”Andaktsöfningar för Katholska För¬samlingens Nya Requiem-Samfund” (1851) fin¬ner vi sekvensen Stabat mater i svensk översätt¬ning, ”Modren stod med brustet hjerta”. Re¬quiemsamfundet var identiskt med ”Brödraska¬pet af Christi dödskamp”, , som grundats redan 1784 av Nicolaus Oster, den förste apostoliske vikarien i Stockholm. Denna svenska översätt¬ning av sekvensen har sedan återkommit i senare katolska sångböcker och återfinns i Cecilia 1987 fastän i en starkt bearbetad form (Cec 469-470).

Nytt sångmaterial för påsken finner vi i ”Gudstjenst-Ordning under Dymmelweckan, nämligen under Skärthorsdagen, Långfredagen och Påskaftonen”, Stockholm 1862. Här finns nämligen översättningar av Venantius Fortunatus båda humner Pangue lingua (”Upp min tunga”) och Vexilla Regis (”Guds rikes herrliga baner”). Båda dessa tryckes om i biskop Studachs mycket ambitiösa utgåva av Missale Romanum 1863, med latinsk och svensk parallelltext. I missalet finner vi också Frans Xaviers O Jesu, ego amo te (”Jag älskar dig, min Gud”) och Thomas av Aquinos Adoro te devote (”Dig, dolda gudom”).

Skyddsengeln 1887

Ett större urval katolska psalmer på svenska pub¬licerades i bönboken Skyddsengeln” 1887, utar¬betad av den tyske jesuitpatern Erik Benelius (1843-1928). Efter sin ankomst till Sverige 1879 hade han snabbt tillägnat sig kunskaper i svenska och företog sig också att översätta Nya testamen¬tet från den latinska vulgatatexten till vårt språk. Förutom Studachs sångmässa innehåller ”Skyddsengeln” ett antal psalmer, som sedan har kommit att ingå i den svenska katolska kyrkans sångskatt: ”Kom helga Ande” (= ”Kom, Skapa¬rande”, Cec 450) ”Store Gud! vi lofva dig” (=”Gud, vår Gud, vi lovar dig”, Cec 1), ”Hell, dig, o drottning” (=”Var hälsad, Herrens Mo¬der”, Cec 471), ”Stilla natt” (Cec 114), ”I Betle¬hem” Cec 537), ”Ara, lof och pris” dvs. Thomas av Aquinos Pange lingua (= ”Högt må prisa”, Cec 503) och dennes Lauda Sion, ”Sion, upp att högt lofsjunga” (=”Sion, sjung till Frälsarns ära”, Cec 593). Det är möjligt att Benelius själv har gjort översättningarna. Fastän ”Skyddsengeln” saknar noter och har psalmerna strödda i texten, är den i praktiken den första katolska psalmboken i Sveri¬ge.

Cecilia 1902

En fristående psalmbok med musikalisk notering fick det katolska stiftet 1902 med ”Cecilia” (första upplagan), uppkallad efter kyrkomusi¬kens skyddshelgon. Den omfattar 268 svenska psalmer och dessutom en latinsk del med mäs¬sans melodier och andra sånger (269-312). Ska¬pare av denna sångbok var den tyske jesuitpatem Edvard (Edvard) Wessel (1856-1933). Hans in¬tressen låg framför allt på det musikaliska områ¬det, han komponerade själv många koraler och tycks snarast ha betraktat texterna som sångun¬derlag. En del av psalmerna är övertagna från ”Skyddsengeln”, men det finns också andra, vars ursprung är svårt att fastställa. Det är ibland ock¬så svårt att avgöra vilka melodier som har kompo¬nerats av Wessel och vilka som har tagits ur tyska sångsamlingar. Det är orsaken till att så många texter och melodier i Cecilia 1902 än så länge får betraktas som anonyma.

En del av de psalmer som står i 1987 års Cecilia återgår på Wessels psalmbok, bl.a. ”O Gud, dig vill jag alltid lova” (427), ”Ni Kristi vänner” (483), ”O helga kors” (575), ”Nu har sorgens dag förrunnit”, ”Detta är dagen som Herren har gjort” (584), ”Sion, kom, se ditt ljus” (604). Det är psalmer som är obekanta för de flesta svenskar men som har sjungits mycket i de katolska för¬samlingarna.

