Trons kunskap – om berättigade trosföreställninga

En av vår tids mest välkända och framstående filosofer är Alvin Plantinga, professor vid University of Notre Dame i Indiana, USA. Redan 1985 ägnades Plantingas filosofi en omfattande systematisk analys (Tomberlin och van Inwagen 1985), och hans tänkande har förstås även senare fortsatt att vara föremål för forskning (se t.ex. Sennett 1992 med litteraturförteckning). Hans kanske största forskningsprojekt under de senaste decennierna har fallit inom kunskapsteorins område och har nu resulterat i ett trebandsverk: Warrant: The Current Debate (1993b), Warrant and Proper Function (1993a), och Warranted Christian Belief (2000). Denna kunskapsteori har bl.a. uppmärksammats i temanummer av tidskrifterna Nous (1993) och Philosophy and Phenomenological Research (1995), samt i en festskrift (Kvanvig 1996). I den här artikeln skall jag presentera och kort kommentera den kunskapsteori som Plantinga framställer i sin Warrant-trilogi.

En av de aspekter som Plantinga ägnat särskilt intresse åt är de mentala tillstånd som i kognitivt hänseende är ”värdefulla”, ”rätta” eller ”bättre” genom att de minimerar falskhet och maximerar sanning. Vi är alla medvetna om att det finns olika grader av kognition, såsom t.ex. gissningar, förmodanden, trosföreställningar eller försanthållanden, samt verklig kunskap. Det är t.ex. skillnad mellan att gissa, förmoda eller veta att det musikstycke som man lyssnar till är Purcells Ode för S:ta Cecilias dag. En av filosofins väsentliga uppgifter är att undersöka vad det är som gör att vissa av våra trosföreställningar är kognitivt välgrundade, medan andra inte är det. Traditionellt sett har filosofer brukat hävda att kunskap utgörs av sanna trosföreställningar, samt av ett tredje element som tillsammans med trosföreställning och sanning bildar de nödvändiga och tillräckliga villkoren för att något med rätta skall sägas vara kunskap. Många filosofiska diskussioner har ägnats åt vad detta tredje element, som alltså utgör skillnaden mellan sanna trosföreställningar och kunskap, är för någonting. Just på denna punkt har Alvin Plantinga kommit med en ny, intressant idé.

Plantingas översikt över modern kunskapsteori

I Warrant: The Current Debate och i andra delen av Warranted Christian Belief presenterar Plantinga en översikt av modern angloamerikansk kunskapsteori och utvärderar denna särskilt med avseende på frågan om vad som skall betraktas som välgrundade trosföreställningar. Han menar att den moderna tidens kunskapsteorier har dominerats av internalism, dvs. uppfattningen att det element som omvandlar en sann trosföreställning till kunskap är något som måste vara introspektivt tillgängligt för subjektet självt. Med andra ord; den som har kunskap måste i sitt eget medvetande själv ha tillgång till de skäl eller grunder som gör att en trosföreställning kan betraktas som kunskap. Dessutom har den moderna tidens filosofer haft för vana att reflektera över dessa skäl eller grunder i kategorier av plikter, skyldigheter och rättigheter. En sann trosföreställning har betraktats som kunskap i den mån som den framförts av en person som har uppfyllt vissa bestämda kognitiva plikter – såsom t.ex. plikten att ange vilka grunder som stöder en bestämd trosföreställning.

Enligt detta synssätt, som kallas deontologism, är en människas trosföreställningar ”rättfärdigade” i den mån som hon har lyckats leva upp till sina kognitiva förpliktelser. Ett tredje och sista drag som enligt Plantinga är typiskt för den moderna tidens kunskapsteorier är idén om att en trosföreställning är pliktvidrig ifall den inte stöds eller rättfärdigas med hjälp av påståendesatser. Enligt denna s.k. evidentialistiska uppfattning är en persons trosföreställning rättfärdigad endast i den mån som den följer som slutsats från ett eller flera påståenden.

