Tro och religion i Game of Thrones

Den omåttligt populära tv-serien Game of Thrones, baserad på George R.R. Martins (ännu ej fullbordade) boksvit A Song of Ice and Fire, på svenska En sång om is och eld, avslutades i och med den åttonde säsongen under senvåren 2019. Serien har blivit ett fenomen: den mest sedda, engagerande och omdiskuterade i tv-historien, en milstolpe, och slutet väckte enorma reaktioner från tittare som uttryckte sina känslor inför de olika karaktärernas öden.

Det är en sagovärld som byggs upp i Game of Thrones, med inslag igenkännbara från den brittiska historiens Rosornas krig – huvudmotståndarnas släkter där heter Lancaster och York, i Game of Thrones står Lannisters och Starks mot varandra – men också från en fantasyvärld besläktad med J.R.R. Tolkiens Sagan om ringen. Sagotiden i Game of Thrones innehåller element från ett feodalt förflutet, med kungariken, furstehov, vasallsystem, riddarväsende, slavar och en strikt patriarkal, och klasshierarkisk ordning. Det är en tydligt förmodern tid, som så ofta inom denna sorts fantasy – ingen elektronik finns, det är öppna eldar, stora stenhus, man kommunicerar långväga genom brevkorpar och färdas snabbast till häst eller drake.

Det är också en mycket grym sagovärld, där rättvisa skipas med vapen, där öga för öga- och tand för tand-moral råder, och där tortyr, våldtäkter och offentliga avrättningar visas explicit och mycket bloddrypande. Serien kritiserades de första säsongerna för ett överdrivet exponerande av nakna kvinnor, och för att våldtäkt var ett alltför ofta förekommande inslag – dessa drag tonades ner i de följande säsongerna, samtidigt som det blev påtagligt att de kvinnliga karaktärerna erövrade betydligt mer manöverutrymme och tilldelades höggradigt intressanta utvecklingslinjer i sina historier.

I tv-berättelsens begynnelse – det är den versionen som behandlas här, då George R.R. Martins boksvit ännu inte är färdigskriven – är Robert Baratheon kung, och styr de sju kungarikena från Järntronen i kungasalen i huvudstaden King’s Landing. Vid sin sida har han drottning Cersei, och deras barn Joffrey, Myrcella och Tommen. Cersei är av huset Lannister, den rikaste familjen i Westeros, och hennes tvillingbror Jaime finns också i King’s Landing, som befälhavare över kungens särskilda vaktstyrka. Ytterligare en bror finns i familjen Lannister, den yngste, Tyrion, vars födelse orsakade moderns död, något som Cersei aldrig förlåter honom för. Den mäktige och inflytelserike fadern Tywin anklagar även han den yngste sonen för hustruns död, och den ende i familjen som verkligen håller av Tyrion är Jaime.

I norden styr i seriens början Ned Stark, en rättskaffens och hederlig man, omgiven av en älskad familj: hustrun Catelyn, sönerna Robb, Brandon och Rickon, döttrarna Sansa och Arya, och den oäkta sonen Jon Snow, samt fostersonen Theon. Ned trivs bäst på Winterfell, men när kungen kallar, driver pliktkänslan honom att bege sig till King’s Landing – och undergången.

Is och eld, nord och syd: motsättningar och skillnader

Temat är som titeln En sång om is och eld antyder motsättningar mellan extremer av köld och hetta. King’s Landing är beläget i södern och representerar elden som kontrast till riket Winterfells is i norr. Men det är inte dessa två platser som utgör ytterligheterna i spektrumet av motsatser: norr om Winterfell ligger Muren, ”The Wall”, och bortom den än mer nordliga landskap med vilda folkslag, och, ska det visa sig, ännu okända hot mot hela mänsklighetens existens. Söderut, på andra sidan havet finns varmare platser: ökenriken befolkade av Dothraki, de hästburna, och av eldsprutande drakar, kläckta ur de ägg som Danaerys Targaryen, den förvisade sista ättlingen av sin släkt, fått i gåva.

