Tre holländska museer

Motståndsrörelsens Museum – Het Verzetsmuseum – hör inte till de mest kända museerna i Amsterdam. Det har i viss mån hamnat i skuggan av Anne Frank House, som å sin sida är exceptionellt välfrekventerat. En förklaring kan vara att den holländska motståndsrörelsen är mindre omskriven än exempelvis den franska. Kanske tycker sig många också behöva bättre förkunskaper för att tillgodogöra sig hela dokumentationen. Ändå är Verzetsmuseum ett av Nederländernas mest intressanta historiska museer, och det har också prisbelönats. Det kompletterar på ett förträffligt sätt Anne Frank House och Judiska Historiska Museet.

I numera mycket rymliga lokaler ges här en tydlig bild av den tyska ockupationen 1940–1945. Museet berättar en kronologisk historia med fokus i denna period, vilken indelats i fyra sektioner. Informationen är överlag skickligt presenterad. I mitten av utställningen löper en huvudfåra med översiktlig belysning av villkor och erfarenheter hos den holländska majoriteten. Sidorummen ger kompletterande information, främst genom fördjupning om motståndsgrupper och speciella teman. Den tematiska inriktningen ställs i dessa sektioner framför själva kronologin. Med hjälp av denna indelning fångas både den underjordiska verksamheten och det dagliga livet under ockupationen. Samtidigt finns en särskild avdelning för 1930-talet.

Själva huvudutställningen skildrar alltså en mörk period som tog sin början den 10 maj 1940, då tyska trupper invaderade det neutrala Nederländerna. Den otränade holländska armén höll ut längre än väntat men fick ändå ge upp relativt snart. Regeringen och den kungliga familjen flydde till exil i England.

Till en början uppträdde ockupationsmakten försiktigt, i hopp om stöd och sympati från det holländska folket. Den valde att gradvis söka urholka motståndet snarare än att överrumpla nationen med sitt politiska program. Som svar på ockupationen bildades Nederlandse Unie, med syftet att bevara den holländska kulturen. Rörelsens ledare var samtidigt beredda att samarbeta med tyskarna. Unionen växte raskt och blev den största politiska grupperingen någonsin i landet, med inemot en miljon medlemmar. Den fungerade delvis som en plattform för oberoende och nationalism – men även som rival gentemot det inhemska nazistpartiet, NSB, vilket dock aldrig kom att bli särskilt stort. Unionen förblev dock splittrad, framför allt i fråga om samarbete med tyskarna. Oppositionella röster höjdes när ledningen medgav att Tyskland hade vunnit kriget. Ockupanterna i sin tur bannlyste unionen i december 1941.

Samtidigt förvärrades villkoren för landets omkring 140 000 judar, av vilka flertalet bodde i Amsterdam. NSB provocerade till sammanstötningar i Amsterdams judiska kvarter, och detta gav tyskarna en signal att börja transportera grupper av judiska medborgare. Kort därefter manade det illegala holländska kommunistpartiet till en strejk som kom att bli omfattande och även spred sig till andra städer. Strejken var en protest mot förföljelsen av judar.

Sommaren 1942 inleddes deportationerna. Motståndet tilltog nu ytterligare. Kyrkorna, som fördömde nationalsocialismen redan före kriget, spelade här en aktiv roll. Präster manade öppet till revolt och anmodade församlingsmedlemmar och andra att ta sig an de judar som gömde sig inom landet – i skogen, i båtar och skjul, på vindar och i källare. Uppmaningen följdes i stor utsträckning, fastän somliga var rädda för att på så vis själva bli involverade; det var ju också besvärligt att gömma personer i ett så tättbefolkat land. Denna mer aktiva kyrkliga protest var särskilt framträdande i landets södra delar, med dess katolska majoritet. Allmänt hade kyrkan stort inflytande. När de katolska och protestantiska fackförbunden kom under nazistisk flagg följde nästan samtliga medlemmar kyrkornas råd att träda ur; endast fem procent valde att stanna kvar i facket.

Museet ger riklig information om motståndet från kyrkligt håll. Därutöver fokuseras gömställen som de förföljda flydde till. Här ges fyllig dokumentation inte minst om de judiska barn som placerades i nya familjer, med de risker som sådana åtaganden innebar för många parter. Vibrationer från tågräls växer in i rummet.

Stödet till motståndsgrupperna växte sedan i samband med fler strejker. Studenter tog aktiv ställning i kampen, och många kvinnor transporterade vapen och annan illegal utrustning i barnvagnar, iklädda en oskyldig modersroll. Under ett enda år, 1943, tillkom 150 illegala tidningar. Dessa bildade en nödvändig motvikt till den tyska propagandan och den legala pressen. I den meningen var det holländska motståndet mer utbrett än vad som ibland brukar framhävas.