Enligt Plantinga går detta moderna deontologiskt-evidentialistiska sätt att se på kunskap tillbaka på René Descartes (1596–1650) och John Locke (1632–1704) och det företräds ännu idag av många filosofer, som t.ex. av den inflytelserike amerikanske kunskapsteoretikern Roderick Chisholm. Men Plantinga hävdar, i strid mot denna dominerande uppfattning, att det är möjligt att uppfylla de kognitiva förpliktelser som dessa filosofer ställer upp utan att man fördenskull kan sägas ha uppnått kunskap i sträng mening. Plantinga hävdar dessutom att det finns fall när människor försummar att uppfylla dessa kognitiva förpliktelser och ändå faktiskt lyckas förvärva kunskap. Den slutsats som Plantinga drar av detta är att internalismen och deontologismen har misslyckats med att visa vilka villkor som måste vara uppfyllda för att något skall kunna betraktas som kunskap. Till detta kommer att evidentialismen är orimlig av ytterligare ett annat skäl; den underkänner nämligen den överväldigande majoriteten av de trosföreställningar som allmänt anses utgöra kunskap.

Fyra villkor för berättigande

I Warrant and Proper Function ger sig Plantinga i kast med uppgiften att utveckla en ny, egen alternativ kunskapsteori. Enligt denna teori är det warrant (bestyrkande respektive berättigande) som är det eftersökta tredje element som omvandlar en sann trosföreställning till kunskap.1 Plantinga försöker med utgångspunkt i exemplariska paradigmfall av kunskap komma fram till de nödvändiga och tillräckliga villkoren för att något skall betraktas som kunskap (se t.ex. Plantinga 1993a:4–20; 1995a:394–5; 1996:377, not 43). I en av sina tydligare formuleringar skriver han:

”Faktum är att jag uppfattar berättigande (warrant) ungefär som en kombination av följande fyra villkor: rätt funktion, lämplig (mini- och maxi-) miljö, att en relevant del av ändamålsplanen både syftar till sanning och framgångsrikt syftar till sanning” (1996:376, not 39).

Tillsammans utgör dessa fyra element det nödvändiga och tillräckliga villkoret för att en sann trosföreställning skall kunna betraktas som kunskap. Låt oss nu granska dessa fyra element litet närmare för att förstå den centrala tesen i Plantingas kunskapsteori.

Begreppet ”berättigande” (warrant) innehåller först och främst en funktionell karaktärisering av vad det är som omvandlar tro till kunskap. Vår kunskapssträvans främsta syfte kan sägas vara att maximera sanning och minimera falskhet bland våra trosföreställningar. När vår kognition uppfyller detta syfte är den således funktionell. I korta drag innebär Plantingas teori att kunskap utgörs av sanna trosföreställningar som bildats av välfungerande kognitiva förmågor i en situation som dessa förmågor är avsedda att fungera i. Följaktligen menar han att vi människor kan förvärva kunskap bara om vi förfogar över välfungerande kognitiva förmågor och om vi använder oss av dessa förmågor under de betingelser som de är anpassade för. Vi kan alltså uppnå kunskap bara under förutsättning att vår kognitiva förmåga fungerar på rätt sätt. Plantinga kallar detta för kravet på rätt funktion (proper function).

För att illustrera kravet på rätt funktion utgår Plantinga från den vardagliga förståelsen av att något fungerar rätt eller är välfungerande när det arbetar på ett för sitt ändamål tillfredställande och riktigt sätt. Om människans kognitiva förmåga fungerar som den skall ger den upphov till sanna trosföreställningar. ”En trosföreställning är berättigad för dig endast om din kognitiva förmåga fungerar väl och arbetar på det sätt den borde arbeta för att producera och uppehålla den” (1993a:4). När någon med en välfungerande kognitiv förmåga betraktar påståendesatsen ”1+1=2”, kommer vederbörande att tro att 1+1=2. Likaså, om något ter sig rött för densamme under vissa givna omständigheter, kommer vederbörande att bilda trosföreställningen att något rött är närvarande. Det är dock viktigt att komma ihåg att ens kognitiva förmåga kan sättas ur spel och börja fungera felaktigt t.ex. på grund av fysiologiska skador eller brister, mediciner och droger.

