1877 – konst och litteratur i Frankrike för jämnt 100 år sedan

Det var på våren 77 Hill målade sina sista landskap med blommande fruktträd från Bois-le-Roi. Vintern hade varit kall och ensam i Paris, ett kort till synes livsbejakande mellanspel på den franska landsbygden skulle på hösten följas av djupgående psykisk ohälsa med intagning på Doktor Blanches klinik i Passy och fortsatt anstaltstillvaro i Sverige.

Strindberg läste Daudet hemma i Stockholm. ”Man talar ju om Daudet som om han vore infödd stockholmare och man håller bättre reda på hans senaste verk än på en ny pjäs av Tor Hedberg”, skrev han till en vän 1877 med anledning av le Nabab som utkommit samma år. Daudets produktion koncentrerades nu till finansvärldens Paris med dess spekulationer och skandaler. Miljön påminde om vad Strindberg själv sysslade med … intrigen till Röda Rummet.

Anders Zorn har i en fin etsning från 1892 förevigat Ernest Renan, en av positivismens förgrundsgestalter, i dennes bibliotek i huset Faubourg St Germain 16, dit Renan hade flyttat 1877. Lärdomsgiganten, som var en populär parisprofil, levde omgiven av böcker, de låg på stolar, på stegar, på golvet, enligt ögonvittnen. Följande år, 1878, kröntes hans bana med inval i Franska Akademin. Paul Claudel evokerar från sina skolår en scen som måste datera sig från denna tid och som utspelades i det läroverk i Paris han var elev vid. Det var skolavslutning. Renan skulle förrätta prisutdelning efter att ha hälsats med bombastiska ord av skolans rektor. Men innan han gick till verket tog han som väntat till orda och sade bl.a.: ”nu har ni hört så mycket fint och berömmande om min person. Men kanske en dag just någon av er unga som sitter här kommer att säga: Renan, den där giftormen osv., osv.” Att just Claudel skulle bli en av Renans och hans tids bittraste belackare anade väl ingen just då. Så här skulle han i Les Cinq Grandes Odes beskriva sitt främlingskap i en epok impregnerad av positivismens teser.

”Min Gud, jag minns halvdunklet där vi befann oss

Du och jag

de mörka eftermiddagarna i Notre Dame.

Jag var alldeles ensam, längst nere i kyrkan,

upplysande Kristi bronsansikte med ett

25 centimeters vaxljus.

Alla var då emot oss, vetenskap och vett.

Jag sa ingenting,

men i mig fanns bara tron och jag såg på Dig

i tystnad likt en som inte kan leva utan sin vän.

Jag nedsteg i graven med dig.

Och var är idag de som tryckte ner oss?

Det finns bara ett par grinande maskar vid mina fötter.”

(La malson fermde)

1877 rönte Zola sin första verkliga publik- och kritikerframgång med romanen L Åssomoir. Följande år köpte han ett hus i Médan och där brukade hans vänner komma samman till de kända torsdagsträffarna för att diskutera naturalismen och enas om en programförklaring. Till de förtrogna hörde Maupassant och Huysmans. L Åssomoir bär tydliga spår av Zolas flitiga umgänge med impressionismens ledande konstnärer. Liksom dessa var han en plein air artist, han utförde i små anteckningsböcker hastiga prosaskisser sur place som senare utvidgades till formliga fresker. Emellertid är det just de partier som bär spår av primärupplevelsens fraicheur som är de mest måleriska. En beskrivning från les Grands boulevards med strömmen av människor som söker sig till arbetet i den tidiga morgonen där detaljerna fått stryka på foten, där ljuset spelar i kläder och på husväggar är samma andas barn som en tavla av Pissarro.

Det var året Claude Monet förlade sina motiv till Argenteuil, där han fångade Seinelandskapets idyll, med träd och segelbåtar som speglar sig i flodens krusade vatten. Konstnärskollegan Berthe Morisot sade mycket träffande: ”när jag ser ett landskap målat av Monet vet jag alltid hur jag skall hålla min partisol”. Innan han tog tåget väster ut från Gare St Lazare för att komma till Argenteuil stannade han upp inför järnvägsstationens säregna dager där ljuset filtrerades genom glaskonstruktionen och ångan från lokomotiven. Resultatet blev en serie dukar kring samma motiv, samtliga från 1877.

