Juvelen Zimbabwe – vad blev det av den?

När Tanzanias president Julius Nyerere anlände till Harare den 18 april 1980 för att fira Zimbabwes självständighet, hälsade han premiärminister Robert Mugabe med orden: ”Ni har ärvt en juvel. Var mycket rädd om den.”

Vad var det som gick snett?

Zimbabwes självständighet hade förvärvats till ett mycket högt pris. Ett nästan tio år långt inbördeskrig hade förött landet ekonomiskt och moraliskt. I det miste över 80 000 människor livet. Två år senare hölls en internationell konferens som handlade om Zimbabwes återuppbyggande. I den deltog nästan alla länder i såväl väst som öst. Fantastiska belopp utlovades. De skulle gå till alla sorters utvecklingsprojekt. Man gav gärna och rikligt. Konflikten mellan militanta rasister och kommunistiska rebeller hade nästan över en natt förvandlats till en förebild när det handlade om mänsklig försoningsberedskap och gemensamt arbete på en ny framtid. Dussintals frivilliga organisationer grundades. De tog sig an alla upptänkliga önskningar och behov som enskilda krigsoffer och hela grupper hade. Den sociala rehabiliteringen av de tidigare gerillasoldaterna i Robert Mugabes ”Zimbabwe National Liberation Army” och Joshua Nkomos ”Zimbabwe People Revolutionary Army” var ett särskilt omtyckt objekt för utländska hjälporganisationer. I talrika kooperativ på landet och i städerna försökte man omsätta befrielsekrigets socialistiska ideal i ekonomiskt bärkraftiga projekt. Studenter från välrenommerade universitet reste till Zimbabwe för att samla material till sina avhandlingar. Kort och gott, Zimbabwe var ett på alla håll beundrat fenomen – ett stilbildande exempel på att man också i Afrika kan se goda resultat.

Tjugo år har gått. Vad var det som gick snett? Vad var det som gick så snett att just det här landet med sina flitiga och begåvade invånare har blivit outsidern i Afrikas folkgemenskap – ett isolerat, utskällt och förlöjligat land? President Robert Mugabe lägger skulden på de vita. Enligt honom tog de inte den utsträckta hand, som han räckte dem till försoning och vänskap dagen före självständighetsfirandet. Han säger också att de systematiskt har saboterat hans ansträngningar att hjälpa den svarta befolkningen – och då särskilt hans program för en jordreform. Andra anser att de strukturella anpassningsprogram som den internationella valutafonden och Världsbanken ställde upp som villkor för ytterligare lån har drivit landet till ekonomisk ruin – något som också skett på andra håll i Afrika. Dessa program förverkligades i början av 90-talet och ska tillsammans med korruption och en dålig regering ha lett till den nuvarande katastrofala situationen i Zimbabwe.

Det stämmer att alla dessa faktorer, individuellt och sammanlagt har bidragit till landets förfall. Ändå kan de inte förklara de förgångna arton månadernas händelser: de beväpnade överfallen på farmer, fabriker och butiker som ägs av vita, och ett från högsta ort underblåst rashat, som har lett till att många vita familjer har utvandrat eller snarare flytt. Den nuvarande krisen har sin grund i faktorer som ligger längre tillbaka i tiden.

En ny början eller en restauration?

Under 60-talets första år hade jag arbetat där som missionär och sedan ännu en gång under tidigt 70-tal, innan kriget bröt ut. När jag i början av år 1991 för tredje gången kom till Mary Mount, hade den jättestora landsförsamlingen blivit två flyktingläger större. I dem fick ungefär 50 000 flyktingar från Moçambique tak över huvudet och beskydd mot Renamos rebeller.

Priset som människorna i Mary Mount hade fått betala för sitt lands befrielse var oerhört högt. Av de ungefär 100 elever som jag 20 år tidigare hade undervisat på missionsstationen och som hade begett sig till Moçambique för att där utbildas till gerillasoldater, hade 80 inte kommit tillbaka efter kriget. Ingen visste var de hade fallit, eller var de var begravna. I befolkningen fattades en hel generation unga familjefäder.