Men en välfungerande kognitiv förmåga är inte ensam tillräcklig för att uppnå berättigande. Anta t.ex. att Linda, som har välfungerande hörselorgan, simmar under vatten när jag talar till henne. Trots att det inte är något fel på hennes hörselorgan kommer hennes trosföreställningar om vad det är jag säger till henne ändå inte att vara berättigade, eftersom våra mänskliga hörselorgan inte är avpassade för undervattensmiljöer. Ytterligare ett villkor måste därför vara uppfyllt för uppnåendet av kognitivt berättigande, ett villkor som har med den kognitiva miljön eller omgivningen att göra. (Jfr Plantinga 1993a:6–9, 11.) Detta villkor skulle kunna formuleras på följande sätt: För att trosföreställningar bildade av välfungerande kognitiva förmågor skall ha berättigande måste de kognitiva förmågorna vara verksamma i en miljö för vilka de är avsedda.2

För att uppnå berättigande och kunskap är det emellertid inte tillräckligt att en eller flera relevanta kognitiva förmågor är verksamma i en lämplig miljö. Om en person bildar sina trosföreställningar t.ex. utifrån rent önsketänkande (det vill säga på grund av vederbörandes personliga önskningar), så är syftet inte längre att trosföreställningarna skall vara sanna. De kanske då istället till exempel skall tjäna syften som har med personens överlevnad eller sociala anpassning att göra. Med tanke på detta formulerar Plantinga ytterligare ett tredje villkor, nämligen att ens kognitiva förmågor måste fungera i enlighet med en ändamålsplan (design plan) som syftar just till bildandet av sanna trosföreställningar. Om något fungerar i enlighet med sin ändamålsplan så fungerar det som det skall. Så synes t.ex. människans kognition vara ett resultat av en avsikt hos Gud och/eller evolutionen, och våra kognitiva förmågor fullgör sin funktion eller syfte korrekt när de ger upphov till sanna trosföreställningar. I den mänskliga kognitionens ändamålsplan spelar input från varseblivning, introspektion, förnuft, minne, andra trosföreställningar, samt andra personers vittnesmål olika roller vid bildandet respektive bibehållandet av ens trosföreställningar. ”Berättigandet har sin grund i att ens kognitiva förmågor arbetar rätt, eller arbetar enligt ändamålsplanen, så långt som det segmentet i ändamålsplanen syftar till att producera sanna trosföreställningar” (1993a:16).

Slutligen måste ändamålsplanen hos välfungerande kognitiva förmågor vara framgångsrik, dvs. det måste finnas en hög sannolikhet att de trosföreställningar som den ger upphov till faktiskt också är sanna. En trosföreställning är (mer eller mindre) berättigad om den bildats eller bibehålls av en eller flera kognitiva förmågor som är verksamma i en lämplig kognitiv miljö och det segment i ändamålsplanen som styr de relevanta förmågorna syftar till sanning. Men eftersom syften och uppsåt i det verkliga livet inte alltid uppnår sina mål preciserar Plantinga sin formulering genom att säga att ändamålsplanen både skall syfta till sanning och att den också verkligen skall vara framgångsrik med detta sitt syfte. För att ändamålsplanen skall vara framgångsrik krävs att den information som den ger upphov till är tillförlitlig, dvs. att det finns en hög sannolikhet för att de trosföreställningar som den ger upphov till faktiskt är sanna (1993a:17–20).

En naturaliserad kunskapsteori

Sådan är alltså, i grova drag, Plantingas analys av vad mänsklig kunskap är och hur den fungerar. Huvuddelen av boken Warrant and Proper Function ägnar han sedan åt att diskutera ur vilka slags källor som människors kunskap växer fram (1993a:48–175). Han preciserar här vissa strukturella drag i den s.k. ändamålsplanen. Han säger bl.a. att det finns två olika former av berättigade trosföreställningar: grundläggande trosföreställningar och härledda trosföreställningar. De senare får sitt berättigande mestadels från de förra, men också från sin koherens med de andra trosföreställningar som en person omfattar. Han säger dessutom att bevis onekligen är nödvändiga, men inte tillräckliga för att en trosföreställning skall vara berättigad på ett korrekt sätt.

Vidare framhåller Plantinga att ordet ”bevis” här måste ha en vidare innebörd än bara bevis i form av påståendesatser, eftersom varje välfungerande kognitiv förmåga frambringar berättigade trosföreställningar utifrån det slags bevis som ändamålsplanen för respektive förmåga fordrar. Källor som perception, minne, medvetande, förnuft och vittnesbörd genererar ju kunskap med hjälp av vitt skilda slags kognitivt input (1993a:176–93).

