Är etisk fostran möjlig?

Under 90-talet har Sverige fått en ny läroplan för den obligatoriska skolan (Lpo94). Där betonas att skolan skall fostra eleverna till demokratiska medborgare. Detta skall ske i ”överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism”. Skolan skall vidare vara icke-konfessionell och eleverna skall inte bli ”ensidigt påverkade till förmån för den ena eller andra åskådningen”. Även den frivilliga skolan och förskolan har fått nya läroplaner (Lpf94 och Lpfö98) som innehåller liknande formuleringar. Det är vackra ord, men vad står det egentligen? Är värdegrunden konsekvent eller står den rent av i konflikt med sig själv? Hur kan man förstå och tilllämpa dessa ord i ett allt mer mångkulturellt samhälle? Det är dessa frågor som står i fokus i Ola Sigurdsons bok Den goda skolan.

”Formuleringarna i en läroplan måste tolkas och konkretiseras för att över huvud taget ha någon praktisk betydelse. Diskussionen om hur de skall tolkas blir därför en diskussion om hur den goda skolan skall se ut” (s. 149). Så formulerar sig författaren i slutavsnittet efter att ha gjort just det: tolkat och konkretiserat den offentliga skolans läroplaner. Många andra har gjort samma sak. Det intressanta med Sigurdsons bok är att han utgår från tre olika moralfilosofiska traditioner och diskuterar hur läroplanernas formuleringar om värdegrunden kan tolkas utifrån dessa.

En av dessa traditioner är liberalismen. Den exemplifieras av Lawrence Kohlbergs teorier om en generell moralisk utveckling som löper genom sex stadier, samma för alla människor. Det sista stadiet i denna utveckling – alla når inte dit – innebär en anslutning till universella etiska principer. Liberalismen i denna tappning menar alltså, att objektiva moraliska bedömningar är möjliga, i varje fall är det möjligt att enas kring grund-läggande rättigheter.

Kommunitarismen är den andra traditionen. Den presenteras i olika varianter med det gemensamma att de alla tar avstånd från liberalismens tro på en kontextlös etik. Moralen kan inte kopplas bort från sitt sammanhang, den kommer ur en konkret kulturell situation och kan förstås bara i sitt sammanhang. Det finns ingen neutral utsiktspunkt varifrån en objektiv moralisk bedömning kan göras. Man kan inte, som Kohlberg hävdar, skilja frågan om mänskliga rättigheter från frågan om livets mening och värde.

Till sist presenteras postmodernt tänkande i Michel Foucaults tappning. Här faller själva frågan om generella värden. Allt blir diskursberoende och etiken en avspegling av makt och kontroll. Det som skiljer den här traditionen från de andra är att dess analyser är tänkta som ett verktyg för att problematisera andras ställningstaganden, inte att leda fram till egna konkreta etiska formuleringar.

Ett av bokens syften är att ge en introduktion i moralfilosofi. Därför görs en kritisk diskussion av dessa tankelinjer. Dessutom, och det är i mitt tycke det intressantaste, används de som utgångspunkt för en djupdykning i och en problematisering av innebörden av skolans demokratiska fostran.

Skall värdegrunden definieras med hjälp av en minsta gemensam nämnare – en minimiformulering som alla kan enas omkring – eller skall den konkretiseras utifrån den kristna och humanistiska tradition som läroplanen talar om och utgöra en bas för dialog? Det är en av de frågor som blir synliga när Kohlbergs teorier om en universell objektiv etik ställs mot kommunitarismen med dess betoning av etikens kulturella förankring.

Foucaults tänkande kring den dolda, internaliserade disciplineringen ifrågasätter hela idén med demokratisk fostran. Är det alls möjligt att skolans fostran skulle kunna utveckla ett fritt och ansvarigt handlande?

Hur skall en målinriktad etisk fostran kunna förenas med respekt för olika traditioner? Är det rent av så att själva idén om objektivitet inte alls är värderingsfri utan rätt och slätt – liberal? När man strävar efter tolerans i stället för konfrontation innebär det kanske i själva verket att man driver en bestämd ideologi?

Dessa och många andra frågeställningar öppnar sig när läroplanernas skenbart enkla och tydliga formuleringar om fostran och värdegrund granskas i ljuset av olika filosofiska traditioner. Kanske kan man tycka att Sigurdsons inriktning på grupper är en svaghet i sammanhanget. Han diskuterar bara kollektiva perspektiv, dvs. konfrontationen mellan de olika kulturer som finns i Sverige, men inte individuella, dvs. situationer där enskilda elevers etiska ställningstaganden konfronteras med skolans mål och/eller den egna ”kulturella identiteten”.

Sigurdsons bok rymmer många aspekter och resonemangen känns ibland som bildmontage snarare än logiskt sammanhängande tankegångar. Det är också många tanketrådar som på något sätt blir hängande i luften och jag är fortfarande lite osäker om vad författaren tänkte sig att komma fram till och om han i så fall gjorde det. Det finns emellertid andra sätt att läsa boken. För den som vill göra en upptäcktsfärd in i den djupare innebörden av läroplanernas etiska formuleringar är det en god – men naturligtvis inte uttömmande – vägledning. Men framförallt kan den öppna nya perspektiv för den som är beredd att gå i clinch med sina egna ingrodda värderingar och pröva om man verkligen har förstått vad de innebär.