Två år efter självständigheten ägde Rushingas invånare fortfarande inte ett enda boskapsdjur. Under kriget hade Ian Smiths soldater injicerat djuren med den dödliga sjukdomen anthrax (mjältbrand). Rushingas hela kreatursbestånd förintades. För att rättfärdiga det här sättet att bestraffa de människor som sades ha varit kollaboratörer med ’terroristerna’ hade parlamentet, dominerat av Ian Smiths Rhodesian Front, stiftat en egen lag inom ramen för Law and Order Maintenance (Emergency Powers Regulations) Act. Tio år efter självständigheten hade Robert Mugabes regering fortfarande inte gett Rushingas invånare en enda oxe trots otaliga löften. Jag såg gamla kvinnor som mödosamt bearbetade sina åkrar med egenhändigt tillverkade hackor. Långt före soluppgången började de sitt Sisyfosarbete för att undkomma den fuktiga middagshettan med temperaturer på över 40 grader Celsius. Ungefär klockan tio på morgonen gick de utmattade hem. De hörde till de regelbundet återkommande patienterna vid sjukhuset, där de bad om medicin mot sina outhärdliga ryggsmärtor.

Varje år under regntiden hittade vi skelett av fallna gerillasoldater. Detta hände ofta i bushen, ibland på fälten och en gång i en klipphåla, där skelettet var hopkrupet och framåtböjt i samma ställning som den unga soldaten haft, när en soldat 20 år tidigare sköt honom genom en spricka i berget. Först på mitten av 90-talet anlades en kyrkogård i närheten av Rushinga. De fallna kunde där få en anständig begravning. Partifunktionärer kom och for. De lovade att bidra med en kista för varje kista som missionsstationen gjorde i ordning. Med donationer från våra välgörare betalade vi snickare, som vi hittade bland flyktingarna från Moçambique. Folket i Moçambique är framstående hantverkare. Av röd ebenholts snickrade de kistor, som var perfekt utformade för att rymma benen av dem som fallit för Zimbabwe. När dagen för den högtidliga begravningen inträffade, kunde bara hälften av de okända frihetskämparna föras till den sista vilan. De kistor som partiet hade utlovat hade aldrig levererats.

Under flera år behandlades patienter från Chimandau vid missionssjukhuset. De led av kroniska mag- och tarminfektioner, som orsakades av dricksvattnet från en förorenad damm. Bara från den byn kände jag ett dussintal unga män som hade gett sina liv i befrielsekampen. Regeringstjänstemän och partifunktionärer inbjöds att komma och ta en titt på det smutsiga vattnet. De kom och undfägnades på missionsstationen. De besiktigade dammen, besökte sjukhuset och lovade att snart låta gräva en brunn med friskt vatten. Löftena infriades aldrig. Inte ens efter det att vi hade tagit med oss en flaska med den grönbruna vätskan till Harare och ställt den på den ansvariga ministerns skrivbord, hände något. Efter två års fruktlös väntan byggde missionsstationen brunnen med hjälp av bidrag från Tyskland. Hälsotillståndet hos Chimandaus invånare förbättrades inom en månads tid.

Byråkratins trakasserier

Vid sidan av de pastorala omsorgerna om människorna i Rushinga understödde Mary Mount också ett omfattande program med olika självhjälpsprojekt för unga människor. Det fanns två bybagerier – ett i den östra, det andra i den västra delen av området; fyra dieseldrivna kvarnar som låg så till geografiskt att ingen familj i Rushinga behövde gå mer än 10 kilometer för att få sin majs mald; ett halvt dussin diversehandlar, där man sålde tändstickor, te, socker, salt, olja, magnecyl och ibland till och med färskt bröd; och till sist ett större antal verksamheter inom jordbruket. Avkastningen skulle göra det möjligt för de unga att delta i nya projekt. En dag kom plötsligt den tjänsteman som ansvarade för hälsovården inom området och stängde det ena projektet efter det andra. Han hade fått en skrivelse från Harare med order om att alla offentliga inrättningar skulle ha toaletter byggda enligt en särskild instruktion och vara ordentligt luftade. Detta gällde från och med nu. Mitt i bushen. Precis så. Alla skolor, butiker, kvarnar och andra inrättningar som inte var utrustade med de föreskrivna toaletterna skulle stängas utan minsta fördröjning. När vi besvärade oss hos tjänstemannen och frågade efter meningen med åtgärderna, fick vi bara hotelser till svar. De unga männen skulle häktas av polisen, om de motsatte sig det som tjänstemannen hade bestämt. Återigen återstod oss inget annat än att åka till Harare och be arbetsministern komma till Mary Mount och få slut på ofoget. Jag kände doktor Fay Chung sedan krigsåren då vi samarbetat i flyktinglägren i Moçambique. Hon kom omedelbart till Rushinga och lät besöket ta fyra fulla arbetsdagar. Första dagen kallade hon till sig hälsovårdstjänstemannen och hans kolleger inom områdesförvaltningen. Mötet ägde rum i ett av våra bybagerier. Där förklarade hon för de förvånade tjänstemännen innebörden i orden ’civil’ och ’servant’ inför alla de församlade ungdomarna. Sedan besökte Fay Chung våra andra projekt och uppmuntrade de unga att fortsätta sitt arbete och inte låta sig skrämmas. Men de skador som redan hade tillfogats oss och de ekonomiska förlusterna kunde inte gottgöras. Vi påminde tjänstemännen om att något liknande hade hänt en gång förut i Rushingas historia. Ian Smiths soldater stängde alla skolor, butiker, kliniker och kvarnar som straff för att befolkningen samarbetat med ’terroristerna’. Folket i Rushinga hade inte glömt upplevelserna från kriget. ”Bor vi i Moçambique eller Zimbabwe?” frågade de ilsket en delegation partifunktionärer från provinshuvudstaden Bindura.