I seriens början talas om den vinter som är i annalkande, och som först märks i norr, där det redan råder kyla, och Muren är alltid snötäckt. Men denna vinter ges en vidare innebörd när hotet från ”Whitewalkers” – de odöda vita vandrarna – upptäcks.

Grundkonflikten i dramat är kampen om makten, om vem som får sitta på Järntronen och styra över de sju kungarikena i Westeros. Invecklade intriger, komplexa släktrelationer och ränksmideri på hög nivå driver handlingen framåt, och grymheten och våldet som nämnts tidigare balanseras något av de många humoristiska inslagen, inte minst i dialoger mellan de många omaka konstellationer som kommer att färdas tillsammans på väg mot nya äventyr.

De olika kungarikena präglas av det furstehus som är styrande, näst under kungen i King’s Landing, och av de familjetraditioner som namnet bär med sig. Skillnader mellan rikena anges genom stil i klädedräkt, arkitektur och sedvänjor, och även i fråga om tro och religion. I södern är färgerna varmare, liksom klimatet, husen byggda med mer öppningar utåt, livsstilen oftare mer inställd på njutning av olika slag, av goda viner, utsökt mat och ibland med drag av dekadens. I norr dricks det framför allt öl vid de stora, grovt tillyxade träborden i stenslottens salar. Man är lojal mot sin furste och rättskaffens och arbetar hårt och träget. Familjen är stommen i rikets styrelse, och eftersom ordningen är patriarkal, är det fäder och söner som räknas. En tydlig åtskillnad mellan södern och norden, är sättet man benämner utomäktenskapliga barn, så att en man med efternamnet Snow är en oäkta son från norr, medan Sand är namnet på ett barn som fötts utom äktenskapet i den varma södern. Detta är avgörande för förståelsen av en av seriens grundläggande berättelser, den om Jon Snow, Ned Starks utomäktenskaplige son, vars öde tar sig många oväntade vägar under de åtta säsongerna.

Olika religioner: flera gudar

En annan skillnad som är betydelsebärande är förhållningssätten till tro och religiösa uttryck i de olika kungarikena. I norden tillber man de gamla gudarna, således en polyteistisk tro, men antalet gudar nämns inte, det bara påpekas som en markör av skillnad när en person tillber de gamla gudarna – det är framför allt befolkningen i norr och de folk som lever norr om muren som fortfarande gör detta. Denna polyteistiska religion har ingen kyrka och inga heliga skrifter utan förankras framför allt i den muntligt traderade traditionen, med stark koppling till naturen. Det finns ingen kyrka eller tempel för tillbedjan i denna trosriktning men ett Gudaträd, resligt med silverfärgad stam och mörkt röda, hjärtformade blad i ett aldrig vissnande lövverk, dit utövare av tron kan bege sig för reflektion och bön, men där också ceremonier av rituell karaktär, som vigslar och löftesavläggning, kan ske. Gudaträdet i Winterfell ges också en vidsträckt symbolisk innebörd, då det är där som det avgörande ögonblicket i slaget mellan de vita vandrarna och människorna inträffar.

Trädet är även kopplat till funktionen ”Den treögda korpen”, en sorts profetmedvetande som byter kroppslig gestalt över tid, så att dess minnen övergår till en ny inkarnation när en annan har nått sitt slut. Den siste av dessa gestalter vi möter är Brandon Stark, den rullstolsburne yngste överlevande sonen av Ned Starks barn. Den treögda korpen fungerar som mänsklighetens kollektiva minne; alla hemligheter, alla komplicerade relationer som människor försöker dölja, alla avgörande skeenden uppenbarar sig som bildsekvenser i den treögda korpens medvetande. Det är också anledningen till att Nattkungen, härskaren över de odöda vita vandrarna, i sitt begär efter att utplåna mänskligheten, inriktar sig på Bran Stark för att på så sätt radera all kunskap om det förflutna, om historien, i en kropp.

