Tro och vetenskap

Detta är knappast en föreläsning utan snarare ett personligt vittnesbörd i enklast möjliga form om en mångårig strävan att bestämma den religiösa trons och naturvetenskapens förhållande till varandra.

Funderingarna har genomgått flera stadier som jag tror kan skiljas från varandra. Det är ju inte alls säkert att andra, som har ägnat det här problemet eftertanke, har nått samma slutresultat som jag. För övrigt vet jag inte om det är slutstationen – man upphör ju ogärna med att bearbeta sina älsklingsämnen. I den mån det är frågan om ett verkligt problem, tror jag numera inte att det kan lösas med metoder som ens tillnärmelsevis kan kallas exakta. Det är svårt till och med att formulera problemet på ett någorlunda hyfsat sätt.

Det kanske kan tyckas rätt beklämmande att man i flera decennier – i mitt fall minst trettio år – har lagt ner möda på att nå fram till ett slags visshet om att problemet är olösligt, om det nu ens är ett problem.

Men jag är varken nedslagen eller beklämd. Det är förstås inte modernt med belåtna människor, men för min del är jag ganska glad åt resultatet. Möjligen kunde jag ha nått det snabbare genom att läsa större tänkare som har levat före mig. Men varje kristen som har arbetat med sin tro – och det har väl de flesta – vet att det inte finns några genvägar. De flesta av oss är Tomas Tvivlaren eller Petrus Förnekaren eller båda på en gång, och mycket få är den älskande och älskade Johannes.

Hur svårt det är att nå en klar analys av förhållandet mellan tro och vetenskap illustreras bäst av Teilhard de Chardin. Han trodde sig tydligen i något sammanhang ha nått fram till en sådan analys. Den var i många stycken snillrik, och den protestantiska världen har varit indignerad över den ”censur” som han ansågs utsatt för av sin egen orden, Jesu sällskap. Teilhard själv fann sig i sina överordnades avrådan från att trycka skrifterna – man säger på grund av from lydnad. Men hans verkliga skäl kan ha varit att han insåg det berättigade i anmärkningarna. De gick ut på att han blandade trons och vetenskapens språk utan att ange då han övergick från den ena tungan till den andra. Teilhard är emellertid ett tillräckligt stort snille för att det skall vara behagligt att befinna sig i hans sällskap.

När jag blev bekännande kristen i den meningen att jag kunde bejaka nicenska trosbekännelsen och som Luther lär ha sagt ”med församlingen delta i sakramentet”, hade jag sedan flera år inriktat min verksamhet som journalist och författare på att försöka förstå och till en bred allmänhet begripligt översätta naturvetenskapens rön och så kallade landvinningar. Jag höll på att utveckla mig till populärvetenskaplig skribent, vilket jag nu betraktar som mitt egentliga yrke.

Att vara populärvetenskapare är att leva i flera världar på en gång. Redan att skaffa sig en rimlig förståelse av den ytterst komplicerade moderna naturvetenskapen är svårt nog. Och svårare blir det av att många fackmän inte har tålamod och idealitet nog för att förklara de svåra sammanhangen. Man måste förlåta dem. Journalisten ter sig som en starkt försenad lärjunge, som mitt i halva lektionen ber magistern att ta om alltihop från början igen. Men lyckligtvis finns det födda pedagoger bland forskarna, som delar med sig åt mellanhanden-översättaren. Det är ingen överraskande iakttagelse att de i allmänhet återfinns bland de främsta vetenskapsmännen. Några nobelpristagare och andra i nobelprisklass har hjälpt mig mest och bäst. Då man har förstått problem och problemlösningar, oftast intuitivt, ty matematiken är i allmänhet en stötesten, gäller det att beskriva fenomenen för en publik, som förutsätts sakna grundkunskaper eller ha glömt dem, till och med fysikens och kemins enklaste lagar.