Chimurenga: uppror eller revolution?

Den framstående brittiske socialantropologen Max Gluckman sade 1953 i sin Frazerföreläsning vid Glasgows universitet att ”det i Afrikas liv bara fanns rebeller, aldrig revolutionärer”. Han hade då i tio år studerat sydöstra Afrikas stammar – fast det var i en tid och en samhällspolitisk kontext som hade föga att göra med Zimbabwes kamp för självständighet. Ändå formulerade Max Gluckman här en insikt i dynamiken och psykologin i Afrikas samhällspolitiska utveckling, som fortfarande är giltig, alltså inte bara på hans tid, trots att kontexten nu ser mycket annorlunda ut.

Under ett uppror kastar man omkull en regering, medan man under en revolution avskaffar en samhällsordning till förmån för nya värderingar och strukturer. Upproret byter ut personer, medan revolutionen har som mål att få till stånd en i grunden ny politisk, ekonomisk och social samhällsordning. Det mål som rebellerna har är att inta de härskandes plats, som de själva sätter sig på. Revolutionärer vill bygga upp en ny samhällsordning. Revolutionärer är också alltid rebeller, men rebeller är inga revolutionärer.

Jag har tre huvudtankar i reflexionen kring Zimbabwe. För det första: Befrielsekriget i Zimbabwe var ingen revolution, som Robert Mugabe och hans kolleger i ledningen för Zimbabwe African National Union gärna påstår, utan snarare ett uppror. Robert Mugabes ZANU (PF)-regering (ZANU (PF) = ZANU Patriotiska fronten, dvs. Robert Mugabes parti) har utan större möda glidit in i samma maktpositioner och strukturer som Ian Smiths Rhodesian Front-regering hade. De har inte skapat en ny och bättre samhällsordning för befolkningen och inte heller kritiskt granskat den koloniala ordningens grundläggande värderingar – existentiellt framförda i den berömda ”Rhodesian Way of Life” – eller ersatt dem med en afrikansk värdegrund liknande Julius Nyereres socialism. Det är sant att Nyereres afrikanska socialism inte har åstadkommit mycket gott för Tanzanias befolkning, men Nyerere såg problemet, begrundade det länge och noga som afrikan och försökte åtminstone att ersätta den koloniala värdeordningen med en afrikansk sådan.

Politisk polityr

För det andra har de traditionella afrikanska samhällsformernas sociala strukturer, koalitioner och förpliktelser sakta trängt upp till ytan. Detta har skett inom ramarna för Zimbabwes i stor utsträckning intakta koloniala strukturer – och inte sällan i konflikt med en modern demokratisk regerings krav. Den svarta eliten har under de gångna 20 åren afrikaniserat ”Rhodesian way of life”. Man har blandat ”Shona way of life” med sedvänjorna från kolonialtiden. Det har i hög grad bidragit till den kris som Zimbabwe nu går igenom. Richard Dowden, som ger ut den afrikanska versionen av det brittiska nyhetsmagasinet The Economist, har särskilt studerat denna faktor som är så betydelsefull för hela Afrika. I en viktig artikel redovisar han den slutsats han dragit, nämligen att varken Västerlandets rasistiskt färgade fördomar eller många afrikanska politikers korrupta regeringsstil kan förklara det kaos som nu härskar i många afrikanska länder.

