av ROLAND MÜLLER
I och med fader Gerard Francisco Timoner har en person från Asien för första gången blivit ledare för Dominikanorden, eller Predikarorden. Dominikanernas ordensmästare understryker att predikarorden inte därmed kommer att få en mer asiatisk prägel, men han förklarar samtidigt hur han präglas av sin härkomst. Dessutom ger han en inblick i Dominikanordens synodala sida, vilken hela kyrkan skulle kunna lära sig något av.
I år firar dominikanerna ett jubileum: minnet av ordensgrundarens, den helige Dominikus, 800-åriga dödsdag. Corona blev verkligen ett streck i räkningen för er och många evenemang kommer inte att kunna äga rum. Firar ni ändå?
Naturligtvis fanns det planer på att genomföra pilgrimsresor och andra evenemang, men på grund av pandemin är det tyvärr inte möjligt. Men det gör egentligen inte så mycket. Så sent som år 2016, under min föregångare Bruno Cadoré, firade orden nämligen 800-årsdagen av sitt grundande. När vi högtidlighåller minnet av den helige Dominikus dödsdag handlar det ju dessutom inte bara om honom utan snarare om hans kallelse att predika, vilket kommer till uttryck i vår orden. Vid jubileet valde vi därför högst medvetet att först och främst använda oss av Mascarellas målning, den första avbildningen efter att Dominikus hade helgonförklarats, där han framställs sittande vid ett dukat bord tillsammans med sina medbröder. Vi firar alltså inte vår grundare som ett helgon som i kraft av sin person intar en extraordinär plats. Vi framhäver i stället att alla predikarbröder och -systrar har en gemensam mission. Kardinal Zuppi är ärkebiskop av Bologna där Dominikus grav är belägen och, syftande på corona-situationen som vi befinner oss i, sade han till mig med ett litet leende på läpparna: ”det kommer Dominikus att tycka om: han älskar att hålla sig i bakgrunden.” Jag tror att han har rätt. Men inom våra provinser och gemenskaper firar vi givetvis trots allt i liten skala – vilket ju passar Dominikus. Dominikanorden har många heliga som är avsevärt mer välkända än grundaren, till exempel Albertus Magnus, Thomas av Aquino och Katarina av Siena. De och många andra står i förgrunden, Dominikus håller sig i bakgrunden.
Många andra ordensgrundare, som Franciskus av Assisi eller Ignatius av Loyola, är mycket mer välkända helgon än Dominikus. Är det mer av en välsignelse eller en förbannelse för Predikarorden att han är så relativt okänd?
Jag tror att det är mer av en välsignelse, därför att därigenom hamnar inte Dominikus som person i förgrunden utan i stället hans budskap och ordens mission. Vår grundare är ingen lysande personlighet som den helige Franciskus, och i hans liv finner man heller inte någon dramatisk omvändelse, som hos den helige Ignatius. I det hänseendet är Dominikus kanske till och med lite långtråkig! Det är inte givet att det skulle gå att göra en dramatisk film om hans liv, eftersom det saknas kontroverser och dramatiska inslag. Men det tycker jag är väldigt bra, därför att på det viset styrs vi inte av vår grundare såsom person utan av hans mission att göra gott för människor och för kyrkan. Från Predikarordens grundare finns typiskt nog inte ett enda anförande eller predikan kvar. En smula ironiskt, inte sant? För mig framstår det som ett uttryck för Guds vilja. Orden som han grundade är hans predikan som sträcker sig genom århundradena. Men systrarna och bröderna i orden förkunnar evangeliet på ytterst skilda sätt: genom predikan vid gudstjänsten, i vardagen, genom konst, genom sina insatser för rättvisa eller i dialogen mellan teologi och vetenskap.
Vilken betydelse har begreppet predikan för orden i dag – till exempel med tanke på de utmaningar som kyrkan i nuläget står inför i Europa?
