Teologins ansvar II

Valet av utgångspunkt är avgörande. Man ställer frågor, väljer problem och studerar material utifrån olika perspektiv. Alla vetenskaper är underkastade dessa villkor eftersom det är människor som bedriver forskning. Drömmen om den rena objektiviteten kan inte infrias. Människan är varken en robot eller res cogitans, det rena tänkande subjekt som Descartes utgick ifrån. Hon är en del av den värld hon studerar och de sociala relationer som utgör betingelsen för mänskligt liv. Därför kommer hon aldrig undan frågan vem hon själv är ens när hon helt ägnar sig åt matters of fact. Med andra ord: ingen vetenskap utan filosofi.

I vårt land har dessa till synes självklara insikter trängts undan till förmån för en teknisk rationalitet. Men en sådan döljer bara värderingar och utgångspunkter och främjar osynliga maktstrukturer, vilket blir tydligt när den medicinska forskningen nu otåligt väntar på klartecken för forskning på embryonala stamceller och i nästa steg terapeutisk kloning. Här finns det anledning att lyssna till en av vår tids främsta filosofer, Jürgen Habermas. Då han den 14 oktober mottog den tyska bokhandelns fredspris sade han i sitt tal bl.a.: ”Den scientistiska tron på en vetenskap som en dag inte bara skall komplettera utan rentav ersätta den personala självförståelsen med en objektiverande självbeskrivning, är inte vetenskap utan dålig filosofi.”

Teologins problem och ”den kognitiva oron”

Teologins problem i Sverige är inte ett problem enbart för teologer. Inte heller är det primärt en fråga om de kristna samfundens ointresse för en levande och konstruktiv teologi. Självfallet har teologins läge att göra med den kulturella och vetenskapsteoretiska situationen i vårt land. När nu Ingemar Hedenius’ kristendoms- och teologikritik åter ägnas uppmärksamhet blir det anledning att fråga sig hur det kunde bli som det blev. Var Svenska kyrkan vid den tiden för upptagen av interna problem? Varför kunde inte inlägg som avvek från de vanliga frontlinjerna göra sig gällande? Förutsatte i själva verket Hedenius’ angrepp en längre tradition av vad man skulle kunna kalla den svenska kulturelitens sekularisering? Eller har Rainer Carls rätt i att den protestantiska teologin genom sitt skarpa skiljande mellan tro och förnuft var oförmögen att bemästra situationen (Om tro och vetande, Ingemar Hedenius kristendomskritik i ett halvsekelperspektiv. Lund: Arcus 2001)? Anders Nygrens sofistikerade religionsfilosofi byggde på Schleiermacher och nykantianismen. Nygrens kritik av metafysiken kan inte utan vidare avfärdas. Men när motivforskningsprogrammet i praktiken leder till en icke-metafysisk kristendom i kombination med vad som närmast måste kallas en repristinationsteologi blir konsekvenserna förödande. Den deskriptiva universitetsteologin riskerar lika litet som vilken annan objektiverande vetenskap att drabbas av kognitiv oro, för att använda ett uttryck av Anders Jeffner.

Den kognitiva oron är dock just vad som behöver främjas i teologi och kyrka, liksom i de andra vetenskaperna och i kulturlivet. Utbildning och akademisk verksamhet får inte bli ett instrumentellt värde, varken vid statliga eller konfessionella institutioner. Utbildning måste vara bildning, vilket rimligen innebär självreflexion och att man utsätter sig för den kognitiva oro som andra perspektiv åstadkommer. Relativismen är dock här i lika hög grad en återvändsgränd som objektivismen. För att utsätta sig för andra perspektiv måste man ha ett eget. En relativist – om det nu finns någon renodlad sådan – kan inte känna kognitiv oro. Mening och sammanhang är utgångspunkten för all kritik och dialog.

En annan verklighet

Det hittills sagda är en anledning till att jag bedömer situationen annorlunda än Ulf Jonsson. Jag tror att teologin har en uppgift att fylla vid universiteten, om inte annat så för att hålla de grundläggande filosofiska frågorna levande. De kristna samfunden i vårt land gör klokt i att även fortsättningsvis förlägga en del av sin utbildning till universiteten. De frikyrkliga seminariernas examensrätt visar att man förstått vikten av att delta i ett större akademiskt sammanhang. Även det katolska stiftet har anledning att tänka efter på denna punkt. Det innebär naturligtvis också att man måste ställa krav som avnämare, om än inte exakt samma som ställs på en utbildning i kyrklig regi. De statliga universiteten är och förblir konfessionellt obundna. Att man av den anledningen inte skulle kunna få en relativt god utbildning i ett teologiskt kärnämne som kristologi är inte sant. Men förutsättningen är naturligtvis att olika konfessionella perspektiv, olika teologiska skolor och även ett kristendomskritiskt perspektiv kommer till tals. Är det en nackdel?