Alla afrikanska länder ser olika ut. Men, säger Dowden, det finns ändå en gemensam inställning till politik. I Afrika handlar allt om makt och rikedom. Naturligtvis stämmer detta också in på Europa, Amerika och de flesta andra nationer. Skillnaden består i att det i Afrika bara handlar om makt och rikedom. De stater och strukturer, som existerar idag, påtvingades Afrika av främmande makter. De har inte utvecklats ur de afrikanska folkens historia. De mellan 6 000 och 10 000 samhällspolitiska formationer – stammar och kungariken – som fanns i Afrika vid 1800-talets mitt, förintades eller berövades makten av kolonialtidens härskare och byttes ut mot nyskapelser, där gränserna drogs upp efter europeiska mönster och på de kartor som fanns i Europa. Under ytan på dessa nya skapelser bevarade samtidigt de afrikanska folken sina talrika etniska, religiösa, ekonomiska och affärsmässiga koalitioner, sina seder och bruk. De fortsatte att utvecklas kreativt under ytan på vad som vid första anblicken såg ut som moderna västerländska statsbildningar. Ytligt betraktat har portugisiska, brittiska, franska och belgiska regeringsformers strukturer och institutioner förblivit intakta också sedan många afrikanska länder blivit självständiga. Besökare brukar lägga märke till afrikanernas brittiska livsstil i Zimbabwe eller den franska livsstilen i Senegal, och hur mycket rätts- och utbildningsväsendet i stora delar av Afrika liknar dem som de tidigare kolonialmakterna hade. Men det här är bara något skenbart, något som lurar en ytlig betraktare. De skenbarligen starkt brittiskt, franskt eller portugisiskt präglade institutionerna, traditionerna och stilformerna har urholkats i grunden, säger Richard Dowden. Man kan tycka att det finns ett oberoende rättsväsen, en opartisk polis och en tjänstemannakår som lojalt tjänar staten, men dessa institutioners inre substans har genomgått en grundlig förvandling. En afrikansk president eller premiärminister kan när som helst få sin vilja fram på inofficiella sätt, med hjälp av sina kontakter i det traditionella samhället. Han kan alltså i stor utsträckning gå förbi de statliga organen och institutionerna. Precis på det sättet kan Robert Mugabe genomdriva sin våldsamma ”jordreform” tvärtemot författningen och Högsta domstolens beslut. Han har hjälp av polisen som politiskt är förpliktigad mot honom. Han hoppas att på det sättet vinna den enkla landsbygdsbefolkningens röster i det förestående presidentvalet. Enligt samma princip och för att vara framsynt och gjuta olja på de politiska vågorna byttes dessutom de motspänstiga och opartiska domarna ut mot pålitliga partifunktionärer med tvivelaktiga juridiska kvalifikationer. De nuvarande bittra och delvis våldsamma konflikterna i Zimbabwe visar helt öppet att hela regeringsapparaten – de lagstiftande och verkställande samt rättsväsendet – har tillsatts med personer – partivänner, krigskamrater, släktingar, affärsmän – som inte har några förpliktelser mot folket eller mot staten och som helt saknar något slags ansvar för det utarmade folkets situation. De har bara förpliktelser mot en enda man – Robert Mugabe.

I det tidigare Zaire var president Mobuto Seseko beryktad för att han inte kunde skilja mellan statskassan och sitt personliga bankkonto. Presidenten i Nigeria, Sani Abacha, som dog av hjärtinfarkt i armarna på två libanesiska prostituerade, hade liknande svårigheter. I Zimbabwe har president Mugabe låtit sin privata milis, de så kallade krigsveteraner-na ta över de mer extrema formerna av våldsamma övergrepp på vita farmer, fabriker och butiker. Det enda polisen gör är att nonchalera offrens besvärsinlagor och anmälningar och istället ge krigsveteranerna väpnat skydd när farmarna går till motangrepp. Detta gör att oppositionen – Movement for Democratic Change – har mer ammunition än de egentligen behöver för att kunna få en valrörelse till stånd också internationellt. Man kan bara beklaga det man nu också ser i Zambia och Malawi, nämligen att oppositionens politiker går i föregångarnas gamla hjulspår, så fort de kommit till makten.

Den här typen av politiker och deras sätt att handskas med makten uppstår enligt Dowden ur samspelet mellan traditionella afrikanska samhällsformer och Afrikas på konstgjort sätt bildade moderna stater mot bakgrund av ett ökande internationellt samarbete och ömsesidigt beroende.