Boken avslutas sedan med två kapitel som tar upp frågor med anknytning till metafysikens område (1993a:194–237). I Plantingas kunskapsteori avvisas bestämt idén om att uppnåendet av kunskap skulle vara en fråga om att uppfylla vissa bestämda kognitiva plikter. Det enda normativa krav som finns i hans teori är kravet att de kognitiva förmågorna skall vara välfungerande. Det är själva det faktiska bildandet eller bibehållandet av berättigade trosföreställningar som visar oss hur vi bör bilda och bibehålla våra trosföreställningar – åtminstone så länge vår kognitiva förmåga fungerar som den skall. En sådan slags kunskapsteori brukar man kalla ”naturaliserad” eller ”naturalistisk”, eftersom den inte anger några normativa kriterier för hur kunskap bör uppnås, utan endast beskriver hur människor faktiskt bildar berättigade trosföreställningar. Det innebär att kunskapsteorin i detta fall närmast blir till ett slags empirisk psykologi.

Plantinga menar dessutom att en naturaliserad kunskapsteori av det slag som han själv har utarbetat passar bäst inom ramen för en teistisk metafysik. Kunskapsteorin ifråga kan nämligen förklaras bäst om man också tar hänsyn till Guds existens. Plantinga argumenterar t.o.m. för att evolutionsteoretiska förklaringar av vår mänskliga kognitions uppkomst inte kan förklara hur det kommer sig att våra kognitiva förmågor mestadels genererar sanna trosföreställningar, om man inte kombinerar de evolutionsteoretiska förklaringarna med antagandet om Guds existens. Enligt Plantinga går det att visa att materialistiska eller ateistiska evolutionsteoretiska förklaringar av den mänskliga kunskapsapparatens uppkomst är självmotsägande. Denna del av Plantingas teori har förstås väckt mycket debatt, men av utrymmesskäl måste den förbigås här.

Berättigade teistiska trosföreställningar

Vad som också har väckt uppseende är Plantingas tillämpning av sin kunskapsteori på religiösa trosföreställningar. I det tredje och sista bandet, Warranted Christian Belief, undersöker han om teistiska och specifikt kristna trosföreställningar kan sägas utgöra kunskap, dvs. vara genererade av processer som fungerar väl i en kognitiv miljö lämplig för utövandet av dessa processer, i enlighet med en ändamålsplan som framgångsrikt syftar till sanna trosföreställningar.3

Med utgångspunkt i några tankar hämtade från Thomas av Aquino och Johannes Calvin utvecklar Plantinga en teori enligt vilken teistiska trosföreställningar kan göra anspråk på att vara kognitivt berättigade.4 Enligt denna teori finns det ett slags allmän eller naturlig kunskap om Gud, som har sin grund i vissa allmänmänskliga erfarenheter och benägenheter:

”Det finns ett slags förmåga eller kognitiv mekanism [Y] som under vitt skilda omständigheter producerar trosföreställningar i oss om Gud. Dessa omständigheter utlöser så att säga benägenheten att bilda de ifrågavarande trosföreställningarna; de utgör tillfället vid vilket dessa trosföreställningar uppstår. I dessa omständigheter, utvecklar eller bildar vi teistiska trosföreställningar. Eller snarare, dessa trosföreställningar bildas i oss; vanligtvis väljer vi inte medvetet att ha dessa trosföreställningar. Istället finner vi oss själva med dem, på samma sätt som vi finner oss själva med trosföreställningar grundade i perception och minne” (Plantinga 2000:172–3).

Denna kognitiva mekanism är, för det andra, en medfödd förmåga som kan aktiveras och utvecklas under vissa villkor och omständigheter (173). I Calvins efterföljd (1559:1.3–4) kallas denna förmåga sensus divinitatis eller sensus deitatis, dvs. ett slags inre sinne(sorgan) för varseblivning av det gudomliga, som utgör ”ett frö för religion” (semen religionis).

Detta är de två grundläggande dragen i Plantingas uppfattning om hur berättigade religiösa trosföreställningar genereras, men han tillägger ytterligare ett par karakteristika. För det första är denna naturliga kunskap om Gud grundläggande eller omedelbar, i den meningen att den inte är härledd utan intuitiv (2000:175–177). Vår inneboende benägenhet att bilda berättigade trosföreställningar respektive kunskap om Gud fungerar inte på så sätt att vi drar slutsatser om Gud genom att reflektera över olika slags premisser, såsom t.ex. genom att reflektera över våra samvetsförebråelser eller naturupplevelser. De genereras istället på ett liknande sätt som när vi bildar trosföreställningar med hjälp av varseblivning, minne och förnuft. Detta slags teistiska trosföreställningar stöds inte av några andra (mera grundläggande) påståenden, utan de är själva av grundläggande natur och uppkommer spontant inom oss under vissa givna omständigheter. Av detta skäl kallar t.ex. Thomas av Aquino denna slags kunskap för ”omedelbar” eller ”oförmedlad” (1259–65:3.38.1).