Men för att det skall vara någon mening med översättningen bör den också ha mänsklig anknytning. Man skall inte bara passera den bräckliga bron mellan naturvetenskap och humanism – de båda världarna som Snow kallar dem – utan man skall också försöka klargöra vad kvarkar och kvasarer egentligen angår Kalle Svensson i hans vardagsliv. Och observera att jag i det här sammanhanget inte åsyftar grundforskningens praktiska tillämpningar, inte hur radioastronomi och materieforskning kan leda fram till äggkokare och bättre stekpannor. (Fast man gunås i samband med rymdflygningarna fick förklara att teflon var ett bra så kallat spin-off.)

Sten Söderberg är journalist med huvudinriktning på naturvetenskapliga ämnen. Tidigare knuten till lndustria är han nu flitig medarbetare i ljudradion. Bland böcker av Sten Söderberg kan nämnas Någon till ära 1959.

Det finns flera än jag som sysslar med den här verksamheten, fast vi är alltför få i Sverige. De flesta av dem kan tänkas ha det en smula lättare än jag, även om de har det svårt nog. Utöver uppgiften att förena de båda världarna – naturvetenskapens och humanismens, och tillika ge en fåkunnige ett begrepp om att sakerna angår honom eller henne, måste jag åtminstone för mig själv smälta samman mitt nya vetande med min tro.

Men svårigheter och lidande är skilda saker. Jag har ofta njutit av den utmaningens glädje som gör att det svåra är sin egen belöning. En amerikansk astronom svarade mig en gång då jag undrade om några särskilt svåra beräkningar: ”It’s part of the Christian joy. Det är en del av den kristna glädjen.” – Det finns glädje i den svårsläckta driften att förena vetenskapens logiska synsätt med det personliga medvetandet om Guds nåd, trons visshet.

Jag skall nu komma till vad som för mig var första stadiet i min strävan att förena tro och vetande. Det var att ta reda på vad stora naturforskare har tänkt i denna fråga. Jag kände ganska väl de allra största: jag visste att Galileo livet ut förblev en from om än argsint person och att Newton betraktade teologin

som viktigare än matematiken, även om hans teologi var tvivelaktig. Och tycker det är underbart att Linne koxade Gud på ryggen, även om han föll i en och annan panteistisk fallgrop. Störst av dem alla är naturligtvis Pascal.

Nu tog jag från bokhyllan ner en charmfull bok som jag en gång fick som delhonorar för en översättning åt Johan Hansson på Natur och Kultur. Den heter Den stora planen och har förord av min; vän och läromästare Knut Lundmark. I de första artiklar jag skrev med kristen syftning citerade jag flitigt ur denna bok, som är fjorton vetenskapsmäns vittnesmål om ordningen och intelligensen i naturen.

Den i religiösa reformförbundet engagerade Knut Lundmark skriver: ”Skall då en naturforskare måhända finna, att vad forskningen vunnit ifråga om en fördjupad världsbild och världsåskådning har måst dyrt köpas, köpas på bekostnad av forskningens möjligheter att någon gång i framtiden nå fram till en metafysisk kunskap om vår tillvaros yttersta grund . . . Vore vi verkligen betjänta med att känna den allra yttersta grunden till vår tillvaro … Säkert är att forskningens uppgift är så stor och så hög att vi alla som på något låt vara anspråkslöst sätt förunnats att föra forskningen framåt, böra hysa de mest tacksamma känslor mot tillvarons och livets makter.”

Det är ju inte precis en stormande bekännelse men den ligger ändå många mil från 1800-talsmaterialismens dryga trosförakt. – Lickobservatorets dåvarande chef Aitken citerar Walt Whitman:

”Giv mig, o Gud, att sjunga denna tanke,

giv mig, giv den jag älskar denna obefläckade tro

på Din stora plan; vad annat Du värdigas vägra oss,

vägra oss ej tron på Din Plan i Tid och Rum;

friskhet, frid och allmännelig frälsning.”

