Tre sätt att tradera – latinska klassiker på svens

Bruksanvisningar för hushållsapparater går att översätta utan att något tappas bort eller förvanskas. En dator klarar den uppgiften. Att överflytta litterära texter från ett språk till ett annat är en konstnärlig verksamhet och blir aldrig ett exakt hantverk. Har författaren lagt ner det minsta av sin själ i texten, då ställs översättaren genast inför svåra eller omöjliga val.

Tomas Tranströmer har berättat hur hans engelske översättare brottades med frasen ”vi tjuvmjölkade Vintergatan”. Bilden är en lek med engelskans The Milky Way. Men hur i all världen återger man verbet tjuvmjölka för människor som aldrig hört talas om bjäran, våra förfäders mytologiska robot som tänktes tappa grannens kor på mjölk? Om tjuvmjölkande väsen i nordisk tradition finns en förträfflig doktorsavhandling i två band. Men vad hjälper det översättaren, som helst bör återge originalet med tre ord?

Om det är knepigt att översätta levande författare, vad ska man då säga om antika? De tänkte på språk med helt annan byggnad än vårt. Deras tankevärld är ofta främmande och oförutsägbar. En alltför trogen översättning skulle placera texten i en monter i stället för att släppa in den i dagens samtal.

(En lärobok i den omvända konsten, att översätta till latin, innehåller meningar av typen: ”Men med rätta anser Cicero, att Appius med orätt påstod, att det romerska folket till följd därav lidit ett svårt nederlag”. För enkelhetens skull låter de som latin redan på svenska.)

Översättning kräver inte bara full behärskning av grundspråket. Man måste också ha ett fulltonigt eget språk. Sedan får man bestämma vilken stilistisk nivå man vill lägga sig på och konsekvent hålla stilen. Ska åldern lysa igenom? Det utopiska idealet är att en nutida läsare ska få ungefär samma intryck som den tidens publik fick. Hur skulle detta sägas idag? En god översättning bör inte låta som en översättning. Lätt sagt, men avståndskänslan infinner sig ohjälpligt. Så måste det också vara. Det främmande ska inte trollas bort.

En klassiker är en text som vägrar att bli antikverad. Just nu vaknar intresset för den klassiska antiken på nytt. Wahlström & Widstrand har startat en serie som presenterar grekiska och latinska författare på nusvenska. Här ska behandlas tre latinska texter, Livius, Quintilianus och Suetonius, som är så olika varandra man gärna kan begära. De två förstnämnda är i original mycket omfångsrika. Här har ett urval gjorts: Livius första bok respektive valda stycken ur Quintilianus. Suetonius framförs däremot i helfigur.

Livius (död 17 e.Kr.) var sin tids Carl Grimberg, eller Herman Lindqvist om man så vill. Han är berättaren som återger nationens myter så melodramatiskt som möjligt: Romulus och Remus, varginnan, sabinskornas bortrövande, mordet på den dygdiga Lucretia och annat som äldre tiders målare gärna framställde. Syftet var uppbyggligt, att visa hur aktörernas moraliska kvaliteter avgör historiens gång. Orättvisan triumferar, mobben hetsas, hjälten vacklar i sin beslutsamhet men fattar slutligen mod: sådant vill publiken ha. Historia är för Livius berättarkonst. Han målar i yviga penseldrag. Hans tidigaste kritiker var för övrigt just Quintilianus, som talar om hans mjölkdrypande yppighet och en viss provinsialism. Den ironis-ke Strindberg tyckte att hans habila meningsbyggnad ledde tanken till en stickningsmaskin.

Quintilianus, retorikprofessorn (död ca 95 e.Kr.) talar i ett helt annat rum och med annan ton. Det är svårt för oss att riktigt fatta retorikens betydelse i det antika samhället, som saknade tidningar, telefoner, radio, tv och megafoner. Behärskning av talekonstens grunder var absolut nödvändig för alla som ville åstadkomma något som politiker eller ha en chans i en domstol. Under kejsardömet blev retoriken en administrativ rutin, övningar i ordbehandlingens konst. Quintilianus utbildade effektiva statstjänare.