Mellan åren 1874-1878 bodde Victor Hugo på rue de Clichy nr 21. Som liten pojke hade han några år bott på samma gata, i 24:an. Följeslagarinnan Juliette Drouet hade en lägenhet i samma hus. Här skrev den åldrade Hugo om lyckan att vara farfar (L’art d’etre grand’pere, 1877) med den intimitet i tonen som ger en sådan äkthet åt hans familjescener. Rue de Clichy blev början och så när slutet på en lång vandring, fylld av framgång och publikgunst, men också av personliga sorger. Ser man enbart till det litterära utgjorde hans verk milstolpar och i viss mån kan de sägas vara barometrar på tidens smak. Det var t.ex. Hugos romaner man läste, Notre Dame de Paris och Stendals Le Rouge et le Noir är årsbarn (från 1830). Hugos roman gick direkt hem, medan Stendals var alldeles för modern i sin brutala nakenhet och språkliga knapphet. 1862 kom Les Miserables. Denna enorma krönika i svart och vitt där ett myller av Paris’ invånare passerar revy bland romantikens hävdvunna kulisser (till den gamla Vaugirard-kyrkogården förlades en av bokens mest dramatiska scener, episoden med Jean Valjean som begravs levande i en nunnas kista och som räddas från nekropolen i sista stund) och där hjältens öde framstår patetiskt blev en enorm succé inte bara i Frankrike. Flauberts historiska roman Salammbo från samma år mottogs likgiltigt.

Sedan 1875 hade Flaubert en pied a Terje på rue du Faubourg Saint Honore 240 där han tillbringade vinterhalvåret, annars var han i Croisset. Trots utebliven förståelse ”knogade” Flaubert på, Les trois contes kom 1877. Hans liv präglades av arbete och meditation. Det var bara på söndagarna han tog emot besök av sina vänner. Maupassant berättar om ceremonin: ”Så snart ringklockan anmälde den förste besökaren kastade han en röd sidenduk över arbetsbordet som var fullt av kringspridda och tättskrivna pappersark och därmed täcktes och inhöljdes hans arbetsinstrument, heliga för honom likt de sakrala kärlen för en präst. Och sen gick han själv och öppnade, då hans betjänt hade ledigt om söndagarna. De vänner han tog emot sålunda brukade vara bröderna Goncourt, Zola, Maupassant, Daudet och Huysmans”. ”Man ondgjorde sig”, tillägger Maupassant, ”över tidens likgiltighet för litteraturen och publikens oförmåga att ta emot det nya.” Man kallade träffarna halvt ironiskt för ”le dinder des auteurs siffles”. Ibland var också ryssen Tourgenieff med, dvs om han inte var ansatt av gikt. Då fick man vallfärda till honom där han låg utsträckt på en soffa i salongen hos några vänner på rue Fontaine 50. Där kom Daudet och exilryssen att tala om en bok den senare tänkte skriva om de nya krafterna i det ryska samhället. Ämnet intresserade Daudet och mötena blev allt tätare och vänskapligare.

Vid Place des Vosges hade Daudet vid denna tid sitt hem, närmare bestämt i Hôtel Lamoignon. Även det en återkommande mötesplats för författarkolleger i denna tid av litterära cenakler. I Quarante ans de Paris ger Daudet följande interiörbild från sitt hem: ”Romanen Fromont tillkom i ett av de äldsta privathotellen i Marais där mitt arbetsrum med sina stora fönster vette åt den grönskande trädgården. Men bortom denna zon av lugn och fågelkvitter anade man arbetarnas kvarter. Hela stadsdelen deltog i mitt arbete, arbetade för mig.” Daudet var i hög grad känslig för den miljö han omgavs av i skrivande stund. Alla minns hans lettres tillkomna i en väderkvarn. När han skrev den kosmopolitiska romanen Les rois en exil 1877 lät han installera sin författarverkstad i ett annat av de gamla husen vid place des Vosges, längst inne till vänster på gården: ”Det var just den yttre ram som behövdes för att skapa denna melankoliska historia. I detta stora arbetsrum återfann jag varje morgon mina romanfigurer som levande väsen.” Haussmanns saneringsfeber rasade annars i 70-talets Paris och följdes av formlig massaker på oskattbara byggnader. I Notre Dames omedelbara närhet hade under medeltiden vuxit ut ett rev av småkyrkor som samtliga raserades 1877, kanske av polisstrategiska skäl då prefekten Haussmann ville få en klarare överblick av la Cite och förhindra organisation av gatuupplopp.