Men mest greps jag av Sir Oliver Lodge, en av vår tids främsta forskare inom elektromagnetismen och en av den trådlösa telegrafins pionjärer: ”När vi ser redskapen och grottmålningarna som förhistoriska människor har lämnat efter sig sluter vi oss till att där har bott en intelligent ras med kulturella förutsättningar: ett vackert vittnesbörd för eftervärlden om en meningsfylld psykisk värld. Sådana fornminnen kan säga oss mycket mer om det andliga livet när de tillverkades, än om de fysikaliska lagar som gällde då. Jag vågar påstå att det materiella världsalltet med dess många olika atomer och det sätt varpå dessa atomer använts till att bygga olika ämnen, material, växter och djur, är i lika hög grad ett tecken på ett gigantiskt ändamål och en gigantisk planmässighet. Jag vågar påstå, att de utgör ett härligt konstverk.” – – – ”Den vissheten kan vi ha att det finns ett ändamål och en plan i det hela, och att slutresultatet av världsutvecklingen med dess många gåtor måste bli någonting större, någonting härligare och mer tillfredsställande, än vi nu kan bilda oss en föreställning om.”

Under mitt första stadium i försöken att finna en bro mellan tro och vetande, gladde det mig mycket att finna att de som visste också trodde. En ganska underbar upptäckt var det då jag i slutet av 40-talet kom att läsa Charles Darwins The Origin of Species i en fullständig upplaga på engelska. I de versioner jag tidigare hade läst var slutorden borta, varför vet jag inte, men jag kan ana det. De lyder så här: ”Det är något storslaget över denna syn på livet med dess många krafter, som ursprungligen har blåsts in av Skaparen i några få former eller i en enda; och att, medan denna planet har cirklat runt enligt sin bestämda gravitationslag, det från en så enkel början har utvecklats sådana ändlösa former av underbar skönhet!”

Hur ofta hade jag inte hört talas om Darwin som slutet på all religion. Varför var det ingen som talade om att Arternas uppkomst slutar som en skapelsens höga visa?

På grund av min dubbla ställning som vetenskapsreporter och kristen har jag fått många frågor, och får dem ännu. Mina försök att svara ledde till ett andra stadium, som dock lyckligtvis snabbt passerades. Oftast bad man mig förklara underverken ur vetenskaplig synpunkt: hur var det möjligt att förvandla vin till vatten, att gå på ytan av Tiberias sjö, att blixtsnabbt bota spetälska, att återuppväcka döda?

Till mitt eget beröm kan jag säga att jag aldrig ens var frestad att förklara underverken. De har aldrig vållat mig några bekymmer, eftersom jag insåg, att det vore skräp till underverk som kunde förklaras med fysikbokens lagar och regler. Svaret är lika enkelt och äkta naivt som det Karl Ragnar Gierow en gång fick av en ärlig skotte som trodde på Loch Ness-odjuret. – Hela biologin är ju nu känd, vi vet om alla arter och livsformer här i världen – hur kan ni tro att det då här i Loch Ness skulle finnas något alldeles annorlunda. Ungefär så invände den svenske turisten. Och svaret var: – Det är ju därför vi kallar det ett odjur!

Ja, det är på grund av själva oförklarligheten vi kallar underverken för underverk. Det behövs ju inte heller så särskilt grundlig kristlig skolning för att inse att själva undren inte är det viktigaste utan det som sägs i samband med dem.

På frågan om de verkligen har inträffat har jag svarat att det ju ytterst är en trosfråga, som kommer i andra hand efter det att man har accepterat att Gud har levat här på jorden. Men åtminstone på mig själv gör Kvadratusfragmentet ett djupt intryck och borde göra det på var och en som söker sanningen. Eusebius säger att Kvadratus, om vilken vi vet föga, år 125 överlämnade en böneskrift för de kristna – kanske till kejsar Hadrianus själv. Det är möjligt att Kvadratus var en apostlalärjunge. Man vet inte. Men det han skriver låter sant: ”Men vår Frälsares gärningar var alltid anträffbara, ty de var sanna: de helade, de från de döda uppståndna. Och man såg dem inte blott när de blev botade eller uppväckta utan när helst de var närvarande, och det inte bara när Frälsaren levde här, utan också sedan han hade gått bort levde de en lång tid, så att några av dem nådde ända in i vår tid.”