De på detta sätt uppkomna teistiska trosföreställningarna behöver inte bara vara grundläggande för den människa som omfattar dem; de kan också vara korrekt grundläggande för henne. Det typiska för de grundläggande trosföreställningarna är att de hålls för sanna inte på grund av att de stöds av några andra trosföreställningar utan endast i och genom sig själva. Visar det sig dessutom att de har genererats av kognitiva processer som fungerar väl i en kognitiv miljö lämplig för utövandet av dessa processer, i enlighet med en ändamålsplan som framgångsrikt syftar till sanna trosföreställningar, då kan de också – i enlighet med Plantingas kunskapsteori – betraktas som korrekt grundläggande trosföreställningar. Precis som flertalet av våra andra trosföreställningar som bygger på varseblivning, minne och förnuft är korrekt grundläggande, så är också våra teistiska trosföreställningar, producerade av välfungerande kognitiva förmågor i en lämplig omgivning enligt en plan som framgångsrikt syftar till sanning, korrekt grundläggande (Plantinga 2000:178–179).5 Denna vår inneboende kognitiva mekanism verkar på ett otal olika sätt, men involverar alltid något slags erfarenhet av att något är givet för vårt medvetandet (180–184). Dock har denna mekanism skadats och fördärvats av synden, och fungerar således inte längre som den ursprungligen var avsedd att göra, vilket t.ex. visar sig i uppkomsten av icke-teistiska trosföreställningar (184–186, 199–240).

Berättigade kristna trosföreställningar

Plantinga bygger sedan ut sin tankemodell för kunskap om Gud till att omfatta också specifikt kristna trosföreställningar om Gud. Kristendomen framställer, liksom de flesta religioner, en lösning på människans grundläggande livsproblem. Detta grundläggande problem kallar kristendomen för ”synd”. Specifikt kristna trosföreställningar som läran om Treenigheten, inkarnationen, försoningen och uppståndelsen är på olika sätt relaterade till lösningen på problemet med synden. Plantinga applicerar alltså sin kunskapsteoretiska modell på den kristna förståelsen av lösningen på syndens problem. Centrala begrepp i detta sammanhang är förtröstan eller tillit, Guds ord och den helige Andes inre vittnesbörd. Hans sätt att resonera kan sammanfattas på följande sätt: Synden har konsekvenser för människan, även för hennes kognitiva förmågor, bl.a. på så sätt att den gör det svårare för människan att uppnå kunskap om Gud. Gud svarar på denna vår belägenhet genom att – åtminstone delvis – hela och återupprätta vår förmåga till kunskap om Gud (vår s.k. sensus divinitatis) genom att stärka förtröstan och den helige Andes inre vittnesbörd i människan. Den på så sätt genererade kunskapen om Gud är ”övernaturlig” i den meningen att processen inte är en del av människans ursprungliga eller naturliga kognitiva utrustning. Denna kognitiva förnyelse är nödvändig dels på grund av syndens kognitiva konsekvenser, dels på grund av att det här inte bara är fråga om att ändra på en enstaka åsikt bland många andra utan om förändrad livsinriktning för hela personen. Den kognitiva förnyelsen består i ett återställande av sensus divinitatis och i en därmed sammanhängande tydligare uppfattning om Guds härlighet och människans syndfullhet.