”Cecilia” 1902 kom att användas som katolsk psalmbok under nästan ett halvt århundrade. Men den var helt tyskt präglad, och den poetiska standarden var inte den bästa. Många katoliker konstaterade att det i Den svenska psalmboken fanns många psalmer som hade betydligt högre kvalitet och som borde kunna ha sin plats också i katolsk gudstjänst.

Psalmer för kyrkoåret 1937

Till dem som mest verkade för att ge katolska kyrkan en svensk språkdräkt var kyrkoherden i Helsingborg, Monsignore Berndt David Assars¬son (1892-1955). Assarsson, som hade ett starkt nordiskt intresse, ville bryta den tyska dominan¬sen och ge en plats i den katolska gudstjänsten också åt svensk diktning. I sin ”Psalmer för kyr¬koåret” (1937, dvs. samma år som Den svenska psalmboken) kallar han de lutherska psalmerna för ”delar av en andlig nationalegendom”, som uttrycker ”gamla fundamentala katolska trossan¬ningar”. Det är en ekumenisk öppenhet som det inte finns tidigare motsvarighet till i svenska ka¬tolska sångsamlingar. I samlingen finner vi psal¬mer av Wallin och Hedborn, Franzen och Geijer, Runeberg och Eklund, Nathanael Beskow och Emil Liedgren, och det finns också ett par psal¬mer av Grundtvig, översatta från danskan. En stor del av de 140 psalmerna står utan författar¬angivelse, men man får anta att de flesta av dessa har skrivits eller bearbetats av Assarsson själv.

Skyddsängeln 1943

1943 utkom en bönbok för ungdom, som tog upp det gamla namnet ”Skyddsängeln” (denna gång med ä). Den innehåller ett femtiotal psalmer, som liksom i 1800-talets bönböcker står strödda i texten. De flesta är hämtade ur ”Cecilia” 1902, men här finns också några psalmer ur 1937 års svenska psalmbok: ”Din spira, Jesu, sträckes ut”, ”O du saliga” och ”O huvud, blodigt, sårat”. Det nyskrivna materialet är mest av det slag som för¬tjänar att glömmas, men här finner vi för första gången ”Var lovad, Jesus Kristus” Cec 444), och ”Nu lägger jag min hand i din” (Cec 638) och Olga Engbergs ”Jesus Krist, vårt påskalamm” (Cec 585).

Cecilia 1950

Monsignore Assarsson fick i slutet av 1940-talet biskop Mullers uppdrag att utarbeta en ny uppla¬ga av ”Cecilia”, som kom ut av trycket 1950. Den bestod huvudsakligen av material ur ”Ceci¬lia” 1902, ”Psalmer för kyrkoåret” och ”Skydd¬sängeln” 1943. Genom Assarssons samarbete med Tryggve Lunden kom också den svenska me¬deltidens latinska diktning att representeras med nya översättningar. Liksom sin föregångare hade ”Cecilia” 1950 en svensk del (nr 1-350) och en latinsk med bl.a. mässans melodier (nr 351-389). Den senare hade f ö getts ut separat redan 1945.

Cecilia 1950 blev aldrig populär i stiftet och fick en ovanligt kort livslängd. Framför allt var den i alltför hög grad dominerad av Assarsson. Av de 350 svenska psalmerna var 143 skrivna eller över¬satta av honom. Resultatet av denna masspro¬duktion var rätt medelmåttigt, och dessutom var språket alltför arkaiserande. Av Assarssons många psalmer har bara fyra tagits med i den nya Cecilia, däribland hans översättning av John Henry Newmans ”Lead, kindly light” (”Led, milda ljus”, Cec 275). 1 lätt bearbetning av Tors¬ten Fogelqvist har denna översättning blivit en välkänd och älskad psalm i Sverige och står i den ekumeniska delen av psalmboken.

