av ANTHONY J. LAPPIN
Åttahundraårsminnet av Dominikus död i det stekheta Bologna 6 augusti 1221 ger anledning att skärskåda en flora av legender och attribut, knutna till hans person. De klarar sig inte alltid helskinnade undan historieforskningens stränga granskning, vilket vi ska se av det följande. Jag ger dock därmed inte efter för en positivistisk impuls, om jag nu röjer ut och slänger allt som är antingen ovidkommande eller obevisat, en attityd som inneburit så stort avbräck för mången lokal fromhetsyttring inom katolicismen. Först och främst vill jag förstå syftet med sådana utstofferingar – för att med deras hjälp tydligare se bilden av den verklige Dominikus.
De tre element som vi ska fokusera är: Dominikus förmenta familjenamn de Guzmán, hans påstådda roll som introduktör av rosenkransen, samt hans ”erbjudande” till den helige Franciskus att ta över ledningen av Predikarorden.
Bandet mellan Dominikus och familjen Guzmán, en gren av Kastiliens förnämsta adel, uppstod först på 1400-talet – till en början inom denna familj, men från 1500-talet förutsattes den som ett faktum i allt vidare kretsar – och har lett till att han kallas så än i dag, särskilt i den spansktalande världen: ”Santo Domingo de Guzmán”. För familjen legitimerade detta dess anspråk att sedan länge stå Dominikanorden särskilt nära, vilket förstärkte ättens redan betydande anseende. För samhället i stort, som från 1400-talet var besatt av frågor om etnicitet, härstamning från fornkristna förfäder och det rena blodet, garanterade Dominikus relation till Guzmán hans etniska renhet, också för dominikanerna själva. Man gick i god för att ordensgrundaren inte hade någon plebejisk härstamning eller var fallen efter köpmän eller hantverkare – som till exempel Franciskus av Assisi. Långt senare, betänkligt långt in på 1900-talet, kunde en dominikan i USA försäkra för tertiärerna under hans ledning att Dominikus i verkligheten hade tyska anor (Guzmán vore en förvanskning av Gottesmann, gudsman); därigenom förstärkte han den ängsliga upptagenheten med etnicitet genom att försäkra att ordensgrundaren inte hade med kreti och pleti att göra, inte ens med medelhavsmänniskor tout court. (Faran med nationella folkkyrkor, eller ännu värre etniska, ligger i öppen dag.)
Dominikus stammade inte från den högre nobiliteten. Liksom i Franciskus fall var hans far troligen köpman (ylle, snarare än kläde): han hade råd att kosta på sina tre söner universitetsutbildning, och han saknade ingalunda kopplingar till den spanska kyrkan och universitetsvärlden.
Vidare uppkom på 1400-talet tron att Dominikus mottagit rosenkransen direkt från ovan, ur själva den heliga Jungfruns händer. Avbildningar av denna händelse, ofta bevittnad av Katarina av Siena, blev ett omtyckt motiv i kyrkokonsten från och med 1600-talet. Med tanke på att denna regelbundna, andäktiga recitation av välkända böner, som man kunde läsa enskilt eller gemensamt, var ett slags paraliturgi som inte krävde prästerlig medverkan, rättfärdigades dess existens av det himmelska ursprunget. På detta sätt var det möjligt att lansera flera olika sorters repetitiv recitation av Hell dig, Maria. Så skaffade man sig ett kateketiskt verktyg, en tidegärd utan Psaltaren, och en ersättning för en otillgänglig liturgi, i en tid då inga live-streamade mässor fanns. Rosenkransbönen uppmuntrades av påvarna: såväl för de kristnas seger i sjöslaget mot turkarna vid Lepanto 1571 som under maj månad 2021, för att be om ett slut på covid-pandemin.
Vad denna koppling av rosenkransen till Dominikus åstadkom var att den fördunklade hans eget faktiska böneliv. Kort efter hans död lät en dominikansk systrakommunitet framställa en vackert illustrerad broschyr om den helige Dominikus ”Nio sätt att be”. Skriftens huvudsyfte var att lära ut och utnyttja nio olika kroppsställningar och gester som vägar till meditation över och efterföljelse av Kristi liv. En sådan handgriplig, för att inte säga dramatisk, gestaltning av bönen är något som vi har gjort oss urarva, alltsedan den religiösa erfarenheten från och med 1500-talet har gjorts alltmera cerebral.
Och slutligen: Dominikus samtida, Franciskus. Berättelsen om att Dominikus erbjöd ledningen av sin orden till Franciskus, i förening med bilden av hur spanjoren och italienaren omfamnar varandra, blev ett stående inslag i tidigmodern dominikansk historiografi. Den uppstod som ett försök att kyla ner upprörda sinnen, när ordnarna tävlade med varandra. Sagan erbjöd bilden av helig harmoni mellan de två grundarna – men gav också högsta betyget i ödmjukhet till dominikanerna. Det var förmodligen därför som franciskanerna inte var lika förtjusta i denna sak. Storyn fångar något för Dominikus typiskt, men den förfalskar samtidigt något.
Eller annorlunda uttryckt: den säger något om den distans som Dominikus kände mellan sig själv och sin ordensgrundning. På sätt och vis var den nätt och jämt hans eget verk: den var en sidoeffekt av hans uppdrag som medhjälpare åt sin egen biskop, Diego av Osma, nämligen att predika i le Midi (södra Frankrike) och att samarbeta med de cisterciensiska abbotarna i kampen mot det albigensiska kätteriet. Han själv skulle assistera Fulk, biskop av Toulouse, med ”Predikan”, som man kallade det i bestämd form, en förkunnelsekampanj i ett stift som andligen förhärjats av katarerna. Predikan blev sålunda ordens raison d’être, en aktivitet i kyrkans tjänst, snarare än ett personligt ”omfamnande av Fru Fattigdom” (som hos Franciskus). När väl etableringen av orden var avklarad hade Dominikus lovat en av sina medbröder (en idé som sedermera avstyrdes av påven) att de tillsammans skulle ge sig av till kumanerna, en polyteistisk nomadstam från stäpperna som hade satt folkfantasin i rörelse i Europa under tidigt 1200-tal.
Dominikus ledarstil förutsatte att verksamheten klarade sig utmärkt bra utan honom. Han var därmed aldrig i stånd att erbjuda Franciskus något ansvar för den dominikanska verksamheten. Modellen var resolut icke-monarkisk. Det är viktigt att komma ihåg detta: hans vaga uppfattning om auktoritet representerar här en specifik katolsk insikt rörande självstyre – hur mycket vissa än trånar efter en mer toppstyrd och monarkisk modell för ledningen av kyrkan.
I denna mening kan vi säga att Dominikus, befriad från överlagringarna från 1500-talet, är ett synnerligen relevant helgon för det tjugoförsta århundradet. Som ordens egen liturgi säger: Sancte pater Dominice, ora pro nobis.
Översättning: Anders Piltz
Anthony J. Lappin är lektor i spanska vid Stockholms universitet
Ur Signum nr 5/2021, s. 50–52.