Men att Paris hade många oaser, att naturen fanns in på knutarna vittnar många om, bl.a. bröderna Goncourt som är betagna i den nya lägenheten vid Boulevard de Montmorency 67 där Edmond 1877 skulle skriva La Fille d’Elisa, en roman om prostitution. ”Vi vet inte om vi drömmer” skriver de i dagboken, ”denna leksak är vår, två salonger, solen som strilar mellan lövverken, de enorma träden likt solfjädrar mot himlen, detta leende hörn av världen, och fåglarnas flykt när de drar förbi.”

1877. Thiers dör och hans kista står ett dygn under Triumfbågen. Michelet, romantikens store kritiker dör samma år. Andre Gide är en gosse på åtta år, han bor på rue de Tournon, pappans arbetsrum är en hermetisk värld fylld av böcker dit sonen får tillträde bara ibland. Högtidligt och spännande är det när fadern tar tid till sig att spatsera med sonen, och de bägge stannar i Luxembourgträdgården för att se på leksaksbåtarnas regatta i dammen. Rimbaud har slutat skriva dikt vid denna tid, hans liv är höljt i dunkel, det sägs för att ge ytterligare näring åt myten om hans sista år, att han just 1877 var i Sverige tillsammans med ett cirkussällskap. Zola fortsätter att utforska Paris, Une page d’amour från 1877 är förlagd till rue Vineuse i Passy. Han förverkligade därmed en gammal dröm om att ”göra Paris, sett uppifrån till ett slags levande varelse, ett tyst vittne till ett drama, ständigt närvarande och utsatt för förändringar allt efter romanfigurernas sinnesstämning.”

Publiken hade som vi sett i och med framgången som Zola haft med 1 Assommoir börjat acceptera att författare sysslade med livets skuggsida, man kunde smälta en roman som i detalj beskrev alkoholismens nedbrytande verkningar. Och ändå återstod det väsentliga för litteraturen för att den skulle uppfylla sin profetiska mission, menade Leon Bloy. Det fanns 1877 verkligen inte mycket av spekulationer kring evighetsfrågorna i det som skapades. Det var återgivandet av det faktiska, det registrerbara man eftersträvade. Mauriac skulle långt senare när han bedömde bröderna Goncourt hårt kritisera deras brist på takt när de under lupp examinerade vänner och bekanta till och med i deras dödsryckningar för att skaffa näring åt sin dagbok. Han såg i deras metod något av en tidig uppenbarelse av vår tids pressfotografers jakt på begärligt stoff. (BlocNotes, 18/2 1960.)

I Mauriacs ögon lägger Zola till rätta verkligheten för att den skall stämma in i hans system, han svartmålar och deformerar, säger han i sina Mdmoires Interieurs. Zolas samhällssyn var förvisso mörk. Men där finns alltid en episk kraft och därtill ett hopp om att vetenskap och sociala omvälvningar skall kunna bringa ordning i de lägre klassernas villkor. Daudets ambition att vara en Frankrikes Dickens ledde också honom till att teckna scener där ondska och misär var förhärskande. Men liksom hos konstnärskollegan Degas verkar iscensättningen ofta vara det primära, engagemanget kan förefalla något påklistrat.

Beträffande Flaubert citerar Julien Green i sin Journal en intressant anmärkning som härrör från Henry James där denne liknar Flaubert vid en riddare iklädd en magnifik rustning på tröskeln till ett stort slott han inte vågar beträda. Och han tillägger: ”Dessa vapen borde han burit längre in, det återstod fler dörrar att öppna. Åtminstone borde han gläntat på själens port.” Det vill inte säga att James skulle ha sagt sista ordet om Flaubert, men det är inte bara han som upplevt just detta att Flaubert ibland skulle ha vunnit på att kanske ibland mer lita till det intuitiva, det spontana. När han skrev brev gick han däremot långt in i slottet!

