Sixtinska kapellet i sina ursprungliga färger

Sixtinska kapellet är renässansen i ett nötskal. Det var ett av påvarnas privatkapell, inte avsett för några större folkmassor. Under den lyckliga tid när katolsk tro samsades med den nya humanismens upptäckt av antiken beställde en rad konstnärligt sinnade påvar den målade utsmyckningen av väggar och innertak, fresker som framställer den heliga historien med en ny förståelse för kroppsframställning och färgbehandling. Åren omkring 1480 verkade några av de främsta målarna under ungrenässansen, och knappt trettio år senare tog Michelangelo vid. Inte för att han egentligen ville måla. Det var skulptur han ville ägna sig åt, men i motsats till de flesta av hans skulpturala grupper blev freskerna i Sixtinska kapellet, målade under två vitt skilda perioder, färdiga. Samtiden var väl i stort sett enig: något sådant hade ingen skapat tidigare.

Så gick åren, och seklerna, och de satte sina spår i form av smuts. Regnvatten sipprade in och åstadkom saltavlagringar. Välsignade vaxljus tändes och sotade ner altarväggen till oigenkännlighet. En omtyckt rengöringsmetod var bestrykning med lim, som för en tid återgav färgerna deras glans. Sedan fastnade allt rök och damm i det nya lagret. Resultatet blev att 1800-talet, vars vördnad för renässansen väl är oöverträffad, såg dessa mästerverk i ett fruktansvärt nersmutsat tillstånd. Enstaka rengöringar bevarade pietetsfullt det mesta av stenfärgen, en lustig omskrivning för den smutsgrå hinna som effektivt dolde den egentliga färgen. Konstteoretiker förklarade varför Michelangelo i motsats till alla andra samtida freskomålare inte använde klara rena färger. Under 1900-talet fortsatte nersmutsningen och vördnaden för den, ända fram till början av 1980-talet. Med japanska pengar och tidskrävande teknologi satte man igång med en rengöring som äntligen var värd namnet. Det blev en chock. Arbetet började i taket, där de mest berömda freskerna finns, med motiv ur skapelsehistorien. Under flera år kunde besökaren med egna ögon betrakta och begrunda skillnaden mellan de rengjorda partierna och resten. Fortfarande har enstaka smutsiga bitar bevarats som en påminnelse om hur det hela hade sett ut.

Michelangelo målaren

Det visade sig att Michelangelo var en ypperlig målare, med stark känsla för nyanser och djärva sammanställningar. De allra mest nersmutsade partierna var kring lunetterna, de halvrunda fönstren, med framställningar av Jesu förfäder. När de äntligen blev klart synliga, var det en uppenbarelse av figurteckning och färgglädje. För betraktaren intog de stora figurerna i taket, de judiska profeterna och de hedniska sibyllorna, plötsligt en dominerande plats, medan mittpartiets skapelsescener blev relativt underordnade. Den sammanlagda ytan motsvarar ungefär gräsmattan på en normal villatomt.

Hur skulle då Yttersta domen te sig? Efter några års intensiv rengöring trädde den fram ur sitt sotiga hölje. En besvikelse väntade visserligen. Efter Michelangelos tid hade en rad målare fått i uppdrag att måla draperier på de alltför nakna gestalterna; den förste av dem fick öknamnet Kalsongmålaren. Kopior i mindre format från tiden före denna påklädnad visade hur Michelangelo själv hade gjort sina nakna kroppar. Det visade sig nu att draperingarna hade ett solitt underarbete: den gamla fresken var borthackad. Det fanns ingenting att få fram.

Själva åtgärden var inte så egendomlig. Visserligen var redan hela taket fullt av nakna gestalter, vilket fick en påve att sucka över att det såg ut som en badstuga (och de hade dåligt rykte), inte som en kristen kyrka, men de befann sig ändå tjugo meter över golvet och var därigenom inte så störande. Ovanför altaret var det däremot svårt att inte lägga märke till all den påträngande nakenheten, och Michelangelo torde ha varit ensam om att finna den oskuldsfullt naturlig.

Det är en mäktig målning, laddad av skrämmande intensitet, skapad i en period av bister självprövning för den katolska kyrkans ledare. Den protestantiska reformationen hade splittrat Europa. Själva staden Rom hade plundrats obarmhärtigt år 1527 och visat hur ringa påvens auktoritet hade blivit. Nu gällde det att åtminstone säkra den makt som fanns kvar.

Michelangelos egen stil är helt förändrad. I taket ser man ungdomens jubel inför den mänskliga kroppens skönhetsvärden och antikvännens glädje åt att måla en skenarkitektur i fingerad marmor och brons. Det var åren omkring 1510, kanske de lyckligaste i den kristna humanismens historia, med ordet humanism tagen i dess betydelse av bildning på antikens grund. När fondväggen kom till, hade hela denna trygga värld börjat rasa. Han målar inte längre ett verkligt perspektiv. Bakgrunden har inget djup, inget övertygande perspektiv. Här stiger de uppståndna kropparna upp tvärt emot tyngdkraftens lagar, medan de fördömda störtas ner främst av sin egen inneboende ondska. Kristus störtar fram som en antik krigare, en kraftgestalt med blicken sänkt. Jungfru Maria vid hans sida vänder sig bort, för nu är alla böner förgäves. Tiden har tagit slut, och det finns inte längre någon nåd att utbedja. Här väntar endast rättvisan, och även de heligaste apostlar darrar inför den.