Pärmarnas tid

Redan efter ett tiotal år hade Cecilia 1950 spelat ut sin roll. På grund av stiftets snabba medlems¬ökning efter andra världskriget tog upplagan snart slut, och det fanns inte något intresse för ett nytryck. Det fanns nu ett akut behov av psalm¬böcker, och det förekom att man helt enkelt bör¬jade använda 1937 års svenska psalmbok i de ka¬tolska kyrkorna. Den som provisoriskt – och på ett utmärkt sätt – löste problemet var kyrkoher¬den i Gävle, Monsignore Riccardo Bulloni. I sin prästgård hade han (och har ännu) ett litet tryck¬eri med möjligheter att producera snabbt och till lågt pris. Bulloni tog reda på vilka psalmer som brukade sjungas i församlingarna, ur Cecilia 1950 eller ur 1937 års psalmbok, och klippte dem sam¬man till en stencilerad pärm. Eftersom mässan efter Andra Vatikankonciliet började firas också på svenska, trycktes här för första gången mass¬melodier med svensk text (bl.a. av Lars Edlund). En fördel med detta provisorium var att samling¬en efter behov kunde utökas. I senare upplagor togs också sånger ur Svenska kyrkans ”Psalmer och visor” 1976 med i pärmarna. Många av dem som nu är aktiva katoliker i dagens Sverige har vuxit upp med ”Bullonis pärm” och vant sig vid att ha den som sin psalmbok. Men somliga för¬samlingar och kommuniteter löste frågan genom andra provisorier. Den holländske prästen Niko¬las de Goede SCJ (d 1982) komponerade musik för svensk mässa och tidegärd åt Birgittasystrarna i Vadstena.-

Nya Cecilia kommer till

Redan från 1960-talet fanns det önskningar att få till stånd en mera permanent katolsk psalmbok, men de första försöken att revidera Cecilia ledde inte till något resultat. Det egentliga arbetet in¬leddes först vid 70-talets mitt, då Katolska litur¬giska nämnden tillsatte ett psalmutskott. 1977 skickade pater (numera biskop) William Kenney ut en enkät till 23 katolska församlingar med för¬frågan om vilka psalmer de brukade och vilka önskemål de hade. På grundval av denna under¬sökning skisserade psalmutskottet en kommande psalmbok och fick nya bidrag genom ett upprop i Katolsk kyrkotidning 1983.

Under tiden började Svenska kyrkans nya psalm¬bok ta form, och tanken hade nu växt fram att man skulle skapa en ekumenisk sångsamling. Ef¬ter två konferenser (1976 och 1978) bildades en ekumenisk kommitte, kallad Sampsalm, med re¬presentanter för 15 olika kyrkor och samfund i Sverige, däribland det katolska stiftet. Stiftets re¬presentant var under hela tiden syster Catharina Broome, OP. Resultatet blev med tiden den eku¬meniska del (nr 1-325) som ingår i bl.a. 1986 års svenska psalmbok och Cecilia 1987.

Samtidigt arbetade utskottet på att samla in psal¬mer för det katolska stiftets eget bruk. Ordföran¬de var syster Catharina Broome, sekreterare sys¬ter Ingrid Ström, OP. Insamlingen gick till en början trögt, och det var svårt att hitta villiga författare och bearbetare. Detta förklarar bristen på aktuell katolsk diktning i den ekumeniska de¬len.

Först mot slutet av arbetet började nya psalmtex¬ter att strömma in i större mängd. Man kan lätt se hur många av de katolska psalmerna i nya Cecilia som är skrivna under åren 1985 och 1986. Lik¬som i den nya svenska psalmboken måste en stor del av det äldre materialet bearbetas språkligt. Psalmutskottet samverkade med en musikgrupp, som hade kontakt med olika tonsättare och vars medlemmar själva nykomponerade melodier. Ef¬ter en remiss 1985-86 (ännu en gång utarbetad av William Kenney) kunde psalmutskottet fär¬digställa sitt förslag, som överlämnades till Katol¬ska liturgiska nämnden i slutet av 1986. Efter ytterligare översyn gav nämnden ut den nya upp¬lagan av Cecilia 1987. En koralbok för de speci¬fikt katolska delarna väntas under hösten 1987.