Mauriac säger på ett ställe i den citerade självbiografin att en översikt över den moderna franska litteraturen omöjligt kan förbigå de tendenser till flykt undan dessa dystra inhägnader inom vilka Balzacs, Flauberts, Zolas efterföljare betat i snart 100 år, som ständigt gett sig till känna.

Det nya kom från kristet håll. Inte från den officiella Kyrkan som än dansade med i tidens trend, än gjorde sin stämma hörd med beata publikationer kring Lourdes, Sacre Coeur etc. för att bringa ordning i fårahuset. Men från diktare och författare som omvände sig. Plötsligt drabbade av ett möte som skulle bestämma deras väg resten av livet. Och genom dessa berikades litteraturen med en ny dimension, man försökte på nytt ge lidandet en uttolkning, man satte inte sin tro till en optimistisk framtidssyn, man nöjde sig inte med att fotografera av. Omkring 1880 inleds en ny andlig tidsålder efter en lång parentes av tystnad, då litteraturen åter börjar syssla med synd och nåd. Den strömmen skulle som bekant ge näring och liv åt mycket av det bästa som skrivits i Frankrike under 1900-talet, den skulle hela tiden finnas där, parallell och dynamisk.

Det började 1876. Med Leon Bloys omvändelse. När Gud tvingar honom ned på knä i en kyrka och Bloy ber om nåd. Följande år blir två möten av avgörande betydelse. Abbe Tardif de Moidrey sätter in Bloy i symbolisk bibelexegetik, Anne Marie Roule delar hans liv i fattigdom och misär, omvänder sig, blir visionär och bebådar för Bloy den helige andes förestående ankomst. 1882 förlorar hon förståndet. Hon skulle stå modell för huvudpersonen i Bloys La Desesperde. Hans omvändelse har mycket av profetens underkastelse inför det allra heligaste över sig, profetiskt är hans budskap och hans sätt att förmedla det. Det kommer dessutom i en tid då det var länge sedan man lyssnat till profeters röst. ”Vi läste inte profeterna på den tiden, men vi uppfattade som ett eko från deras röster när vi hörde Leon Bloy”, skriver Raissa Maritain i Les Grandes Amities.

Liksom profeterna var han en otålig människa, han ville se Guds rättvisa slå rot i människans sinne, se Gud ta hem segern över det onda.

Han sade själv: ”Profeten är framför allt en röst som får rätt visan att ta sin boning på jorden.” Av rättvisa fanns inte mycket i det samhälle Bloy levde i.

1880 höjde ingen sin röst mot den världsutställning som skulle hållas i Paris. Den sågs som en apoteos över människans intelligens. När det 20 år senare var så dags igen protesterade Bloy, han såg i den ett hån mot alla på samhällets skuggsida. Bloy slogs ständigt av det komiska draget hos människan, hennes envetenhet att motstå tron, och när hon tror ändå inte dra de yttersta konsekvenserna av tron för sitt handlande. I La Femme Pauvre som kom exakt 20 år efter L Assomoir tecknar Bloy fattigdomens umbäranden och förödmjukelser naturalistiskt och självupplevt i minsta detalj. Men samtidigt i ett kristet frälsningsperspektiv. Var det inte till de fattiga frälsningens budskap riktats? Ett glädjebudskap som dock på intet sätt förmått förändra världen. Just för att tillgångarna envetet bevakas av enskilda intressen. Kyrkan undgår inte Bloys angrepp i det hänseendet. Raden av profeter skulle nu följa på den förste. I tät följd uppträder Claudel, Peguy, Bernanos, Charles de Foucauld …

Inom konsten skulle en postimpressionistisk grupp uppleva sig om Nabibs … det hebreiska ordet för profet. Säkert var det för att man ville berika, komma med något man tyckte fattades … Vuillard är en uttolkare av tingens inre språk.

1877. Ett år rikt på viktiga händelser inom konst och litteratur i Frankrike. Men också rikt på löften. Det är vad ett perspektiv på 100 år bl.a. ger vid handen.