Ordets boningar

Min faders hus borde egentligen heta ”min farfars hus”. Vad Kerstin Norborg i Lund, som tidigare gett ut två diktsamlingar, skildrar är nämligen sin farfar, präst i Göteborgs stift. Romanens titel skall givetvis anspela på ett ställe i Johannesevangeliet, där det heter att det i min faders hus finns många rum (Joh 14:2). I en svensk prästgård brukar det också finnas många rum. Även om det finns en biografisk bakgrund är det en roman, där författaren med konstnärlig frihet har ändrat på historiens förlopp. Men det har skett med lätt hand och i det stora hela följs historien nära.

Faderns hus var alltså en prästgård. Prästgårdsskildringar har sina risker, och i svensk litteratur tenderar de till att bli uppgörelser med en miljö som kändes trång och instängd. Undantag finns, Elin Wägners ÅsaHanna hör dit. Nu är det inte författarens egen uppväxt som skildras, det är hennes farfar som skildras. Vidare är det ingen uppgörelse vi läser, inte heller en okritisk beundran utan en ömsint och inkännande skildring av en miljö som görs inte utan kritisk distans.

Bokens huvudperson, Arvid, växte upp i en prästfamilj i Göteborg, där fadern var komminister i Haga. Han hörde till de ledande i den schartauanska riktningen, var vida berömd som predikant och fyllde Hagakyrkan till bristningsgränsen. Alla fem sönerna blev präster och förde traditionen vidare. Den gammalkyrkliga riktningen i Göteborgs stift, ofta kallad schartaunism, präglas främst av en utomordentlig vördnad för bibelordet och dess utläggning av läroämbetet. Allt föreningsväsende avvisas, det är i kyrkan ordet skall förkunnas och tas emot. Sakramenten har en svagare ställning, men det skall sägas till riktningens heder att dess präster fortsatte att fira nattvarden när detta sakrament hotade att dö ut i Svenska kyrkan i slutet av 1800-talet.

Om nu Ordet och dess rätta utläggning betonas så starkt, att prästen kan kallas för ”lärare”, då måste det vara en gränslös olycka för en präst att förlora språket. Det är vad som sker med Arvid i romanen. Plötsligt, mitt i en predikan, kan han inte finna orden för att utlägga Ordet. Han återfår den gången orden, men en annan gång – mitt under en kommunion – förlorar han dem på nytt och nu mera definitivt. Det är inte afasi i den vanliga meningen. Han kan tala, men finner inte de rätta orden.

I fortsättningen skildras prästens kamp för att kunna återinträda i tjänst. I vår tid hade han säkert fått diagnosen utbrändhet. Den tidens kyrkoliv (vi är nu på 1930-talet) präglades dock inte av dagens mångsyssleri och allra minst i den gammalkyrkliga traditionen: prästens uppgift var att förkunna ett rätt Guds ord, inte mindre och inte mera. Gripande skildras Arvids nöd inför sin ordlöshet och familjens välmenande försök att hjälpa honom. Han får komma till ett vilohem i Danmark, vilket hjälper för en tid. Svåra minnen från yngre år kommer tillbaka, dagsaktuella händelser ställer teodicéfrågan på sin spets. I vissa stycken får skildringen prägel av att vara huvudpersonens andliga dagbok.

I romanen spelar ordparet utanför och innanför en stor roll. När Arvid ser orden som meningslösa fraser, då är han utanför dem. Den tuktade och svala predikotradition som han är fostrad i ger inget utrymme för starka och djärva bilder i stil med de psalmer av Grundtvig som han lär sig uppskatta i Danmark. Det sinnligt djärva bildspråket i dem är ett annat än i de anemiska psalmer han vuxit upp med, som dessutom brukade läsas, inte sjungas, under husandakten. Han längtar efter att komma innanför de nötta orden, ”det finns dagar när han längtar efter att kasta sig ut, ut i myllret av felsägningar, utropstecken och överdrifter”. Lewi Pethrus håller en gång ett tältmöte i hans församling, och Arvid känner sig hemligt dragen till den predikostilen. Men hela hans uppfostran förbjuder det. Samtidigt känner han inte till någon annan tillvaro än att vara präst och därmed Ordets tjänare. Utan sin Gud är han ingen, något annat hus känner han inte till. Och det huset tycks ha endast ett rum och det kommer han nu inte in i.

Han söker med alla medel att komma innanför orden. Han återerövrar språket genom att läsa enkla notiser och annonser i tidningen. ”Alla smaker och lukter och vindlande resor som han anar finns, liksom på insidan av orden. Om man bara lyckas ta sig dit.”

På ett ställe läser Arvid Johannesprologen, ”I begynnelsen fanns ordet”. Intressant nog slutar han läsningen före v. 14: ”Och ordet blev människa.” Inkarnationen är det stora problemet. I den tradition han lever i har Ordet inte helt förmått att bli människa eller kött. Den mycket starka fixeringen vid det förkunnade Ordet är en styrka, men den kompletteras inte tillräckligt av sakramenten. Ordet står utanför människan och kommer det in i henne är det via intellektet. Visst har även den schartauanska riktningen starka uttryck för mystikens innerliga gudsgemenskap. Men traditionen har inte alltid kunnat förmedla detta. Om Arvid hade varit katolsk präst, hade han kunnat vila i den dagliga mässan. Han hade inte behövt finna egna ord, kyrkan hade ställt dem till hans förfogande. Ordet hade inkarnerats också i sakramenten. I tidegärden hade han kunnat be med andras ord.

Det märks på flera sätt att författaren är väl insatt i den miljö hon så förnämligt skildrar. Här finns inget spår av de schabloner som brukar tynga skönlitterära skildringar av kyrkolivet. Arvid har en bror i Skåne som är anstucken av nationalsocialism. Gärna reser Arvid ner och besöker honom, men han undanber sig bestämt att få brev med partimärke på kuvertet. Politiskt är han klarsynt, och det var många andra präster i hans fromhetsriktning. Både musik och litteratur är han öppen för, men de kan inte bära honom i den djupaste krisen.

Med sin roman har Kerstin Norborg visat att ett utåt föga bemärkt prästliv med alla sina problem kan skildras på ett äkta och övertygande sätt. Vissa likheter finns med Bernanos Prästmans dagbok, men också skillnader som inte bara är betingade av konfessionella aspekter. Norborgs språk är enkelt och avskalat, som det språk bör vara som talar om hjälplösheten inför orden. Själv har hon ordet helt i sin makt. Sin förmåga har hon använt till att ge oss ett herdaminne präglat av djupaste inlevelse, medlidande och kärlek.