Det är mycket intressant att kyrkan, 800 år senare, verkar stå inför precis samma utmaningar. Vid den tiden, under senmedeltiden, insåg Dominikus att det var nödvändigt att den kristna tron förkunnades på ett nytt sätt. I dag skulle man kalla det för nyevangelisering. Det har återigen blivit mycket viktigt. I samband med detta skulle jag vilja berätta en anekdot för dig. För några år sedan presenterade jag mig som dominikanbroder för en annan person och denne sa då till mig att jag var ”medeltida”, eftersom det var då som vår orden grundades. På detta svarade jag: ”Nej, jag är klassisk”. Predikarorden är klassisk eftersom den är tidlös, men har olika saker att säga i olika tider. I dag är Europa ett missionsområde, det behövs predikanter, trons förkunnare. Här kommer jag att tänka på en ung medbroders berättelse. Hans föräldrar lät inte döpa honom och gav honom heller ingen kristen uppfostran. Såsom ung man hittade en slutligen fram till tron, blev kristen och inträdde i orden. Han ledde även sin mor in i kyrkan. Jag har inga exakta siffror, men enligt min erfarenhet är det så för många människor i Europa. En generation av föräldrar som inte fäste någon större uppmärksamhet vid tron har bidragit till detta. Utifrån mitt perspektiv är det alltså inte så att unga människor lämnar kyrkan. De flesta har ännu inte satt sin fot där, men i djupet av sina hjärtan längtar de efter Gud och tron. De behöver kristna förebilder som de kan lita på och där de känner att det går att finna något mycket speciellt i kyrkan. Det är så man måste evangelisera i Europa och på andra platser. Ett sådant vittnesbörd kan inte enbart komma från präster eller ordensfolk, utan framför allt från lekfolket, från alla troende. Därför tycker jag även att det är mycket intressant att lekfolket utgör den överlägset största delen av vår ordensfamilj.
I Europa minskar antalet präster hela tiden. Kommer lekfolket därför att spela en större roll i kyrkan?
Inte bara i Europa utan i hela kyrkan kommer lekfolket att bli viktigare. Egentligen har det varit så ända sedan kyrkans början. När prästerna uppfattar sitt ämbete som ett tjänande, då är allt som det ska, men om man utgår från att det bara är de vigda som är viktiga i kyrkan – då blir det problematiskt. Andra Vatikankonciliet betonade att prästämbetet alltid måste vara ett tjänande. Det är vårt uppdrag som präster att tjäna det allmänna prästadömet – lekfolket. Kyrkan behöver ständigt besinna att alla troende har del i prästadömet. Denna nya idé är i själva verket väldigt gammal och finns närvarande i vår orden: ända sedan den grundades har det funnits präster, nunnor, systrar och lekfolk.
Har ni sett ett minskande antal prästkallelser även inom Dominikanorden?
Den utmaning som bristen på präster innebär är större och mer akut i Europa, men den finns i kyrkan över hela världen – och även inom vår orden. Siffrorna talar sitt tydliga språk: det finns 43 provinser av bröder, varav 20 befinner sig i Europa. 47 procent av våra präster lever i Europa. Men när gäller dem som befinner sig under utbildning är det bara 32 procent som lever i Europa; antalet minskar utan tvekan. När det gäller noviser finns 29 procent av dem i Europa, återigen ett mindre antal. I Europa är bröderna dessutom äldre än i Afrika eller Asien. Demografin kommer alltså att medföra stora förändringar inom orden de kommande 10 till 20 åren. För 100 år sedan, i början av 1920-talet, hade orden ungefär lika många medlemmar som i dag, 6 000 till 7 000 bröder. Men på den tiden hade provinsen Holland 500 bröder. Kan du föreställa dig, i ett så litet land, där det i dag bara finns ett fåtal dominikaner. Men på den tiden fanns ännu inga provinser i Nigeria eller på Filippinerna. På det stora hela taget är alltså antalet stabilt, men ordens geografiska utbredning har förändrats mycket. Det ser likadant ut i hela kyrkan.
Ni är den förste från Asien som innehar ämbetet som ordensmästare. Är det ett tecken på omvälvningar inom er gemenskap?
Vissa människor ser det på det sättet. Jag skulle snarare säga att det är ett tecken på ordens katolicitet. Dominikanorden är universell och därför kan ordensmästaren komma var som helst ifrån. Jag kommer från Filippinerna och i år firas 500-årsminnet av det första dopet och den första heliga mässan i vårt land. Om man mäter med en europeisk måttstock är vi fortfarande unga. Mottot för detta firande är: vi har fått, för att kunna ge vidare. Eftersom vi har fått ta emot något, vet vi att vi måste lämna det vidare. Vi fick den kristna tron av de spanska missionärerna som korsade oceanen av just den anledningen. Intressant nog är den nuvarande påvlige nuntien i Spanien filippinier, ärkebiskop Bernardito Auza – för övrigt medlem i en av dominikanordens prästgemenskaper. På så vis tas tron emot och ges vidare tillbaka i ett kretslopp.
Ert perspektiv på den koloniala historien är mycket välvilligt, men i pågående debatter kritiserar man alltmer att erövrarna påtvingade de erövrade länderna sin tro. Är det så även ni ser på saken?