Plantinga talar om detta som en ”kognitiv trestegsprocess” (three-tiered cognitive process 2000:243). För det första använder sig Gud av bibeln för att sprida budskapet om den nådefulla befrielsen, och ”vad som framställs för vår tro i Skriften är därför just vittnesbörd – ett gudomligt vittnesbörd” (251). För det andra är det i kraft av den helige Ande som en individ tar emot evangeliet, det som Thomas av Aquino kallar för ”Guds inbjudans inre maning” (interiori instinctu Dei invitantis, Aquino 1266–73:2.2.9.3). Dessa två former av gudomliga vittnesbörd resulterar sedan i det tredje steget, nämligen att människans förtröstan eller tillit stärks (Plantinga 2000:250, 251). Förtröstan (faith) är enligt Plantinga en propositionell attityd med Guds frälsningsplan som sitt objekt. ”Det första att förstå är att förtröstan, sålunda uppfattad, är en kognitiv aktivitet. Men den är inte enbart en kognitiv aktivitet; den involverar också viljan, känslorna och vårt handlande” (247). Vidare leder den ökade förtröstan till att människan tar emot evangeliet inte bara som en neutral sakinformation om att Gud gjort det möjligt för människan att undslippa fördärv och att återupprättas genom Jesus Kristus. Istället tar hon nu emot evangeliet såsom avsett för och tillämpligt just på mig; Christus pro me som reformatorerna brukade insistera på. Det närmare förhållandet mellan intellekt och vilja hos människan behandlar Plantinga sedan mera ingående med utgångspunkt i filosofen och teologen Jonathan Edwards tänkande i bokens nionde kapitel.

Så långt om den kognitiva trestegsprocessen. Plantinga tillämpar därefter de fyra ovan nämnda kriterierna för berättigade trosföreställningar på några specifikt kristna trosföreställningar och argumenterar för att dessa trosföreställningar kan betraktas som exempel på kunskap:

För det första, när dessa trosföreställningar godtas genom förtröstan och härrör från den helige Andes inre maning, kan man inte hävda att dessa föreställningar genererats av kognitiva förmågor som inte fungerar som de skall. Förtröstan, det vill säga den process som producerar dem, är utformad av Gud själv just för att producera ett visst slags perceptuella trosföreställningar. När den producerar denna verkan, fungerar den därför väl; alltså uppfyller de ifrågavarande trosföreställningar-na det yttre rationalitetsvillkoret, som också är det första villkoret för [kognitivt] bestyrkande. För det andra, enligt vår tankemodell, är miljön som vi själva befinner oss i, inklusive den försvagning av våra kognitiva förmågor som synden förorsakat hos oss, just den kognitiva miljö för vilken processen är utformad … För det tredje är processen utformad att producera sanna trosföreställningar; och för det fjärde, de trosföreställningar den producerar – tro på evangeliets centrala storverk – är faktiskt sanna. Förtröstan är alltså en tillförlitlig trosföreställningsproducerande process, då den ifrågavarande processen framgångsrikt syftar till produktionen av sanna trosföreställningar (Plantinga 2000:257).

Kristna trosföreställningar kan vidare enligt Plantinga vara korrekt grundläggande. ”I vår tankemodell betraktas de trosföreställningar som konstituerar förtröstan som grundläggande; dvs. de godtas inte på grund av argument från andra påståenden eller medelst andra påståendesatsers beviskraft. Givetvis kunde de också godtas på grund av andra påståenden, och i vissa fall är de kanske det” (Plantinga 2000:250). Övertygelser som t.ex. ”1+1=2” eller ”det regnar” brukar man för det mesta hålla för sanna på ett grundläggande sätt, genom att man i sin egen erfarenhet har funnit dem uppenbart riktiga, inte på grund av att man blivit övertygad av några argument. På ett liknande sätt grundas vår förtröstan på de centrala kristna trosföreställningarna inte på några förmedlande argument utan direkt på Skriftens vittnesbörd och Andens inre vittnesbörd i människan själv.

Avslutande reflektioner

I ett så omfattande verk som Plantingas Warrant-triologi finns det givetvis mycket som skulle kunna ägnas en mera utförlig diskussion. Men det finns inte utrymme att gå in på några längre diskussioner i detta sammanhang, varför jag istället nöjer mig med att bara antyda ett par av de huvudproblem som jag finner i denna kunskapsteori. Rent allmänt kan man också säga att det tredje och sista bandet i trilogin är mindre stringent och spretigare. Det är i detta avseende en besvikelse i jämförelse med de tidigare två volymerna.