Valet av utgångspunkt är avgörande, också i denna debatt mellan Ulf Jonsson och mig. Det är inte av lokalpatriotiska skäl som jag konstaterar att geografin spelar en roll. Jag är inte heller ute efter att ”rädda vad som räddas kan”. Men jag vet av erfarenhet att verkligheten ser annorlunda ut. Jag vet också av erfarenhet att de som är verksamma vid de gamla teologiska fakulteterna är mest präglade av det deskriptiva idealet. Vid andra lärosäten och högskolor i landet finns teologer/religionsvetare som i dialog med t.ex. sociologin eller utifrån internationella perspektiv arbetar konstruktivt teologiskt.

Teologins ansvar är det vi behöver diskutera. Om behovet av teologi inom kyrkorna är vi överens. Men teologin behövs även i samhället och vid universiteten.

Svar Det är inspirerande att få debattera med en person som är så engagerad i sitt ämne som Gösta Hallonsten är i frågan om hur teologi bör bedrivas. Men jag blir ändå lite konfunderad över hans senaste inlägg. Hans resonemang verkar i huvudsak gå ut på att teologins viktigaste uppgift vid de svenska universiteten skulle bestå i att bedriva filosofi. Men att motivera teologins existensberättigande med hänvisning till behovet av filosofi tycks mig märkligt. Borde inte teologins plats vid universiteten istället främst motiveras av att teologerna ägnar sig just åt teologi? Visst stämmer det att teologin ofta väcker frågor som är filosofiskt relevanta, men det kan knappast vara det avgörande skälet för att man ska hålla sig med specifikt teologiska fakulteter vid universiteten. För de filosofiska frågorna finns ju egna institutioner. Menar man att dessa inte är tillräckligt bra på att ”hålla de grundläggande filosofiska frågorna levande”, då borde man väl i så fall göra något åt dessa institutioner istället för att lasta över ansvaret för filosofin på teologerna.

Bortser man från den ovan nämnda problematiken håller jag annars i långa stycken med om det som Hallonsten skriver, ända fram till dess han i sitt sista stycke drar en del konsekvenser av det han dittills framställt. Jag för min del tror inte att anledningen till att vi bedömer situationen olika främst står att finna i det resonemang som Hallonsten hänvisar till. Jag är ju nämligen heller ingen förespråkare av det föregivet helt neutrala deskriptivt-objektivistiska vetenskapsideal som Hallonsten med rätta kritiserar. Just häri ligger min poäng. Fullständig neutralitet eller förutsättningslöshet är en ouppnåelig illusion – oavsett om man arbetar i ett internalistiskt eller ett externalististiskt perspektiv. Och eftersom det inte är möjligt att bedriva teologi i den fullödiga bemärkelsen av kyrklig trosreflexion utan att själv dela det internalistiska trosperspektivet, menar jag att det icke-konfessionella externalistiska perspektivet aldrig kan ersätta den kyrkliga teologin. Detta hindrar inte att det också finns plats för ett externalistiskt betraktelsesätt på religiös tro, men det fyller då andra funktioner än den kyrkliga trosreflexionen. Hallonsten verkar ju f.ö. själv mena att det förhåller sig på det sättet när han skriver att man inte kan ställa samma krav på universitetsteologin som på teologi bedriven i kyrklig regi – även om han sedan inte går in på vad detta i sin tur får för konsekvenser för bedrivandet av teologi. För egen del tror jag att det vore ödesdigert för teologins utveckling om den på sikt kopplas loss från kyrkans trosliv. Att ett kristendomskritiskt perspektiv kommer till tals har jag i och för sig ingenting emot. Däremot har jag svårt att se hur det skulle kunna fylla samma funktion som eller fungera som ersättare för den kyrkliga trosreflexionen.

Jag har själv bedrivit studier vid såväl konfessionella som icke-konfessionella utbildningsanstalter. Jag har kommit att uppskatta båda typer av akademiska miljöer och jag ser för- och nackdelar med bägge. Jag tror att båda är värdefulla, men som komplement till varandra, inte som varandras ersättare.

Ulf Jonsson