Jo, det stämmer – men inte helt och hållet. Givetvis efterlämnade kolonialismen tyngande strukturer. Här finns århundraden av maktmissbruk – som även kyrkan är skyldig till. Men ofta säger journalister och historiker ingenting om det som var positivt i allt detta, att det till exempel var spanjorerna som kom till Filippinerna. Kanske också på grund av att sådant inte säljer särskilt bra eller inte är tillräckligt kontroversiellt. Men om man studerar rekryteringsbreven som vände sig till de första dominikanerna som reste från Europa till Asien, då förstår man vad det måste ha varit för människor. Alla nackdelar med en så lång resa över ett osäkert hav radades upp för dem. Men där talas det också om att missionärerna måste lära sig de inföddas språk för att kunna förmedla tron till dem. Innan begreppet inkulturation myntades visste dessa ordensmedlemmar instinktivt vilken betydelse det hade. Herrens bön översattes för första gången till det filippinska folkspråket under just 1500-talet och lyder: ”vårt dagliga ris giv oss i dag”. Från mitt perspektiv innebär kolonialisering inte bara att påtvinga andra något främmande, utan att visa intresse för andra kulturer. Domingo de Salazar, som var den förste biskopen i Manilla och dominikan, ingrep dessutom till försvar för de inföddas rättigheter – oavsett om de var kristna eller inte. Missionärerna bidrog till att kolonialiseringen inte bara innebar underkastelse. Idén om alla människors lika värde kommer från kristendomen.
Kommer ni såsom förste asiat att leda orden annorlunda är era föregångare? Har ni ett annat sätt att se på Predikarorden?
Givetvis har jag ett eget sätt att se på orden, vilket grundar sig i min uppväxt. Men man får inte glömma att orden leds av generalkapitlet. Denna högsta instans inom orden är en symbol för dess universalitet, dess katolicitet. Ordensmästarens uppdrag består i att verkställa generalkapitlets beslut. Medlemmarna i generalkonciliet, vilket är ordensmästarens rådgivande utskott, kommer från hela världen. På grund av den mångfald som därigenom uppstår finns där en mängd perspektiv. Jag har ett annat perspektiv, ett annat sätt att tänka än min föregångare som var fransman, men man kan inte påstå att orden därigenom skulle bli mer ”asiatisk” – dess målsättningar är alltid universella.
Vad menar ni när ni talar om att införa att ett annat sätt att tänka?
Till exempel en viss form av sensibilitet för olika kulturer. Alla vet hur viktigt det är med interkulturalitet, men det uppfattas på skilda sätt. Jag har åtnjutit en mer eller mindre västerländsk utbildning men har växt upp i en asiatisk kontext. Att föra en dialog med och arbeta för de fattiga och marginaliserade är något som har främjats av kyrkan i Latinamerika. För påven Franciskus, som kommer från Argentina, är därför social rättvisa så viktigt. I Afrika finner man snarare en sensibilitet för kulturella skillnader. Om kyrkan i Asien har det sagts att hon är inbegripen i en trefaldig dialog: med de fattiga, med de skilda kulturerna och med de olika religionerna. Alla världsreligioner har sitt ursprung i Asien. Sett till hela den asiatiska kontinenten är kristendomen en minoritetsreligion. Inte i mitt hemland, men om man ser på hela Asien så är det så. I Europa finns naturligtvis allt detta också, men de olika religionerna och kulturerna är sinsemellan mycket lika. I Asien däremot är de mycket olika varandra. Man reser från ett asiatiskt land till ett annat och plötsligt befinner man sig i en annan värld. Jag tror att det är detta perspektiv som jag kan föra in i orden genom mitt ämbete, eftersom den dialogen är en viktig del av den jag är.
Dominikanorden är spridd över hela världen och inom de olika provinserna finns sinsemellan mycket skilda inriktningar i fråga om teologi och andlighet. Det visar sig när man till exempel jämför de mer liberala dominikanerna i Tyskland med sina mer konservativa bröder i USA. Med denna mångfald i åtanke, hur ska ni kunna hålla ihop orden?
