Söndagar i Pyongyang

När jag bodde i Nordkorea var söndagarna verkligen veckans höjdpunkt. Det händer inte mycket i Pyongyang, förutom mycket väntande. Vi var förstås privilegierade. Vi hade bensinpengar till bilen, råd med importerad mat (långt över bäst-före-datum), och vi hade friheten att köpa en flygbiljett därifrån (de dagar flyget gick). Men precis som alla andra väntade vi. Vi väntade på att få vatten i kranarna på morgonen och i tid för lunchen, och vi hoppades på elektricitet samtidigt så att det gick att duscha varmt. Vi väntade på kycklingleverans, på sporadiska broccolikronor, på den fantastiska getost som producerades på en liten gård utanför Pyongyang. Getmjölken gick till nyblivna mödrar och vi fick osten, eftersom koreaner anser att den stinker. Men framför allt väntade jag på söndagarna.

På söndagar kunde jag gå till den katolska gudstjänsten, en Ordets liturgi. Inte en mässa, eftersom ingen katolsk präst kan placeras i Nordkorea. I stället ger staten katolikerna en ”ordförande” för ”organisationen” som tillhandahåller, mycket respektfullt och korrekt, en Ordets liturgi. En god sådan, vill jag tillägga. De statliga tjänstemännen för sig med diakoners värdighet och respekt, så vitt gemene man kan se. Medier kallar det att den katolska kyrkan är ”för syns skull”, för utlänningar i Pyongyang. Jag är av annan åsikt. Alla söndagar under de två år jag levde i Pyongyang, var jag, nigerianerna och då och då en besökare från Spanien eller Italien de enda utlänningar jag såg sätta foten i kyrkan. Församlingsborna var nordkoreaner, riktiga människor, arbetare och bönder, och doften av jord och gård bevisade deras vanlighet. Vi var tillåtna, privilegierade, kanske valda att uttrycka vår tro tillsammans. Ta aldrig din tro för given.

Det som gjorde söndagarna så speciella var den, enda, möjligheten att röra vid vanliga nordkoreaners händer, att se varandra i ögonen och säga ”frid vare med dig”. Vi kunde erbjuda varandra hopp och solidaritet, gudomlig och mänsklig, och önska varandra Guds fred och den helige Andes frid genom våra händers beröring och genom våra blickar.

Varje söndag sjöng vi tillsammans. Jag bad om tillstånd att låna en sångbok från ”ordföranden” och tog med mig musiken till min lärare i koreanska, som omedelbart kände igen bilden av ”Jesus Kristus” och ”här, hans moder” på en av sidorna. Hon var välutbildad och började översätta, fras för fras, med egna kommentarer. ”Mycket intressant”, ”lite annorlunda”, ”väldigt konstigt”.

Jag vill vara verktyg för fred

Jag vill vara verktyg för kärlek

Där hat finns, jag vill vara kärlek

Tårar föll över mina kinder när jag insåg att vad vi sjöng tillsammans varje söndag, nordkoreanerna och jag, var Franciskusbönen.

Kören bar ”uniformer”, som de kallar kläderna, identiska vinröda raka jackor med lila fuskpälskragar, mycket eleganta. Färgen påminde mig alltid om passionsberättelsen och det kalkens vin jag så djupt saknade. Vi hade aldrig möjlighet att tala med varandra, men vi sjöng och dessa kvinnor hade förunderliga, änglalika röster. Deras röster bar korsets smärta och de sjöng med sådan glädje, varje söndag. Efter sången bad vi gemensamt Herrens bön. Tjugo minuter, inte mer, sedan skildes vi åt. Ingen möjlighet att tala. Vi gick hem upplyfta, kanske rentav en smula euforiska, men hungriga. Jag gick alltid därifrån med en bön om mer – det levande brödet att dela.

Den katolska kyrkan I Pyongyang byggdes med sydkoreanska medel. Det finns till och med värme och luftkonditionering, när det finns elektricitet. Den är, i den meningen, en lyxbyggnad. Det känns som en riktig kyrka, nästan: altare och tabernakel är tomma. Men där finns bänkar och även om journalister ibland skriver att korset saknas kan den som är van vid katolska kyrkor finna korsvägens stationer som med Kristi lidande omgärdar och omfamnar hans lidande folk där i kyrkan. Ingenting är förnekat, undvikt eller gömt. Han har varit med dem, lidit med dem och Han känner sitt folks lidande. Vårt folks.

Det finns ingen präst i Nordkorea, ett land ännu inte erkänts av Heliga stolen. En gång om året, ibland två, kunde en präst komma från Seoul. Det var alltid en stor högtid när han kom, och vanligen reste han med en ordenssyster eller ordensbroder. De verkade väl kända i gemenskapen, varmt välkomnade, hälsade med sång, applåder och även dans.

I vår diplomatgemenskap välsignades vi två gånger om året med besök av maryknollpräster eller salesianer som kom med frivilligorganisationer för att vårda offer för multiresistent tuberkulos. De kunde fira mässan inne på ambassader, och vid dessa tillfällen samlades såväl troende som icke-troende. Alla förundrades över deras arbete och hängivenhet, men jag upplevde det aldrig som riktigt samma sorts gemenskap som med nordkoreanerna. Snarare påminde det mig om de privilegier som separerade oss från varandra och som ändå var välsignelser. Nu vill jag dela med mig av dessa välsignelser i hopp om att se full gemenskap, ett firande av en hel helig mässa tillsammans med de nordliga bröderna och systrarna.

2014 besökte påven Franciskus Sydkorea för fem dagars bön för fred och försoning. Med mitt diplomatpass var jag den enda person ”från” Nordkorea som tilläts resa söderut. Faktiskt hade ingenting kunnat stoppa mig. Den helige faderns ord talade rakt in i mitt hjärta: ”Dessa är dina bröder och systrar. Du måste hjälpa dem.”

Några dagar tidigare hade jag varit på en särskilt anordnad privat vandring till Kumgang, det närapå heliga berget mellan Nord- och Sydkorea mitt i den demilitariserade zonen. Det är där familjeåterförenanden sker när de tillåts. Där, tillsammans med en vän, plockade jag på mig en liten sten som jag behållit. Jag har den i ena handen, rosenkransen i den andra, och ber för fred och försoning och för mina bröder och systrar som förtjänar ett bättre liv.

Översättning: Magdalena Dahlborg

Michelle Mope Andersson är adjungerad professor vid Beijing Center for Chinese Studies. Verksam som andlig vägledare inom den ignatianska traditionen i Stockholm och i arbetet med försoning mellan Nord- och Sydkorea.