Först några ord om Plantingas externalism. Plantingas kunskapsteori är en långtgående form av externalism, dvs. en teori som menar att berättigande uteslutande är grundat i faktorer som är externa eller utanför subjektet självt. De fyra ovan angivna villkoren är alla sådana att det mänskliga subjekt som har en bestämd kunskap inte själv behöver ha tillgång till de skäl eller grunder som bestyrker trosföreställningen ifråga:

”Det är givetvis inte så att en person som förvärvar trosföreställningen genom sensus divinitatis behöver ha några välformulerade idéer om källan eller ursprunget till trosföreställningen, eller ens ha någon idé om att det finns en sådan förmåga som sensus divinitatis. Alldeles som de flesta av oss inte har några välutvecklade idéer om källan och ursprunget till våra a priori-trosföreställningar” (Plantinga 2000:179).

Så långt finner jag det oproblematiskt. Svårigheten ligger snarare dels i Plantingas kategoriska avvisande av alla internalistiska faktorer, dels i att det synes vara (informellt) logiskt nödvändigt att det element som omvandlar en sann trosföreställning till kunskap är tillgängligt för subjektets eget medvetande. Vidare är det oklart hur en sådan oinskränkt externalism följer från Plantingas egen förståelse av berättigande. Att en berättigad trosföreställning generats av välfungerande kognitiva förmågor innebär att det finns en (eller flera) kausal(a) relation(er) mellan trosföreställningen och vad som berättigar den, och det är denna relation som gör trosföreställningen sannolik. Men den kognitiva input som trosföreställningen ifråga baseras på omfattar rimligen (ofta) även introspektivt tillgängliga kausala faktorer. Tillgång till denna input är tillgång till ett kausalt villkor för trosföreställningen, varför subjektet självt kan vara medvetet om att de egna kognitiva förmågorna är väl-fungerande och tillförlitliga. Men det innebär att det irreducibla internalistiska elementet som gör trosföreställningen berättigad ändå (i vid mening) är åtkomligt för subjektets medvetande. Enligt min mening torde en i huvudsak externalistisk teori kompletterad med vissa internalistiska inslag vara det rimligaste alternativet.

Låt mig avsluta med en invändning mot Plantingas användning av sin egen kunskapsteori i religiösa kontexter. I hans religiösa kunskapsteori är analogin mellan t.ex. varseblivning och minne å ena sidan, och förtröstan å den andra central. Trosföreställningar och kunskap förvärvas förstås genom sinnen som perception, minne, självmedvetande och förnuft. Dessa organ ger upphov till olika medvetandetillstånd genom att stimuleras av olika slags input. Det slags medvetandetillstånd som innebär något slags relation mellan ett subjekt och ett påstående kallas för ”propositionella attityder”. Till sådana medvetandetillstånd hör bl.a. veta, tro och förtrösta. Men kognitiva förmågor är just sådana ting som ger upphov till propositionella attityder och propositionella attityder är inte kognitiva förmågor. Plantinga tycks vara medveten om det problematiska i ett sådant jämställande, ty i de två första banden talar han entydigt om ”kognitiva förmågor” medan i det tredje och sista bandet, som utgör tillämpningen av kunskapsteorin på religiösa trosföreställningar, ersätts detta uttryck ofta av formuleringar som ”kognitiva processer” eller ”kognitiva aktiviteter”. Genom sammanblandningen av process och aktivitet dels i betydelsen ”förmåga” och dels i betydelsen ”propositionell attityd” kan Plantinga uppehålla sin analogi. Men inte desto mindre rör det sig om en sammanblandning och Plantingas resonemang faller på denna punkt samman eftersom det bygger på denna s.k. ekvivokation. Förtröstan är helt enkelt inte en välfungerande kognitiv förmåga.

Plantingas trilogi kommer säkert att diskuteras livligt framöver och det är ett verk väl värt att införskaffa för den kunskapsteoretiskt intresserade läsaren. Första bandet innehåller en god översikt och inledning till många av de frågor som filosofer diskuterat under de senaste decennierna och andra bandet utvecklar en systematisk teori om vad som gör en sann trosföreställning till kunskap. Det tredje bandet är av intresse inte bara för filosofer utan för varje reflekterande kristen, eller för all del varje reflekterande teist.

Litteratur

av Aquino, Thomas. 1259–65. Summa contra gentiles. Utgiven av R. Busa, Thomae Aquinitatis Opera omnia cum hypertextibus in CD-ROM. Milano: Editoria Elettronica Editel, 1992.

av Aquino, Thomas. 1266–73. Summa theologiae. Utgiven av R. Busa, Thomae Aquinitatis Opera omnia cum hypertextibus in CD-ROM. Milano: Editoria Ellettronica Editel, 1992.