Ni har rätt i att vår orden är mycket brokig. Som jag ser det hänger det samman med de olika generationerna av dominikaner: de äldre tillhör Andra Vatikankonciliets generation som förde med sig många förändringar och banade väg för befrielseteologin. Detta kallas ibland för ”liberalt” även om jag vänder mig emot sådana termer, eftersom verkligheten är mycket mer komplex än sådana enkla beteckningar. Och sedan finns det andra som kanske snarare längtar efter den kyrka som fanns förr eller efter en ny kyrka med en mer klassisk inriktning, med fokus på liturgi och skolastik. Dessa olika åsikter och ståndpunkter finns inte bara inom orden utan även i hela kyrkan. Frågan är emellertid hur man ska föra samman dessa olikheter. Det är en uppgift som funnits sedan kyrkans början. Se till exempel på det så kallade konciliet i Jerusalem med Petrus och Paulus. Hade det funnits journalister på den tiden hade rubriken troligtvis blivit: ”Skrikig debatt mellan apostlarna!” Men de löste sina olikheter med hjälp av dialog. I kyrkan i dag löser man sina meningsskiljaktigheter i bästa fall med hjälp av synoder eller koncilier. Inom Dominikanorden sker det inom kapitlet.
Vår författning är synodal i ordets egentliga bemärkelse, eftersom det betyder att vara på väg tillsammans. Det är ett mer dynamiskt sätt att se på gemenskap. Därför förekommer skrikiga debatter då och då, som i Jerusalem, ty de olika företrädarna argumenterar lidelsefullt för sin ståndpunkt. En synodal författning kan liknas vid en motorväg. Den har plats för olika körfält som leder till samma mål: vissa är snabbare och andra långsammare, vissa kör i vänsterfilen och vissa till höger och ytterligare andra i mitten. Men man får aldrig glömma att alla befinner sig på samma väg. Det är en tragedi att människor som till exempel befinner sig i det högra körfältet tror att de som kör till vänster befinner sig på en annan väg. Det är inte sant – och inte heller vice versa. Man får vara olika inom kyrkan; vi är sinsemellan annorlunda, men det är ju just vad ordet katolsk betyder. Ibland händer det ju att människor som fått motorstopp under sin resa blir stående vid vägkanten, men man får inte glömma att de fortfarande är på vägen.
Påven Franciskus talar mycket om synodalitet. Vad kan han, vad kan kyrkan lära sig av Dominikanorden som har en mycket demokratisk författning?
Jag är medlem i Vatikanens internationella teologkommission och var också en del av gruppen som 2018 låg bakom dokumentet Synodalitet i kyrkans liv och uppdrag. När vi i gruppen brainstormade kring det här ämnet var min orden det första som jag kom att tänka på: vårt system baserar sig på kapitel, koncilier och ett demokratiskt tillvägagångssätt när ämbeten ska tillsättas. Då kommer givetvis skillnader upp till ytan, men när avgörandet väl har fallit, är det ett beslut som godtas av alla. På det viset bevarar vi vår enhet och gemenskap. Synodalitet innebär att försöka förstå de andra, i synnerhet när man inte är enig. Synodalitet innebär även rätten att inte hålla med, men utan att lämna gemenskapen. Det är ju en smula paradoxalt, därför att vid en synod samlas människor med skilda åsikter och målet är att gemenskapen ska bevaras. Men när alla har blivit lyssnade till försöker man genom en gemensam ansträngning att upprätthålla positionen i mitten. Jag tror att synodaliteten är en av anledningarna till varför Dominikanorden aldrig har splittrats under de 800 år som den har funnits till – till skillnad från andra ordnar som har söndrats. Kyrkan skulle alltså kunna lära sig mycket av dominikanernas författning, vars inriktning är gemenskap och synodalitet.
Men synodalitet kräver ju mycket tid, något som till exempel många reformivrare i Tyskland inte anser att kyrkan har. Ett exempel är kravet på att kvinnor bör få prästvigas.
Sådana dispyter blir en konsekvens om alla positioner tillåts inom kyrkan. Att nå fram till en konsensus när det gäller sådana stridsfrågor är mycket svårt och kan bara ske med den helige Andes hjälp, som skänker vingar till mäns och kvinnors hjärta och ande. Vad gäller just den här frågan tror jag att det är viktigt att även ha begreppet klerikalism i minnet. Om det bara är såsom präst, det vill säga efter en prästvigning, som man har makt och auktoritet i kyrkan, då går det stick i stäv med själva grundtanken med prästämbetet. När biskopar utövar sitt ämbete får de aldrig glömma att de tidigare var diakoner, det vill säga tjänare. Det är fundamentet för prästvigningens sakrament och för både prästers och biskopars uppdrag. Om det glöms bort, växer sig klerikalismen starkare.
Översättning: Stefan Jarl
Artikeln var ursprungligen publicerad på www-katholisch.de (Ordensmeister der Dominikaner …)
Roland Müller är redaktör vid den internationella sajten katolisch.de i Bonn.
Ur Signum nr 5/2021, s. 45–50.