Långväggarna

Vad besökaren i Sixtinska kapellet aldrig brukade lägga märke till, var långväggarna. Figurerna är många, kompositionen mindre djärv, och färgerna var lika nersmutsade (eller med ett fint ord: ädelpatinerade) som resten. Nertill fanns det målade draperier. Meningen var att vid stora fester dessa ytor skulle prydas med något mycket finare än målningar, nämligen med vävda tapeter. Det var för detta ändamål som Rafael fick i uppdrag att rita förebilderna i naturlig storlek, så kallade kartonger, som sedan vävdes upp. Ovanligt nog finns de flesta av dessa kartonger kvar, i den brittiske monarkens ägo. De är utlånade till Victoria and Albert Museum i London, där de utgör den största och viktigaste samlingen norr om Alperna av högrenässansens bildkonst.

Efter sakkunnig rengöring visar sig dessa låtsastyger utmed långväggarna vara lika vackra som verkliga textilier. Ovanför dem sträcker sig en rad av ungrenässansens finaste fresker, i sin tur krönta av målade påvar i nischer.

1400-talet i de konstnärligt avancerade staterna i Italien, främst Florens, den period som betecknas som ungrenässansen, förväntade sig att konstnärer var både yrkeskunniga och mångsidiga. Visserligen finns det viktiga tekniska skillnader mellan att måla med tempera eller olja å ena sidan och med kalkfärger, vilket krävs för fresker, å den andra, men en harmonisk komposition och en levande varm färgskala krävdes i båda fallen. Den nu mest uppskattade av de målare som arbetade i Sixtinska kapellet är Botticelli; trots sina otaliga madonnor mest känd för några utsökta målningar med motiv från den antika gudavärlden. Den som ledde arbetet var däremot Perugino, och de flesta av dåtidens stora målare var engagerade.

Ursprungligen fortsatte dessa berättande fresker ut på kortväggarna, men där har de senare blivit utplånade (på altarväggen för att ge plats åt Michelangelos Yttersta domen och på motstående kortvägg efter svåra skador av en krutexplosion längre bort).

Äntligen rengjorda lyser nu långväggarnas fresker med ungrenässansens hela glädje åt färg och form. Mot en lysande blå himmel avtecknar sig träd och hela landskap, i vilka en stor mängd figurer grupperar sig harmoniskt. Konkurrensen med Michelangelo är naturligtvis mördande, men bortsett från detta rör det sig om utsökta framställningar.

Bakom freskerna ligger ett genomtänkt teologiskt program. På ena väggen har vi scener ur Moses liv och på den andra motsvarande ur Jesu liv. Här finns alltså i bild den typologiska läsningen av Gamla testamentet, som spelade en så avgörande roll i äldre teologi. Dessutom finns det elegant inkomponerade anspelningar på dåtida kyrkopolitiska komplikationer.

Efter flera hundra år är det först nu som betraktaren kan se hela utsmyckningen av Sixtinska kapellet, sådan den var tänkt, en trädgård av målade figurer, en lustgård av himlar och träd.

Finns det då något att klaga på? Naturligtvis, annars vore inte människor inblandade. Den elektriska belysningen – mycket diskret placerad – gör färgerna mer påträngande starka än de var tänkta. Man målade för dagsljus, och för vaxljus, inte för motsvarigheten till det elektriska ljusets hårda enformiga tydlighet.

En annan följd av den läckra färgen är nog, i vart fall för denna betraktare, att den skrämmande karaktären hos Yttersta domen har blivit mildrad. Det är en glädje, inte en skräck, att se sig om i hela kapellet. Allting är så vackert att man verkligen förstår att Skaparen fann allting gott, mycket gott, när Han hade avslutat sitt verk.

Rengöringen av hela Sixtinska kapellet är en bedrift av stora mått. Den har återskänkt oss de viktigaste verken från den kanske främsta perioden i hela den europeiska bildkonsten.

Annan rengöring i Vatikanen

Radikal rengöring av världshistoriskt viktiga konstverk kräver både erfarenhet och mod till experiment. För den som vill uppleva kontrasten mellan rent och smutsigt bland mästerverken finns nu pågående arbeten i stanserna. Det är små rum som hörde till påvens privata del av palatset, och de utsmyckades på 1510-talet av Rafael med elever. Nersmutsningen blev aldrig så våldsam som i Sixtinska kapellet, men en slöja av allmän blek grånad täckte dem ändå i hundratals år. Nu har de flesta av de viktiga freskerna blivit rengjorda, däribland Skolan i Athen och Hyllningen till nattvarden (mer känd som Disputà), men i ett par av rummen kan man fortfarande se den nästan otroliga kontrasten i färg.

När man ser rengjorda målningar av de stora mästarna, förstår man inte hur känsliga och kunniga betraktare i hundratals år kunde acceptera den hinna av brungrå sås som hade bildats över färgen – och som med ett annat fint ord kallades för galleriton (den färg som fanns på verk i konstgallerier).

Den moderna religiösa konsten

Rafael och Michelangelo är inte de enda målare som lockar turister till Vatikanen. Sedan några årtionden finns det också en avdelning för modern religiös konst, inrymd i diverse smärre rum utmed talrika trappor. Den består av gåvor från nutida konstnärer i olika tekniker, motiv med anknytning till kristen tro. Det är en brokig blandning av stilar, men det mest påfallande är kanske atmosfären av plågsam dysterhet. En betraktare utifrån skulle aldrig kunna tro att det är samma religion som inspirerade renässansens målare och konstnärerna från världskrigens århundrade. Här råder askonsdag och långfredag, men påsknatten har ännu inte sett ljuset bryta fram ur graven …