Mellan helgon och vardagshjältar

Vi är alla kallade att bli helgon. Men för att det ska bli möjligt behövs förebilder, och de katolska och ortodoxa traditionerna erbjuder ett rikt galleri av människor som genom historien har låtit sig förvandlas av mötet med Kristus. De flesta av dessa människor är dock munkar och nunnor som levt under särskilda livsvillkor med särskilda nådegåvor och det kan ibland kännas långt från dessa personers liv till de liv som vi vanliga människor lever som gifta eller som ensamstående, med heltidsarbete, tandläkarbesök, storhandling och dagishämtning. Frikyrkorna, å andra sidan, talar inte om helgon alls, men i stället lyfter de gärna fram ”vardagshjältar” i realtid, kvinnor och män som med sina liv gestaltar vad radikal efterföljelse skulle kunna innebära i praktiken.

Syster Siluana Tengbergs bok Ledstjärnor, Förebilder i kristet liv fyller en lucka i gapet mellan helgonkalendrarna och vardagshjältarna. Detta är både välkommet och välbehövligt, särskilt i en värld av idoldyrkan. ”Världen behöver andra ledstjärnor än musiker, sport- och filmstjärnor”, skriver syster Siluana i sitt förord, och trots att hon själv är nunna låter hon oss förstå att världen även behöver andra förebilder än ordensmänniskor. I nio kapitel får vi därför möta en skara människor som inte bara representerar olika civilstånd, samhällsklasser och olika geografiska hemvister, vi får också möta förebilder från olika kristna traditioner och olika tidsepoker. Denna brokiga sammansättning breddar repertoaren av vad det kan innebära att vara en kristen förebild och ledstjärna i vår tid. Den gör också boken till en ekumenisk bok som ger möjlighet att skapa identifikation mellan människor från olika kristna traditioner och på så sätt bygga broar över samfundsgränser. Maria spelar en inte obetydlig roll i denna ekumeniska ansats och hennes betydelse går som en röd tråd genom flera av kapitlen.

Relativt okänd i katolska sammanhang är förmodligen Bruce Olsson (1941–), den amerikanske missionären och lingvisten som vid 19 års ålder lämnade sina universitetsstudier för att föra evangeliet till motiloneindianerna i Colombias och Venezuelas djungel. Likaså är det nog få som känner till John Wu (1899–1986) – Kinas egen Augustinus, enligt syster Siluana – en man som föddes i det traditionella Kina, som skolades i österländsk religion och filosofi, och som via många år som domare och professor i filosofi i USA blev Kinas andra ambassadör i Vatikanen 1946 (ambassaden öppnade 1943), officiellt utnämnd på Jungfru Marias födelsedag den 8 september. Vi får också möta Emilia Fogelklou (1878–1972) och Arnold Norlind (1883–1929), två människor vars vänskap och kärleksrelation i dödens skugga utvecklade kvaliteter av sällan skådat slag. Paret möttes i mitten av livet och äktenskapet varade endast i sju år, eftersom Arnold insjunkande i struptuberkulos bara en kort tid efter det att de hade gift sig. Eventuellt mer kända i katolska sammanhang är syster Faustina (1905–1938), den polska mystikern och nunnan som avled av tuberkulos vid endast 33 års ålder, och fader Lazarus (1950–), den koptiske eremit som sedan 1996 lever i en avlägsen grotta i bergen i anslutning till Antoniusklostret i Egypten.

Kapitlet om drottning Josefina (1807–1876), gemål till kung Oscar I, är ett av de mest fängslande kapitlen – inte minst för att det skildrar hur det är att vara katolik i Sverige under en tid när omvändelse till katolicismen bestraffades med landsförvisning, även om ju drottning Josefina som kunglig person levde under delvis andra villkor än gemene man i detta avseende. Josefina föddes i Milano och kom till Sverige som katolik. Med sig hade hon en katolsk biktfar och en katolsk kammarjungfru och under de första åren i Sverige firar hon mässa tillsammans med dem i det kapell som kung Oscar låtit inrätta åt henne på Stockholms slott. Till det år då hon fyller 30 år. Då har hon låtit bygga den första katolska kyrkobyggnaden i Skandinavien sedan reformationen, S:ta Eugeniakyrkan i Stockholm, och hon förblir en trogen gudstjänstbesökare i denna församling under hela sitt liv.

Äktenskapet med kung Oscar är varmt och kärleksfullt till en början och paret får fem barn. Ganska snart tar sig kungen älskarinnor, och han gör det öppet och till allas kännedom, vilket dock inte är helt ovanligt bland män i de högre samhällsskikten vid den här tiden. I samtiden pågår en livlig diskussion om äktenskapets status som livslång institution i den så kallade ”Det går an-debatten”, en debatt som också innefattar kvinnors rättigheter och möjligheter att bli ekonomiskt självständiga. Drottning Josefina lider svårt i skuggan av sin makes dubbelliv, som pågår i decennier, och det är inte förrän kungen passerar sin krafts dagar som han återvänder till troheten i äktenskapet.

Drottning Josefina är en förebild på många sätt. Hon står kvar hos både familjen och folket medan kungen sviker; hon håller sig troget till kyrkan, och hon låter inte sitt eget liv stanna upp bara för att äktenskapet inte är vad det skulle kunna vara. Nej, hon ger sig in i politiken, hon uppfostrar barnen, hon bygger en kyrka och hon besöker påven – för att bara nämna några saker – och vi skulle kunna läsa sensmoralen av hennes liv så att ett äktenskap kan bli bra till slut bara man inte ger upp.

Samtidigt är det också här som en del frågor väcks och jag skulle behöva hjälp att förstå – är det förebildligt att som kvinna (eller man) vara kvar i ett äktenskap till varje pris? Som drottning kan Josefina aktivera kanaler och resurser i livet som gör att hon står ut med situationen, men hur hade andra kvinnor det vid den här tiden? Och hur är det för oss i dag? Hur översätter vi ett liv i en viss tid till förebildlighet för ett annat liv i en annan tid? Här hade jag som läsare önskat lite hjälp med det tolkningsarbete som behöver göras för att i varje ny tid vara sann mot både den kristna trons ideal och livets realiteter.

Syster Siluana är en mycket god berättare. Hon skriver rakt, medryckande och oretuscherat, vilket gör att de livsöden som hon presenterar framträder med alla sina skavanker. Som redan nämnts finns det i nästan varje kapitel saker som skapar friktion, inte minst eftersom de livsval som huvudpersonerna gör inte på något enkelt sätt ryms inom vår samtids mallar för vad som är förebildligt. Personligen tycker jag detta är spännande och ser det som något som kan inspirera till intressanta samtal, till exempel i en bokcirkel. Dock är jag inte säker på att det är författarens avsikt att skapa den här typen av friktion. Därför hade jag gärna sett en lite mer utförlig inledning skriven av syster Siluana själv. Hur ska vi förstå de berättelser som presenteras? På vilka sätt kan de vara förebilder för oss i dag och på vilka grunder har personerna valts ut? Vad tänker syster Siluana själv om personerna i boken som förebilder och hur tänker hon om att de livsval de gör kan ses som ganska kontroversiella i ljuset av vår samtid?

I en tid när den som helgonförklaras den ena dagen kan korsfästas den andra är det högst angeläget att vi på allvar börjar samtala om vad som är förebildligt och hur förebildlighet kan gestaltas. Syster Siluana har gett oss ett rikt material att inspireras av i sådana samtal. Detta är förebildligt i sig.

Lovisa Bergdahl är fil.dr i pedagogik, lektor vid Södertörns högskola.