Calvin, Jean. 1559. Institutio christianae religionis. Utgiven av Peter Barth och Wilhelm Niesel. 5 vols. Vol. 3–5, Ioannis Calvini opera selecta. München: Kaiser, 1926-62.

Kvanvig, Jonathan. 1996. Warrant in Contemporary Epistemology: Essays in Honor of Plantingas Theory of Knowledge. Lanham: Rowman and Littlefield.

Peterson, Michael; Hasker, William; Reichenbach, Bruce; Basinger, David 1997. Förnuft och religiös tro. En inledning till religionsfilosofin. Översatt av Månsson, Per Lennart. Nora: Nya Doxa.

Plantinga, Alvin. 1983. ”Reason and Belief in God”. I Faith and Rationality: Reason and Belief in God, utgiven av Alvin Plantinga och Nicholas Wolterstorff. Notre Dame: University of Notre Dame Press, 16–93.

Plantinga, Alvin. 1993a. Warrant and Proper Function. Oxford: Oxford University Press.

Plantinga, Alvin. 1993b. Warrant: The Current Debate. Oxford: Oxford University Press.

Plantinga, Alvin. 1995a. ”Précis of Warrant: The Current Debate and Warrant and Proper Function”. Philosophy and Phenomenological Research 55:393–396.

Plantinga, Alvin. 1995b. ”Reliabilism, Analyses, and Defeaters”. Philosophy and Phenomenological Research 55:427–464.

Plantinga, Alvin. 1996. ”Respondeo”. I Warrant in Contemporary Epistemology: Essays in Honor of Plantingas Theory of Knowledge, utgiven av Jonathan Kvanvig. Lanham: Rowman and Littlefield, 307–378.

Plantinga, Alvin. 1997. ”Warrant and Accidentally True Belief”. Analysis 57:140–145.

Plantinga, Alvin. 1999. ”Warranted Christian Belief: The Aquinas/Calvin Model”. I The Rationality of Theism, utgiven av Godehard Brüntrup och Ronald K. Tacelli. Dordrecht/Boston/London: Kluwer, 125–143.

Plantinga, Alvin. 2000. Warranted Christian Belief. Oxford/New York: Oxford University Press.

Sennett, James F. 1992. Modality, Probability, and Rationality: A Critical Examination of Alvin Plantingas Philosophy. New York: Peter Lang.

Tomberlin, James E., och Peter van Inwagen. 1985. Alvin Plantinga. Dordrecht/Boston/Lancaster: Reidel.

Noter

1. Den som önskar en kortfattad formulering från Plantingas egen hand kan konsultera Plantinga 1995a.

2. Plantinga har senare tvingats precisera betydelsen av kognitiv miljö genom att införa en distinktion mellan globala och lokala faktorer för kognitionen (1996:313–317; 2000:156–161), men för denna artikel kan detta förbises.

3. Detta förutsätter givetvis en annan fråga, nämligen att det är möjligt att tankar och utsagor om Gud kan ha objektivt sanningsvärde, om det finns en sådan varelse som teistiska religioner lär. Plantinga diskuterar Kant, Kaufman och Hick i bokens första del, och argumenterar för religiös realism. Av utrymmesskäl utelämnas detta.

4. Eftersom första upplagan av Warranted Christian Belief snabbt tog slut kan det vara värt att hänvisa till sammanfattningen av modellen i Plantinga 1999.

5. Frasen är ”properly basic beliefs” och här skall ett olyckligt översättningsförsök påpekas i hopp om att stävja ett felaktigt språkbruk. Plantinga refererar med frasen till sådana trosföreställningar som inte grundas på andra trosföreställningar och därmed är härledda, utan som godtas utan stöd av andra. Detta innebär inte nödvändigtvis att de har status av kunskap, m.a.o. de är inte därmed sanna, grundläggande trosföreställningar. Plantinga har ännu inte slutfört analysen av dessa trosföreställningar när Per Lennart Månson översätter frasen på det förvirrande sättet med ”sant grundläggande trosföreställningar” (Peterson m.fl. 1997:135–55). Plantinga talar ännu bara om vissa trosföreställningar som korrekt eller rätteligen accepteras av subjektet oberoende av andra trosföreställningar.