Men frågorna om underverken ledde ändå till ett urskiljbart stadium i mitt sökande. Jag började intressera mig för anomalier, för de fall då naturlagarna inte gäller. Einstein brukade säga att en naturlag är den enklaste förklaring man kan finna och den gäller tills man finner en ännu enklare. Jag tror inte att de vanligaste och mest accepterade naturlagarna någonsin kommer att upphävas. De har sanningens skönhet. Men det är nyttigt att påminna sig att vetenskapens alla rön inte är slutgiltiga. När man försöker bevisa trons ogiltighet med vetenskapen, är det frestande att försöka bevisa vetenskapens ogiltighet i vissa fall. Lee och Yangs upptäckt att paritetsprincipen inte alltid gäller – att lagen om naturens opartiskhet upphävs då radioaktiva partiklar bryter mot trafikreglerna – är en liten trösterik detalj. Men viktigast är naturligtvis Heisenbergs osäkerhetsprincip, som grovt talat uttrycker att man inte på samma gång kan iaktta en partikels rörelse och läge. Heisenbergs princip är för mig ett av vår tids främsta bidrag till kunskapsteorin – den är nyttig att minnas långt utanför partikelfysikens fält. Kan vi objektivt studera djurens beteenden, ja ens människornas uppträdande som individer och i grupp (psykologi och sociologi) utan att själva iakttagandet stör det iakttagna?

Men det i och för sig nyttiga studiet av anomalierna var en blindgång i labyrinten. Varken anomalierna eller resonemangen kring underverken hade någon verklig betydelse för det stora problemet om tro och vetande.

Eftersom jag aldrig under mitt sysslande med modern naturvetenskap hade funnit något faktum, någon sanning, som strider mot min kristna tro, skrev jag för tjugo år sedan ett par böcker där jag försökte sammanställa de naturvetenskapliga sanningarna – både fysikens och biologins – med den kristna tron. Jag var nog en smula för nitisk under detta mitt tredje stadium. Mycket i de båda böckerna, som hette Farväl till tron och Någon till ära, kan jag stå för än idag. Även om jag då var mera fundamentalistisk än jag är idag gällde min bokstavstro knappast Gamla testamentet. Jag finner Bibelns skapelseberättelser, första Moseboks och Jobs, vara underbart sköna och delvis förbluffande korrekta litterära symboler. Men det är ju en truism att säga att Gamla testamentet inte är en lärobok i naturvetenskap. Med Bibelns tredje skapelseberättelse, Johannesprologen, förhåller det sig annorlunda. Den kan förstås endast på ett andligt religiöst sätt, och gör inte anspråk på något annat. Men just därför gladde det mig att hos Oliver Lodge finna detta: ”Vi behöver inte tveka att tillskriva den i begynnelsen verksamma världssjälen eller logos ett högsta förnuft. I begynnelsen var Ordet. Detta ‘ord’ eller förnuft är fortfarande levande och verksamt, och vi har inget skäl att anta att det har förändrat sig det minsta.”

Det är intressant att finna prologen citerad utan att namnet Jesus Kristus nämns. Även en panteist (vilket jag dock inte tror att Lodge var.) kan finna tröst i denna kristocentriska text.

Jag inbillade mig verkligen inte att jag i mina små böcker hade lyckats slutgiltigt bevisa någonting. Men det krävde en del självövervinnelse att degradera dem från logiska resonemang till välment predikan. Det var först Teilhard de Chardins storslagna misslyckande som gjorde det lättare: han aktualiserade återigen betydelsen av att befinna sig i gott sällskap. Och detta är mitt fjärde stadium, som ingenting annat är än ett återvändande till det första stadiet.