Men hans bok fick sitt verkliga inflytande först vid renässansen. Den var favoritlektyr för ordkonstnären Martin Luther. Goethe skrev av långa stycken men fick till slut avsmak för hela retorikgenren. Översättaren Bengt Ellenberger har gjort ett urval som fokuserar inlärningens problematik, retorikens grund(be)grepp och de moraliska krav man måste ställa på en talare. Inget av detta har förlorat sin aktualitet. Idag måste man vårda sin retorik, om man vill tränga igenom i mediebruset.

Hos Suetonius (död ca 140 e.Kr.) når personporträttet sin höjdpunkt i den romerska litteraturen. Hans korta kejsarbiografier följer ett litterärt mönster, övertaget från grekerna (Plutarchos skrev ungefär samtidigt sina parallellbiografier över grekiska och romerska personligheter, en bok som blev Napoleons katekes). Hans grymt konkreta personteckningar, som starkt påminner om tidens realistiska porträttbyster, där inga vårtor eller rynkor döljs, är inte historia i egentlig mening, Men de följer en strikt kronologi och kastar ljus över komplexa historiska skeenden. Suetonius älskar skvaller och skandaler, som skildras i pinsam detalj. Han kan läsas som en handbok i maktens perverterande verkan. Om den förfärlige Neros självmord heter det: ”Sina följeslagare hade han först och främst avkrävt ett löfte att inte låta någon komma i besittning av hans huvud, utan tillse att han under alla omständigheter blev bränd ostympad. […] Nero var av medellängd, hans kropp var fläckig och illaluktande. Håret var blont och ansiktet snarare vackert än angenämt. Ögonen var gråblå och tämligen svaga. Han hade en fet nacke, framskjutande mage och mycket spinkiga ben.”

Alla tre böckerna har lärda och eleganta inledningar och kommentarer. De kan dessutom studeras som olika typer av översättning, var för sig beundransvärda prestationer. Sture Linnér återger Livius tämligen fritt. Stilen ligger nära en latinamerikansk roman: ”Medan dessa var försjunkna i sorg ryckte Brutus dolken ur Lucretias sår och höll den drypande av blod framför sig. […] De bar Lucretias kropp från huset till torget och väckte uppseende bland människorna, häpna, naturligt nog, över den oerhörda händelsen, och upprörda.” Det är medryckande. Man skyndar vidare för att få reda på hur det ska gå, och man snubblar inte på översättningen.

Quintilianus är motpolen: läraren som utreder allt han kommit att tänka på under sin långa praktik. Ingen läser honom för spänningens skull. Ellenberger har valt att respektera den professorliga tonen. Det låter som den farbroderlige Lars Gustafsson när han läser i radio: ”När en son föds bör fadern för hans räkning genast hysa så goda förhoppningar som möjligt. Därigenom kommer han från första början att visa större omsorg. Det är nämligen med orätt man klagar över att det bara är ett fåtal människor som av naturen fått förmågan att uppfatta det man lär ut till dem, medan de flesta på grund av sina tröga huvuden bara spiller sin tid och sin möda.”

Ellenberger kunde förstås ha valt att skriva så här: ”När en far får en son bör han genast hoppas det bästa av honom, så att han redan från början blir mer motiverad. Det är fel som man klagar att bara ett fåtal har naturlig inlärningsförmåga och de flesta är trögtänkta och bara förlorar tid och energi på utbildning.” Men valet av stil är en smaksak.

Lagerström diskuterar i sitt företal till Suetonius ingående översättningens våndor. En latinsk text kan återges på ett stort antal olika sätt utan att något kan sägas vara det enda rätta. Men aldrig så korrekta översättningar kan ibland förkastas på rent stilistiska grunder. Den vanliga föreställningen att en översättning från latin bör vara kärv och motsträvig, bara därför att en modern människa upplever originalet så, är absurd. Lagerström bekänner att han har gjort allt han kunnat för att befria svenskan från det latinska språkbrukets tvångströja. Han har lyckats i sin föresats. Boken är mycket lättläst och dessutom bildande. Bättre än någon lärobok i historia förflyttar den sina läsare till en främmande men ändå välbekant miljö, där människorna är oss mycket lika och mycket olika. Ordlistor, noter, genealogiska diagram och kartor gör denna bok till mer än en översättning.

Genom denna klassikerserie får nutidens människa inträdesbiljett till en värld som för inte så länge sedan var självklar för alla bildade människor.