Utställningen innehåller en hel del rubriker och reportage från både legal och illegal press. Samtidigt tecknas porträtt av personer inom motståndsrörelsen. Många av porträtten formar sig till gripande vittnesmål. Affischer och utmärkt fotomaterial ger ytterligare dimensioner, liksom föremål som de tunga tryckpressar som användes för att framställa flygblad. Även den tyska propagandan får stor plats i samlingarna. Ett av museets rum fungerar som en mindre biosalong, där man kan se tyska spelfilmer. Filmerna – som tidigt tog sig in i de holländska biograferna – påminner om hur strategiskt skickligt nazisterna gick till väga för att sprida sin lära.

Den verkliga befrielsen kom att dröja ända till maj 1945. Då hade 20 000 holländska aktivister arresterats, varav 2 000 avrättades direkt medan andra avled i koncentrationsläger. Ungefär 80 procent av landets judiska befolkning kom att bli offer i Förintelsen.

Anne Frank House

Om detta erinrar naturligtvis Anne Frank Hus, som öppnades som museum år 1960. Byggnaden står kvar på Prinsengracht i centrala Amsterdam, och annexet där familjen gömde sig är i ursprungligt skick. I denna hemliga våning, avgränsad av en enkel bokhylla, bodde åtta släktmedlemmar i drygt två år, tills en SS-officer och holländska polismän fann dem i augusti 1944. Någon hade förrått familjen, av vilken endast fadern, Otto Frank, kom att överleva. Det var på hans initiativ som dotterns anteckningar så småningom kunde publiceras. Sedan dess har Anne Franks dagbok översatts till över 60 språk.

Naturligt nog är detta ett ganska litet museum. Det blir ofta fullt av besökare, speciellt under turistsäsong. I fjol räknades inemot en miljon besökare, en siffra som i Amsterdam överträffas endast av Van Gogh Museum. Många personer trängs alltså i de branta trapporna. Trots trängseln förnimmer man ändå platsens atmosfär, och man träffas av välvalda citat ur Anne Franks dagbok. Hela byggnaden ger en påminnelse om vad som en gång varit.

Särskilt omfattande är samlingarna inte. Av större betydelse är den omsorg med vilken de olika föremålen ställts på plats. Manuskript och videofilmer anknyter till varandra på ett naturligt sätt – samtidigt som en åldrad skrivmaskin liksom förstärker både fotografier och annat tryck. Här uppstår ett samspel, en röst som ledsagar besökaren. Själva vindsutrymmet är däremot avstängt, man ser bara trappan som mest liknar en stege. Liksom Verzetsmuseum bedriver Anne Frank Hus också en omfattande utbildningsverksamhet.

Judiska Historiska Museet

Av litet äldre datum är Judiska Historiska Museet, vilket öppnades år 1930. En uttalad målsättning är här att lyfta fram kultur och levnadsvillkor hos holländska judar. Tyvärr gick stora delar av samlingarna förlorade under andra världskriget, då museet tvingades stänga. Åtskilligt konfiskerades. Efter kriget fördjupades dock målsättningarna, och en hel del krigsdokument kunde fogas till samlingarna. Museet växte ganska snabbt. Senare tillkom även musik- och videomaterial.

Judiska museet disponerar över rymliga lokaler i centrala Amsterdam, inte långt från Rembrandt Plein. Längst ner i museet, i synagogan, ryms de mest intressanta nedslagen i judiskt liv. Här kan man se och läsa om olika judiska ritualer. Den som vill gå vidare kan lyssna till äldre människors berättelser via ett stort antal tv-skärmar. Man kan även mata fram vältagna fotografier från judiska kvarter kring förra sekelskiftets Amsterdam.

En trappa upp beskrivs så delar av den judiska historien. Stort utrymme ägnas aspekter av judendomen under mellankrigstiden, liksom skilda flyktvägar undan terror och förföljelse. Utställningen påminner här om att Amsterdam fungerat som frizon och tillflyktsort i århundraden. Vissa personer porträtteras närmare med hjälp av brev, dagböcker, fotografier och videointervjuer. Museet innehåller också en studiekammare, där atmosfären inbjuder till läsning och förkovran – en rofylld och inspirerande sal.

Dessa tre museer är onekligen värda var sitt längre besök.

Artikelförfattaren är litteraturkritiker.