Tre kyrkor i storstaden – sommarintryck

Saint-Sulpice

När Roger Martin du Gard valde dekor för sin familjekrönika Les Thibault blev det sjätte arrondissemangets högborgerliga hus i Luxembourgträdgårdens närhet valet föll på. I yttre måtto är kvarteren intakta; här ligger fortfarande de sobra fasaderna med de långsträckta smidesbalkongerna, nu i juli helt tillslutna. Hyresgästerna, företrädesvis universitetslärare, advokater, läkare, som bebor första, andra och tredje våningarna, är på semester långt borta från det heta Paris. Bebos de dyra våningarna av yngre familjer, är det arvtagarna till en intelligentia som står för en obruten familjetradition. Mansarderna är omoderna kyffen som ofta hyrs ut till ensamstående. Nedre botten och sous-terrain bebos av tjänstefolk, numera mestadels immigranter (portugiser och spanjorer). Den rena slummen är bortsanerad från de centrala delarna av Paris, och clocharderna som ibland driver runt kyrkan verkar mer än tidigare vinddrivna. Ibland tar de pick och pack med sig in i kyrkan, och man kan få höra en förbluffande vältalighet florera när de i hallucinatoriska bilder ondgör sig över sin lott i hopp om att någon av prästerna eller systrarna skall ta sig an dem för en stund.

Detta är den yttre verklighet Saint-Sulpice-församlingen har att betjäna.

Prästerna, som är sju till antalet, delar sina församlingsuppgifter med pedagogisk verksamhet vid l´Institut catholique i samma kvarter. Jag sitter i ett glasbås i ett av sidokapellen, över vilket står ordet accueil, och samtalar med församlingens kyrkoherde, pater J. Corbineau. Vad prästerna vill slå sönder är en verklighet de betecknar med ordet ”cloisonne”, där skiljeväggar gör att olika grupper inte känner varann. Man vill få till stånd kanaler, kommunikationer mellan individerna. Prästerna har till sin hjälp ett församlingsråd, fyra gånger så stort till antalet som antalet präster i församlingen.

Saint-Germain-des-Près

Här har vi en typisk avfolkningsförsamling, söder om Boulevard Saint-Germain ner mot Seinen. Lyxsaneringar har tvingat bort gamla hyresgäster, gågator har befrämjat fashionabla butiker, våningarna är ofta kontor eller bostäder för galleri- och restauranginnehavare med relativt sporadisk kontakt med kyrkan. Söndagsmässorna drar många utifrån kommande, men det finns en kärntrupp av katolska familjer av borgerligt snitt som bor i kyrkans närhet, bland vilka finns mycket aktiva lekmän. Hos en av mina äldsta vänner i Paris på Rue de 1’Abbaye samlas varje vecka äldre människor till samtal och diskussioner; under våren stod Augustinus på programmet. Man är, berättar församlingens kyrkoherde Jean-Jacques Latour, mycket inställd på att försöka bidra i kampen mot storstadens avigsidor, när det gäller detta kvarter framför allt alkoholism och drogmissbruk. Man har ställt lokaler till förfogande där ett medicinskt centrum inrättats och där en av prästerna arbetar vid sidan om läkarna.

Saint-Germain-des-Près har 12 000 församlingsbor, det finns fyra präster och kyrkoherden har vid sidan om sin tjänst diverse uppdrag inom stiftet. Från och med september i år kommer studentförsamlingen att knytas till denna kyrka, vilket innebär en förstärkning med fem prästtjänster. Också detta är ett svar på risken för avskärmningar i det moderna samhället. Man vill reintegrera studenterna i en levande Parisförsamling nu när de genom Sorbonnes decentralisering spritts ut i stadens periferi.

Församlingens präster är mycket öppna för ekumenisk dialog. I kvarteret ligger till exempel den reformerta kyrkan, vars kyrkoherde Louis Schweitzer är barnbarnsbarn till den store Schweitzer. Men det rör sig mer om utbyte mellan präster än en dialog mellan församlingarna. Kyrkoherde Latour talar om prästbristen som något som kommer att göra sig allt mer märkbart. Omgrupperingar i församlingssammansättningarna i centrala Paris är att förutse, men överallt finns en stark lekmannarörelse som är kyrkans stora hopp.

Saint-Severin

På andra sidan Boulevard Saint-Michel när man kommer från Saint-Germain, i ett hektiskt restaurang- och cabaretkvarter, med en minimal bofast befolkning efter företagna saneringar, ligger Saint-Severin-kyrkan, en mycket uppskattad gudstjänstlokal dit folk gärna söker sig till middagsmässan på vardagarna eller la grande messe på söndagarna. En serie intervjuer har gjorts med människor som räknar denna kyrka som sin andliga hemvist trots att de bor någon annanstans, och det kan vara intressant att låta dessa anonyma röster komma till tals, inte minst för att de visar att det är nödvändigt att gå hovsamt fram när man omstrukturerar de centrala Parisförsamlingarna. Man kan inte bara peka på avfolkningsproblematiken.

Gift kvinna, 56 år, mor till två barn:

”Jag döptes i Saint-Severin och jag konfirmerades här. I ingen annan kyrka i Paris känner jag mig mer hemma. Dess skönhet hjälper mig till andakt. Jag tycker om den värme som utstrålar från församlingens präster. Jag lyssnar gärna till deras predikningar och jag tycker man skapat en vacker liturgi. Därför föredrar vi att lämna 13:e arrondissemanget där vi bor och gå i 10-mässan i Saint-Severin.”

Ogift tjugosexårig man:

”Kyrkans läge i ett av Paris mest ’levande’ kvarter. Symbol för Paris som missionsfält, en plats för kristna i en avkristnad miljö.”

Tre nunnor i sextioårsåldern:

”Vi går i Saint-Severin, inte på grund av bekvämlighet för vi bor i 12:e, Rue de Picpus, men för dess arkitektur, dess orgel, dess liturgi, som är både andlig och inkarnerad; här finns en enhet mellan bibeltexterna, sångerna och predikan. Lekmännen är aktiva och prästerna verkar bilda en sammanhållen grupp, styrd av broderskap. Här finns atmosfär i ordets djupaste innebörd.”

Ytterligare vittnesbörd om varför man just valt denna kyrka talar om glädjen att återfinna samma ansikten söndag efter söndag trots att det bara är en minoritet som bor i kyrkans närhet. Vikten av en väl genomförd liturgi är ett av huvudargumenten, liksom predikans kvalitet. Svaren är uttryck för att mässan inte är en rutin utan den viktigaste ingrediensen i livet, för ordensfolk, för ensamstående, för familjer, yngre och äldre. Åtminstone för dem som gjort Saint-Severin till sin kyrka.