I syd, i King’s Landing, huvudstaden, tillber man de nya gudarna, sju till antalet: Fadern, Modern, Smeden, Krigaren, Gumman, Jungfrun, Främlingen. Dessa sju ingår i hälsnings- och välgångsönskningar: ”Må de Sju vara med dig!”, ”Må gudarna vara med dig!”, till exempel, och vid bröllop utförs vigselritualen genom att paret tillsammans åkallar de sju inför vittnen, följt av en kort bön eller löftesord till varandra. Vid ett tillfälle tillverkar lady Catelyn Stark en väggprydnad med små figurer föreställande de sju gudagestalterna för att få gudarnas beskydd när hennes son blivit allvarligt skadad, ett tecken på att hon inte kommer från norden från början utan från en plats där man tillber de sju nya gudarna.

Sjutalet är återkommande i serien, i de sju kungarikena under Järntronen såväl som i antalet gudar – även om det snarast är fråga om en motsvarighet till den kristna treenigheten, där de sju kan tolkas som olika aspekter av gudomen. Inom denna religion har man kyrkor för tillbedjan; en katedral i centrum av staden, Baelor’s Sept, och en hierarkisk ordning av präster och förkunnare med en överstepräst, High Septon som den högste. Det finns också en skriftsamling, Den sju-uddiga stjärnan, där trons regelverk utläggs, och texter om de olika gudarna ingår – som en sorts kombination av katekes och helig skrift, är intrycket. Denna religion motsvarar också en statsreligion i King’s Landing, och därmed med inflytande över hela Westeros, i alla de sju rikena. Däremot är det inte förbjudet att, som i norden, fortfarande tro på de gamla gudarna.

Monoteistiska uttryck

Utöver dessa polyteistiska religioner, finns det ett antal trosuttryck som framstår som monoteistiska, men inte helt renodlat så, och inte heller helt fria från inslag av magi och övernaturlighet. På Järnöarna tillber man Den drunknade guden, och har som valspråk ”Det som är dött ska aldrig dö”. Trosutövningen här tar sig framför allt uttryck i ritualer när en ny furste ska utses, då pretendenten kastas i havet och om han – som det oftast är – överlever att närmast dränkas så anses han värdig att härska. Hos Dothraki, det hästburna krigarfolket, där Danaerys Targaryen hamnar genom ett brudköp, tillber man Den stora hingsten, men ritualerna hos detta folk handlar snarare om våld och fruktsamhet än om andlighet och tro – här är det snarare fråga om religion som kulturellt uttryck, och talet om gudomen är framför allt kopplat till frågor om vad som händer efter döden och hur världen är organiserad.

Huset Starks yngsta dotter, Arya, kommer på sina färder till Braavos, där Det svarta och vita huset finns, i vilket man tillber Guden med många ansikten. Hon antas som en sorts lärling för att kunna bli en tjänare till denne gud; målet är att utplåna sitt eget jag så till den grad att man sedan kan anta ansikte och kropp av de döda och i denna gestalt utföra mord på beställning. Dessa mord framställs som att det inte alltid handlar om grymhet, utan lika gärna kan vara befrielse från smärta eller sjukdom. Det svarta och vita huset är kanske den plats i serien som mest påminner om ett tempel eller en kyrka, med dess milda halvdunkel, de glest utplacerade lyktorna, stillheten och tystnaden, fridfullheten. Men denna trosinriktning har inget prästerskap eller någon lära, utan bara utövare, som övar sig i denna jagutplåning, som ytterligare en variant av den i serien förekommande tematiken kring återuppståndelse, död som inte är riktigt död, och gränslandet mellan liv och död.

