Teilhard de Chardin – en rehabilitering

Vatikanen den 12 maj 1981

Herr biskop!

Det internationella vetenskapliga samhället och därutöver hela den intellektuella världen håller på att fira hundraårsminnet av pater Pierre Teilhard de Chardins födelse. Det häpnadsväckande eko som hans forskningar har gett, hans personliga utstrålning samt hans tankars rikedom har präglat vår epok på ett bestående sätt.

En kraftfull poetisk intuition om naturens djupa värde, en inträngande uppfattning av skapelsens dynamik, en omfattande vision av världens framtid förenade sig hos honom med en orubblig religiös hängivelse.

På samma gång har hans okuvliga vilja till en dialog med den samtida vetenskapen och hans orubbliga optimism angående världens utveckling givit en betydande resonans åt hans intuitioner inte minst genom hans språks briljans och hans bilders magi.

Helt orienterad mot framtiden har denna syntes – ofta framställd i lyrisk form – medverkat att ge tillbaka hoppet åt människor, plågade av tvivel.

Samtidigt har de svårlösta problem som han tog upp och mångsidigheten i hans lösningsförsök givit upphov till svårigheter. Dessa motiverar en befogad kritisk och lugn granskning av detta ovanliga livsverk såväl på det vetenskapliga som på det filosofiska och teologiska planet.

Tvivelsutan blir detta hundraårsminne som firas såväl vid Institut catholique de Paris som vid Museum d’histoire naturelle, vid UNESCO som i Notre Dame de Paris ett tillfälle till en stimulerande konfrontation som metodologiskt skiljer ut de olika planen. Detta kan vara till nytta för en strängt kunskapsteoretisk undersökning. Utan tvekan kommer vi i vår tid – trots alla svårigheter i Teilhards uppfattning och trots brister i uttryckssättet för detta djärva försök till en syntes – att minnas vittnesbördet av denne mans liv som i sitt innersta hade gripits av Kristus och som försökte att förena och respektera tron och förnuftet på samma gång. På så sätt har han s a s på förhand svarat på Johannes Paulus II:s appell: ”Ni skall inte vara rädda, öppna kulturens, civilisationens, utvecklingens oerhörda domäners portar på vid gavel för Kristus.”

Jag är glad, herr biskop, att i påvens namn överlämna detta budskap till alla deltagarna i kollokviet om Pierre Teilhard de Chardin vid Institut catholique de Paris och jag försäkrar Er om min tillgivenhet.

Agostino kardinal Casaroli

Den misstänkte

Teilhard hade just tillträtt sin professur vid Institut när de första svårigheterna uppstod på grund av en artikel i tidskriften Études. Allvarligare följder hade ett arbetspapper i vilket han utvecklade tankar över läran om arvsynden i ljuset av en modern vetenskaplig världsbild. Han förnekade ingalunda trosläran om arvsynden; men hans tolkningsförsök skilde sig avsevärt från den gängse skolteologins föreställningar. För att undvika ett förfarande från Sanctum Officium bestämde ordensgeneralen att han skulle lämna sin befattning i Paris och han ”förvisades” för geologiska forskningar till Kina. 1926 blev han tillsagd att slutgiltigt lämna sitt lärouppdrag vid Institut catholique och framdeles inskränka sig till strikt vetenskapliga publikationer.

Vid sidan av sina forskningar ägnade han sig under dessa år åt att skriva en andlig bok Le milieu divin. ”Denna bok skulle vilja lära att se Gud överallt i det som är det mest hemlighetsfulla, bestående och slutgiltiga i vår värld.” Den var tänkt som ett slags ”lekmannaspiritualitet” där den kristne skulle lära sig att se sitt arbete i världen i ljuset av en modern världsbild. Han fick inte tillstånd att publicera den. Samma sak gällde 1944 för ett av hans främsta verk Fenomenet människan. Det är f.ö. den enda bok av honom som har publicerats på svenska (Stockholm 1961 i översättning av Karin Stolpe).

1946 förbjöds han att medverka vid konferenser i USA till vilka han hade inbjudits. Hårdast träffade honom 1950 ett förbud att anta en lärostol i Collège de France – ett anbud som innebar det högsta erkännande som en vetenskapsman kunde få för sin forskning i Frankrike. Förvisningen till Kina förvandlades sedan 1950 till en ”exil” i New York där han på påskdagen 1955 dog. Snabbt började nu publiceringen av hans skrifter på ett icke-katolskt förlag i Paris. Först i och med Andra Vatikankonciliet och dess pastoralkonstitution Kyrkan i världen av idag började så småningom en ny värdering av Teilhard de Chardin i kyrkan som nu har kommit till uttryck också från högsta ort.

Var låg då skälen till denna Teilhards konflikt med ämbetskyrkan? Utan att närmare analysera enskilda detaljfrågor kan man nog säga: Teilhard och den romerska nyskolastiska teologin talade helt olika språk – Teilhard ett språk med begrepp som delvis var hämtade från naturvetenskapen för att tolka filosofiska och teologiska frågor. Bakom den olika terminologin stod dessutom ett olika sätt att se problemen: i Rom ett sätt som var präglat av en viss skoltradition och inriktat på att bevara och trygga tron. Hos Teilhard ett perspektiv av en vision riktad mot framtiden men i obruten tro.

Visserligen antyder också kardinal Casarolis brev på ett nobelt sätt vissa reservationer som borde stimulera till ytterligare undersökningar och preciseringar och till ett metodologiskt urskiljande i Teilhards verk. I dagens läge synes emellertid en urskillningslös ”teilhardism” höra till det förflutna. Detta hindrar inte att Teilhard de Chardin som forskare och impulsgivare här har fått en rehabilitering från högsta ort i kyrkan.