En katolsk psalmbok för i dag

Cecilia 1987 skiljer sig på många sätt från sina föregångare. Att den har ett betydligt rikare inne¬håll är helt uppenbart. Hur den i övrigt kommer att bedömas kan bara framtiden avgöra. Uppdel¬ningen av psalmboken i två parallella delar – en ekumenisk del och en samfundsdel – orsakar vissa besvär, eftersom psalmer med samma tema nu står på två olika ställen i boken. Den ekumeniska delen (1-325) har varit föremål för mycken kri¬tisk debatt i Sverige. Både textligt som musika¬liskt är en del sånger av tvivelaktigt värde, och särskilt är många frikyrkliga väckelsesånger svåra att förena med katolsk liturgisk tradition. Som ofta sagts i debatten, har en del textbearbetningar resulterat i en teologisk uttunning. Men dessa negativa sidor, som ofta framhållits i debatten, bör inte få oss att glömma att det i den ekumenis¬ka delen finns många av de psalmer som sedan länge brukats i katolsk gudstjänst. Tendensen från 1950-talet att ta upp koralernas gamla ryt¬miska former har modifierats till förmån för sång¬barheten, vilket är till fördel för katolska försam¬lingar med små musikaliska resurser.

Också den del av psalmboken som redigerats av psalmutskottet har delvis en ekumenisk karaktär. Ett 60-tal av psalmerna är tagna ur Svenska kyr¬kans ”samfundsdel” i ett urval som passar också för katolsk gudstjänst. I ett enda fall har man i Cecilia tagit med en psalm som står i 1937 års psalmbok men som strukits i den nya, nämligen ”Jerusalem, du högtbelägna stad” (Cec 484). En svensk diktare som inte finns representerad i Den svenska psalmboken men däremot i Cecilia är Hjalmar Gullberg med sin kongeniala översätt¬ning av Johannes av Korsets ”En evig källa” (Cec 632). Zacharias Topelius, som hade föga till övers för den katolska kyrkan, har fått bidra med psalmen ”O, låt oss, Herre Gud” (Cec 614), ta¬gen från den finlandssvenska psalmboken. Också modernare författare inom Svenska kyrkan repre¬senteras av psalmer som saknas i Den svenska psalmboken. Man kan nämna Eva Norbergs ”Jo¬hannes fick se Lammet stå” (Cec 486) och Mar¬gareta Melins ”När natten ännu ruvar över jor¬den” (Cec 623).

De insatser som gjorts av svenska katoliker är imponerande med tanke på de små resurserna. Inte minst gäller det den musikaliska dräkten, som är resultatet av fleras ihärdiga arbete. Till¬sammans med Lars Edlund har Anders Ekenberg drivit de melopoetiska principer, som man annars slarvat med också i Svenska kyrkans psalmboks¬arbete. Psalmer är framför allt sångtexter, och för att fungera måste text och musik utgöra en hel¬het. Det har ställt stora krav på både textförfatta¬re och kompositörer men har resulterat i en rad mycket sångbara psalmer. Bland yngre komposi¬törer kan man nämna Olov Risberg och Ulf Sa¬muelsson.

Den viktigaste delen ,är., inte kyrkoviwma utan melodierna till mässa och tidegärd. Det latinska kyrialet har inte erbjudit så stora problem, efter¬som det föreligger i så många internationella utgåvor. Att åstadkomma ett svenskt kyriale är en annan sak, och det har fordrats mycket arbete för att få fram fullgoda melodier. Den svenska mäss¬musiken är nu bland annat skriven av Lars Ed¬lund, Nikolas de Goede, Erling Rasmussen och Frank Sandler. Där finns också ett antal bearbeta¬de gregorianska melodier, företrädesvis hämtade ur Svenska kyrkans slitstarka skatt av mässmelo¬dier. Liknande problem erbjuder de många psal¬tarpsalmerna med tillhörande omkväden. Nume¬ra prövas olika alternativ till den gregorianska sången – som fortfarande är rikt representerad – och bland annat har Anders Ekenberg, Roland Forsberg, Trond Kverno, Curt Lindström (d 1987) och Josef Seuffert bidragit med omkväden och recitationstoner för psalmerna. För bruk under mässan, särskilt som introitus finns ett urval av Egil Hovlands ofta sjungna psalmer med omkvä¬de. Det finns också en mängd andra responsorialt uppställda sånger, bl.a. med det för de flesta kato¬liker välkända omkvädet Christus vincit (”Kristus segrar”, Cec 601). Den först angivna melodin torde höra till den katolska världens mest kända. Den är nämligen Vatikanradions paussignal.