En mer renodlat monoteistisk trosinriktning, som tilldrar sig särskild uppmärksamhet, är den som har Ljusets gud, The Lord of Light, eller The Red God, som gudom. Detta är det andra religiösa uttrycket, vid sidan av De Sju i serien som tagit upp element från kristendom, men vridit dem på lite olika sätt. Anhängarna av Ljusets gud tror på berättelsen om den utvalde, den som ska komma och visa sig vara den sanna ledaren. Här sammanlänkas tanken om en andlig härskare med en världslig, och en av denna trosinriktnings profeter, lady Melisandre, ”den röda damen”, är aktiv i att utpeka denne utvalde – flera gånger, eftersom hon visar sig ta fel när hon först utser Stannis Baratheon, bror till kung Robert, till att uppfylla denna profetia. Eld- och ljussymbolik är viktiga inslag, både i form av att ha förmågan att se profetiska syner i lågorna, men också i brännoffer, med katastrofala följder, som enligt den röda damen är nödvändiga för att den utvalde ska komma närmare sin bestämmelse. Inslag av svart magi förekommer också, så denna religion är en blandning av monoteistisk trosutövning och magiska riter. Inom den förekommer också återuppståndelse, som i lady Melisandres förmåga att återuppväcka Jon Snow från döden efter att han blivit nedhuggen av sina fiender, eller som hos Beric Dondarrion, en av medlemmarna i Broderskapet utan fanor – The Brotherhood without Banners – en kringresande grupp stråtrövare. Han återupplivas från döden ett flertal gånger av en annan i gruppen, en avfallen präst i De sjus religion; förklaringen han ger till detta fenomen är att Ljusets gud har en avsikt med honom, förborgad för honom själv, men han förstår det som att det finns en mening som bara gudomen förstår, han är bara ett redskap för denna vilja. Även lady Melisandre presenterar sig som att hon har ett gudomligt uppdrag, att hon är en profet, en talesperson för guden. Hon är heller inte den enda i sitt slag, vid en resa till ett annat kungarike ser Tyrion Lannister en ung kvinna klädd i rött som förkunnar Ljusets guds lära.

En andlig eller världslig makt?

Tanken om en utvald återkommer inte bara i religiösa sammanhang i Game of Thrones utan är hela tiden tätt sammantvinnad med frågan om vem som är den rätte att sitta på Järntronen. Den andliga makten och den världsliga länkas samman på sätt som ibland också framstår som oklara för de personer som är inblandade. Ett sådant exempel är när en sektliknande grupp inom De sjus religion, utövad i King’s Landing, kallad Sparvarna, blir använda av drottning Cersei i hennes intriger för att tillskansa sig makten över de sju rikena. Hon lierar sig med ledaren för gruppen, Högste Sparven, en man som framställer sig själv som fattig, ödmjuk, befriad från alla världsliga begär, omvänd från sitt utsvävande liv genom frälsning. Han fortfar att framträda i denna anspråkslösa gestalt, alltid endast iförd en grov, ofärgad särk, otvättad och barfota, och talar milt och vänligt om trons betydelse. Samtidigt är han ledaren för denna grupp, som består av unga män i munkkåpeliknande kläder, med den sjuuddiga stjärnan intatuerad i pannan, och alla är beväpnade med tillhyggen som de inte tvekar att använda mot dem som de uppfattar som sina fiender. Tron får här en tydlig politisk dimension, och Högste Sparven använder sitt inflytande för att komma åt motståndare, utmanare till hans maktposition, genom att ställa dem till svars för sina kätterska handlingar och syndfulla beteende.

Han lyckas också att omvända den unge kungen, Tommen, och hans hustru, till drottning Cerseis förtvivlan – hon hade räknat med att hon skulle kunna kontrollera denne till synes oförarglige, munkliknande man och använda honom för sina egna syften. I stället sätter han igång en sorts inkvisition, där syndare bestraffas genom offentliga skamvandringar, nakna genom staden, utsatta för folkets spott och spe, eller spärras in i fängelseceller tills de bekänner sina synder och kan få Moderns nåd. Här blir också de olika gudomliga aspekternas funktioner tydliggjorda, i synnerhet Moderns och Faderns. Den förra påminner om madonnan, medan den senare mer tydligt sammanfaller med den kristna treenighetens Gud, så här finns en tydlig association till en kristen, i synnerhet katolsk, trosordning. Så, denna sekt av Sparvar framstår som en sorts legering av munkväsende, inkvisitionspraktik, kristendomens treenighet och föreställningar om synd och nåd, försoning genom bekännelse – med tillsats av brutalt våld.