Ungefär när jag befann mig i detta dilemma råkade jag göra ett besök på Castel Gandolfo, påvens sommarresidens i Albano, söder om Rom. Redan på långt håll ser man några kupoler över det ganska blygsamma palatset. Folk tror i allmänhet att de reser sig över en kyrka eller ett kapell men de är faktiskt välvda över ett astrofysiskt laboratorium. Kyrkan som vetenskapens tillskyndare – det känns rätt skönt efter de många historiska angreppen för sanningsfientlighet, de vrångbilder av processerna mot Giordano Bruno och Galileo som protestantisk lärdomshistoria har accepterat. Jag läste också om den för kanonisering ett tag aktuelle Niels Stensen, Nicolaus Steno, 1600-talsdansken som skrev den första geologiska avhandlingen i modern tid, som var en lysande anatom och paleontolog och kristallograf och som slutade som biskop i Hamburg och apostolisk vikarie för Norden.

Jag var med andra ord på väg tillbaka till mitt första stadium – som ju gick ut på att finna så många framstående vetenskapsmän som möjligt vilka delade min tro. En för mig betydande upplevelse hade jag 1964 i Baltimore. Jag åhörde en föreläsning av en professor i astronomi från Washington, som elegant och fascinerande behandlade en del kosmiska statikproblem i samband med satelliter och rymdfart. Jag vet inte vad som ingav mig misstanken men efter föreläsningen då jag samtalade med honom framkastade jag: Är ni inte präst? – Jo, han var jesuitpater. Han hälsade mig välkommen till sitt observatorium – men inte på lördagen då han hade en begravning och inte på söndagen då han hade en vigsel utan på måndagen då vi tillsammans kunde skåda ut i det intelligenta tomrummet.

Jag är alltså tillbaka vid min utgångspunkt. Och det känns skönt för en kristen medelmåtta att veta sig ha gemenskap med snillen världen runt. När jag högt läser mitt Credo är jag i ett lysande sällskap.

Jag tror inte att jag kan komma längre med skenproblemet tro och vetande. Men också skeptiker och ateister utgör ju en högintelligent församling, så där står vi utan någon tunga på vågen.

Men till slut har vi ett övertag mot ateisterna. De har bara en värld, en tro. Vi har två världar – två sidor av en verklighet. Så här uttrycktes det av den canadensiske forskaren Arthur Stewart Eve: ”Vi har fullständig rätt att göra anspråk på lika mycket verklighet för de själsliga och konstnärliga fälten som för de fysikaliska, och störst av alla dessa kraftfält – skulle det inte vara det fält, där människan avstämmer sig efter världsalltets ande, så att människan blir ‘såsom Gud’ – blir andlingen förenad med Gud.”

Vi som tror har en rikare bild än mekanismens företrädare – vi har större skatter att förvalta, och därför också större skatter att betala.

Frangois Mauriac inleder sin lilla bok Min tro med orden: ”Det jag tror, sammanfaller inte med det jag vet”. Men strax efteråt talar han om ”att tro är att veta sig besitta en orubblig visshet”. Och han finner ingen motsats mellan det han tror och det han vet. Om man har nått trons visshet börjar det livslånga arbetet med trons innehåll. I detta arbete är funderingarna över trons och vetandets förhållande till varandra ett viktigt led. Men det är inte det viktigaste ledet – det är att leva i och med och genom mysteriet.

Och när man möter mysteriet är man tillsammans med renhjärtat enfaldiga, ärliga medelmåttor och forskande snillen. I den enda verkliga demokrati som existerar – kommunionbänkens och nattvardsbordets – står den utvecklingsstörde vid sidan av universalsnillet i den enda jämlikhet som finns i vår värld: det lika värdet inför nådens herre.