Medan Den svenska psalmboken innehåller ganska litet av den gamla kyrkans och medelti¬dens diktning, har denna blivit rikt representerad i nya Cecilia, framför allt genom Alf Härdelins översättningar. Prudentius, Beda Venerabilis, Paulus av Aquileja, Hrabanus Maurus, Gott¬schalk från Fulda, Fulbert av Chartres, Wipo, på¬ven Leo IX och Petrus Damiani finns här i ny svensk dräkt.

Åtskilligt har också nydiktats. De flitigaste bi¬dragsgivarna är Alf Härdelin och syster Catharina Broome. Några nyskrivna eller nyöversatta psal¬mer borde utan vidare ha kunnat få en plats i den ekumeniska psalmboksdelen, om de kommit fram i tid, t.ex. Eyvind Skeies ”Vi sjunger med Maria”, översatt av Catharina Broome (477), Alf Härdelins ”Öppna ditt hjärta” (599) och Edward Plumptres ”O Herre, när du gick bland oss” i Anders Ekenbergs översättning (447).

På samma sätt som i Svenska kyrkans nyare sång¬böcker präglas koralerna av ett påtagligt engelskt inflytande. I den specifikt katolska psalmboksde¬len finner vi välkända engelska koraler som ”O come, o love Divine” av Ralph Vaughan Wil¬liams (455), ”Christ is made the sure founda¬tion” av Henry PurMl (458), ”Let all mortal flesh keep silence”, egentligen en fransk melodi (505), ”Soul of my Saviour, sanctify my breast” av Wil¬liam Maher SJ (599). De för in nya klanger i gudstjänsten och ger den en mjukare ton utan all sentimentalitet.

Vissa ofta återkommande önskemål har inte kun¬nat tillfredsställas. Få av psalmerna kommer från de stora invandrargrupperna. Det finns bara en¬staka polska, tjeckiska ungerska eller italienska psalmer. Och inte en enda kroatisk eller slovensk. Man har helt enkelt haft svårt att få fram goda översättningar. Många invandrare har också för¬klarat att de vill sjunga sina psalmer på moders¬målet, och att de i annat fall lika gärna kan sjunga svenska psalmer. Barn- och ungdomspsalmer har utgjort en annan svårighet. Mässdelen innehåller texter och musik för särskilda barn- och ung¬domsmässor, och en del barnpsalmer, men alltför få, finner vi särskilt i den ekumeniska delen. Både när det gäller barn- och ungdomspsalmer befin¬ner vi oss för närvarande i en period av stiltje, sedan de många visorna från 60-talet alltmer för¬lorat sin fräschör. Man får hoppas att detta kom¬mer att rättas till genom nyskapande i framtiden.

Det stora problemet inför framtiden är i vilken utsträckning de katolska församlingarna med sina obetydliga resurser – och särskilt med sin brist på kvalificerade kyrkomusiker – skall kunna göra rättvisa åt det rika musikaliska materialet i den nya psalmboken. Det fordras en större musikalisk medvetenhet, en satsning på utbildning av kanto¬rer och organister och därtill en organiserad kör¬verksamhet, om den nya ”Cecilia” skall kunna få någon genomslagskraft. Som så ofta annars öpp¬nar de nya resultaten dörrarna till nya problem att bemästra. Det är mångas förhoppning att stif¬tet i framtiden skall få större möjligheter att utveckla den katolska gudstjänsten musikaliskt.