Det klosterordensliknande hos Sparvarna kan också ses i Nattens väktare, de som vaktar den höga muren som skyddar norden mot allt som finns bortom, och utgör en civilisationens yttersta gräns. Jon Snow ansluter sig, och får vid inträdet, det som kallas att ”Ta det svarta” – ”Take the black” – eftersom alla Nattens väktare är svartklädda, avsäga sig sina världsliga begär och avlägga löften om kyskhet, lydnad och fattigdom. Ceremonin där dessa löften avläggs, sker enligt Jons val vid ett Gudaträd, så här görs en koppling till hans tro på de gamla gudarna, även om inte tillbedjan och bön framstår som några märkbara inslag i livet på muren. Jon Snow är också en av dem som lady Melisandre återuppväcker från de döda, och den som hon länge är övertygad om är den utvalde, sedan Stannis Baratheon visat sig inte vara det. Under lång tid i serien framställs också Jon Snow som inkarnationen av den utvalde – men det ska visa sig att ödet bär något annat åt honom.

Tematiken kring de icke-döda är inte bara närvarande i de återuppväckta utan också i form av hotet mot mänskligheten: de vita vandrarna, de odöda, som styrs av Nattkungen. De kommer som ett hot som framstår som omöjligt att bemästra, då de är oändligt många till antalet – och varje gång en människa dör, kan Nattkungen införliva henne i sin enorma armé. Dessa odöda – zombies, helt enkelt – drivs att döda människor, det är dock oklart varför de har denna drift, och vi får heller aldrig någon förklaring till varför Nattkungen hyser detta outsläckliga begär att utplåna mänskligheten. De enda vapen som kan döda Nattkungens odöda soldater är svärd av vallyriskt stål, eller drakglas. Dessutom behöver de odödas kroppar brännas när de väl stuckits ned med dessa vapen, annars kan de återuppväckas med en handrörelse från Nattkungen. Så flera av kämparna på människornas sida blir enrollerade som soldater i Nattkungens armé när de stupat i striden, och återuppstår som onda, negativa versioner av sig själva, med de karakteristiska isblå ögonen.

En sorts mellanposition intar maester-systemet, vetenskapens representanter, som tar tydligt avstånd från alla uttryck av magi, men som också är inlemmade i trossystemens riter, som både behärskar läkekonsten och kan officiera vid ritualer i livets viktiga skeden. De upprätthåller ett strikt hierarkiskt lärlings- och mästarsystem vid sin utbildningsinstitution, Citadellet, i Old Town, den äldsta delen av Westeros och en värld för sig. Dit beger sig Samwell Tarly för att uppfylla sin innersta önskan om att bli en maester, en person som finns i furstehusen och fungerar som en sorts kombination av husläkare, allmänt vis man och företrädare för allt samlat vetande som böckerna i Citadellet innehåller. En maester är också en sorts personifierat minne i likhet med den treögda korpen, men där korpen ser i bilder, så är maestern framför allt en ordets man, skriften är huvudkällan till kunskap, och det finns en stark misstro mot allt som inte kan beläggas i skrift. Denna skepsis mot uttryck för vad som uppfattas som magi, blir särskilt frustrerande när de samlade maestrarna i Citadellet vägrar att tro på vittnesmålen om de vita vandrarna, men å andra sidan finner Sam avgörande svar på gåtor som gäckat många genom serien när han läser i skrifterna i Citadellets bibliotek. Så synen på vad som är kunskap, och vilken sorts kunskap som leder fram till sanningen, är nyanserad och problematiserad i Game of Thrones, och det är inte heller alltid säkert att kunskapen leder till den bästa utgången.

I den avslutande säsongen klingar religionens betydelse för handlingen av. De Sju är inte längre en inflytelserik statsreligion, och de sista uttrycken för Ljusets gud syns i den avgörande striden mot de vita vandrarna. Sam Tarly blir utnämnd till maester i King’s Landing, så vetenskapens ställning förblir intakt. Det är framför allt den världsliga makten som står i centrum, men då Brandon som den treögda korpen får en upphöjd position, blir han ändå som en sorts inkarnation av hur den till synes lägste, den kroppsligt bräcklige, blir den högste.

Anna Cavallin är fil.dr i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet.