Ordet blev dött

Detta är skrivet på en dator. Det betyder att jag har kunnat byta ut ord och meningar, låta hela stycken byta plats, skriva en ny version med en annan som underlag. Jag är inte bara författare utan min egen redaktör. Jag kan spara den här artikeln och återanvända den vid lämpligt tillfälle, ta bitar ur den och sätta in dem i något helt annat sammanhang. Texten flyter inte fram ur mitt medvetande som en kontinuerlig ström. Snarare lägger jag pussel med den.

Som vi vet, är detta vår tids syn på ordet, eller snarare orden. De är inte längre en del av mig själv utan bitar, byggklossar, som om de vore materiella ting att plocka med. Man kan låna någon annans klossar och foga in dem i sitt eget byggnadsverk, detta som vi kallar intertextualitet.

Detta är naturligtvis konsekvensen av en lång utvecklingsprocess. Skrivkonstens uppkomst var det första steget, att fästa ordens flöde på papper eller i sten, så att andra kan ta över dem och bruka dem på annat sätt. Boktryckarkonsten var nästa steg, då bokstäverna inte längre skrevs med mänsklig hand utan trycktes med hjälp av lösa typer. Utan dessa uppfinningar skulle ordet vara det flyktigaste av allt, försvunnet i samma stund som det hade uttalats. Att kunna bevara och reproducera orden är ett av mänsklighetens obestridliga framsteg.

Just genom sin beständighet gör det skrivna eller tryckta ordet intryck av större vederhäf-tighet, men också de mest heliga eller klassiska skrifter har ofta haft ett muntligt stadium, om detta så bara bestått i författarens diktamen till en skrivare. Homeros’ Iliaden är för oss ett fullödigt och enhetligt verk, men som Milton Parry har visat är det bara en av många muntliga versioner som funnits. Rapsoden, som föredrog texten inför publik, varierade den vid varje tillfälle, och först när den fixerades i skrift fick den sin slutgiltiga form. Detsamma kan sägas om stora delar av Gamla testamentets text: den är en slutprodukt, inte en ursprungsversion. Och inte heller den skrivna texten är oföränderlig. Särskilt i den nytestamentliga texten, och – som vi numera vet – också i den gammaltestamentliga, finns textvarianter, som visar att man inte behöver en dator för att byta ut ord, flytta meningar, lägga till och dra ifrån.

Detta vållar problem för alla slag av textfundamentalister, vare sig de är judiska kabbalis-ter eller kristna allegoriker, som menar sig kunna finna ett djupare budskap i varje enskilt ord i texten. Då man säger att varje ord av texten är inspirerat måste man mena att detta avser slutver-sionen, den som vi har i vår hand. Och i så fall är det inte bara textens ursprungliga lydelse som är av religiös vikt utan hela redaktionsprocessen. Och varför skulle det inte kunna vara så? Gud kan väl vara verksam också i en redaktör eller översättare? Den ortodoxa kyrkan är härvidlag konsekvent, då den anser att den heliga texten till Gamla testamentet inte är den hebreiska utan den grekiska översättningen Septuaginta. Och som vi vet är det inte ordet i sig utan det tolkade ordet som kan förmedla budskapets innebörd för oss själva. ”Bokstaven dödar, men Anden gör levande”, säger aposteln Paulus.

Ordets förtingligande

Det muntliga ordet är flyktigt, det skrivna ordet är manipulerbart, och detta sista har vi fått alltmer åskådliggjort för alla i dataåldern. Med det kommer kravet på textens överens-stämmelse med originalversionen (framfört redan av 1400-talets humanister) och kraven på copyright och författarens äganderätt till sin egen text. Också detta innebär ett förtingligande av ordet. Hur kan man äga det ord som man en gång har uttalat eller skrivit ner? Enbart om ordet ses som en färdigställd produkt med ekonomiskt värde, en tanke som var helt främmande för tidigare kulturer i historien.

Det talade ordet har dock alltjämt en egen styrka, också när texten blivit tryckt eller dataproducerad. Högläsningen har alltjämt sitt värde, de stunder då man inte med en gång överblickar texten utan måste följa den mening för mening, liksom en melodi. Många texter, också nutida, är för övrigt avsedda att läsas högt. Även om de inte är omedelbart tänkta att fungera på detta vis kan författaren mycket väl ha låtit varje mening ljuda inför sig själv, högt eller tyst, som vi tydligt märker det i varje form av rytmisk prosa. Selma Lagerlöf är ett utmärkt exempel på detta. Gränsen mellan högläsning och tyst läsning var för övrigt flytande inom antiken. Det normala var att man läste högt eller halvhögt också vid enskild läsning.

Den mänskliga rösten är språkets ursprung, det föds och dör på läpparna. Mötet mellan människor är språkets upphov, och det är här som det finner sin grundläggande funktion. Visst kan dialogen förekomma också i det skrivna och tryckta ordet, alltsedan Platon, men det är en dialog inom mediet, där läsaren bara indirekt deltar. Brevskrivning och tidningsdebatt är former av skriftlig dialog, men de är klumpiga och långsamma i förhållande till det talade ordet, även om budskapen sänds med e-post. Interaktiva dataprogram kommer närmast en verklig dialog, men kan naturligtvis inte ersätta det fysiska mötet mellan männi-skor.

Samma utveckling som orden har också musiken genomgått. Under de senaste hundra åren har förmågan att bevara och återge musik förändrat vårt förhållande till den radikalt. I stället för att lyssna till en lokal sångare eller musikant lägger vi på en CD-skiva, och kan höra världens främsta artister i perfekta inspelningar. I butiken kan vi köpa musiken som ett ting. Men all syntmusik till trots är det ur människan själv och hennes personliga förmåga att skapa som musiken föds. Så tror vi gärna, men åtskilligt är illusion. En förstklassig inspelning kommer till genom alla slag av tekniska hjälpmedel, och mängder av klipp ur olika versioner med olika grad av perfektion. Den inspelade musiken kan manipuleras på samma sätt som det tryckta ordet. Detsamma skiljer teaterföreställningen från filmen eller TV-programmet, som på samma sätt är tillkommet genom klippning och redigering.

Är då denna ordens och musikens avpersonalisering på ont eller gott? Den ger oss oanade möjligheter att välja och finna det bästa som marknaden har att erbjuda, men här saknas den mänskliga dimensionen som en gång var självklar. Är det bättre att sitta i sin ensamhet vid CD-spelaren än att lyssna på musikanterna i stimmet på bykrogen? Det ena har vad det andra saknar, och kanske behöver vi båda.

I min tidiga ungdom gick jag gärna på Arbetarinstitutet i Stockholm och hörde på föredrag om naturvetenskap av olika universitetslärare. Det låter nu helt omodernt, men hade sin poäng i att kunskaperna förmedlades av en närvarande person, som var specialist inom sitt område, och som man kunde ställa frågor till, om man tog mod till sig. På samma sätt kunde man gå i kyrkan för att lyssna på en god predikant, ett släkte som nu tycks på väg att dö ut. Rösten och kroppsspråket kunde vara lika viktiga som det framförda budskapet.

Det levande, talade ordet

Tvärtemot vad många bibeltrogna menar har den kristna kyrkan vanligen föredragit det talade ordet framför det skrivna. Jesus skrev veterligen ingenting men talade desto mer, och det gjorde också hans lärjungar. Apostlalärjungen Papias förhörde sig muntligen om deras förkunnelse, ”ty jag antog att den bokliga kunskapen inte skulle vara lika nyttig för mig som en levande stämma”. När man var tvungen att skriva ner förkunnelsen sågs detta inte alltid som något helt positivt. Klemens av Alexandria skriver i slutet av det andra århundradet att han tyvärr måste skriva ner sådant som annars skulle gå förlorat, men att det finns mycket som bättre förmedlas ”i örat”. Denna viva vox ecclesiae, kyrkans levande röst, har spelat en stor roll genom tiderna. Också medeltiden, med sin stora litteratur och sin rikedom på visuella symboler, förstod det talade ordets värde.

I sin hymn Adoro te devote jämför Thomas av Aquino de olika sinnenas förmåga att uppfatta tron: Visus, tactus, gustus in te fallitur, sed auditu solo tuto creditur. Det vill säga: synen, känseln och smaken sviker, när det gäller kunskapen om Kristus; det är enbart genom hörseln som tron kommer. Detsamma menade Martin Luther: han talade om kyrkan som ett Hörreich, ett hörselns rike. För honom var det viktigare att ordet blir predikat än att det blir läst. Det är senare protestanter som har gjort kristendomen till en läsreligion.

I en kultur som alltmer domineras av tekniken, och där man nu också kan umgås med diverse animerade figurer på dataskärmen är det viktigare än någonsin att framhålla vad mötet med en verklig människa kan förmedla. Ordet kan aldrig restlöst skiljas från sin bärare, och inga uppfinningar kan göra den levande rösten onödig. Men ingenting är entydigt. Vi kan i dag lyssna till röster som tillhör de länge sedan döda, och lära oss förstå och förhålla oss till tidigare generationers tankar och erfarenheter. Det finns förvisso inte bara en väg till mänsklig kommunikation.