Ju mer som förändras , desto mer förblir oförändrat

Trots retoriken om den ur den väpnade befrielsekampen framsprungna ärorika revolutionen har de koloniala strukturerna och ”the Rhodesian way of life” i hög grad stannat kvar. Proportionellt finns idag lika många extremt privilegierade och extremt fattiga människor som under Ian Smiths regim. Visserligen fick de svarta efter självständigheten bättre tillgång till skolor, kliniker, sjukhus och sociala hjälpinrättningar. Men de här förbättringarna var snarare kvantitativa än kvalitativa, snarare tillfälliga än bestående, snarare perifera än centrala. De ledde inte till en ny samhällsordning, som många av dem som stödde befrielsekriget hade hoppats. Ett exempel: Visionen om ett nytt, bättre, rättvisare, från rasism befriat samhälle var temat för bokserien From Rhodesia to Zimbabwe, som skapades och gavs ut av Silveira House och den katolska kommissionen ”Justitia et Pax”. Den tillfälliga och perifera karaktären hos de sociala förbättringar som hängde samman med självständigheten blev tydlig så snart de hamnade på kollisionskurs med försvarsbudgeten eller kraven på ekonomiska anpassningsprogram. Medan teoretiskt sett varje afrikan nu kunde bli rik och mäktig, avlöstes de facto den lilla vita eliten av en lika liten elit, en blandning av svarta och vita. I denna elit dominerade de svarta i politiken och de vita i ekonomins övre skikt, och de hjälpte och beskyddade varandra. Det är betecknande att två av de rikaste och mest korrupta vita är Robert Mugabes nära förtrogna. Därtill kommer att de svarta inom denna pyttelilla elit av politiker och nyrika inte är före detta gerillasoldater utan till övervägande del män och kvinnor som under krigsåren studerade vid engelska eller amerikanska universitet eller möjligen dirigerade befrielsekriget från översta våningen i Zimbabwe African National Liberation Armys huvudkontor i det förnäma kvarteret Polana i Maputo.

När Zimbabwe blev självständigt i april 1980 arbetade jag med Zimbabwe-projektet i London, en kristen hjälporganisation för de flyktingar från Zimbabwe som fanns i lägren i Moçambique och Zambia. Den första som kort efter självständighetsfirandet ansökte om flera stipendier för studier vid exklusiva internat var inte en flykting eller tidigare gerillasoldat utan en just utnämnd kabinettsminister i Robert Mugabes regering. Under krigsåren hade han arbetat för Förenta nationerna i Genève. Och hans ansökan var inte en bön utan ett krav.

Omedelbart efter självständigheten doldes kontinuiteten och likheten mellan Rhodesia och Zimbabwe av retoriken om den ärorika revolutionen och av den sovjetiskt klingande nomenklaturen när det gällde toppfunktionärer och partiorgan. När de nya herrarna talade om partiets centralkommitté och politbyrån, om kadrerna, partiets förste sekreterare och dess marxist-leninistiska ideologi lyssnade de vita med förundran, medan det gick kalla kårar över ryggen på dem som hade kommit i kontakt med de verkliga kommunisterna. Robert Mugabe kallade sig provokativt för en övertygad kommunist och leninist. Ändå var han överlycklig när han blev inbjuden att som hedersgäst tala på en katolsk ungdomskongress. Inför 6 000 unga katoliker predikade han i en timme om det katolska äktenskapets sakramentalitet och oupplöslighet. Ingen biskop hade kunnat göra det bättre.

Hans relationer till östblocksregeringarna var långt mindre hjärtliga än det verkade vid första påseendet. Under ett möte i Maputo år 1979 beklagade han sig bittert över sina östtyska partner som hade skickat honom soppulver fullt av mask och utslitna tennisskor när han bad om livsmedel och ordentliga skor.

Medan de afrikanska reservaten, som på rhodesiska kartor gick under namnet Tribal Trust Lands, efter självständigheten fick det nya namnet Communal Lands, fortsatte den koloniala fördelningen av landet, som lagstadgats i Land Appointment Act, att gälla fullt ut ända tills överfallen på vita farmer började för ett år sedan.

Ett ytterligare tecken på att Zimbabwe bildades ur ett uppror och inte ur en revolution är det faktum att Robert Mugabes parti lyckligt och tillfreds regerade Zimbabwe med hjälp av den halvkoloniala Lancaster House-författningen både länge och väl. Partiet gjorde ett första utkast till en ny författning när National Constitutional Assembly (NCA) – ett brett spektrum av civila och kyrkliga grupper – lade fram sitt förslag till författning och på allvar utmanade regeringspartiet ZANU (PF). Det är sant och riktigt att såväl det första som det andra upproret (det första upproret ägde rum 1896) handlade om land som de vita med våld och bedrägeri hade tagit ifrån de inhemska invånarna. Under Robert Mugabe blev jordfrågan först riktigt akut, när hans regering inte hade något annat att erbjuda folket i striden om väljarna.

Trots många vädjanden har Mugabes regering hållit fast vid det beryktade Law and Order Maintenance (Emergency Powers Regulations) Act och vid de talrika specialparagrafer som Ian Smiths Rhodesian Front lade till för att ytterligare stärka denna repressiva lag. Avsikten var att hålla det ökande trycket från de afrikanska nationalisterna stången. Detta vittnar ännu tydligare om kontinuiteten mellan Rhodesia och Zimbabwe.

Polisstatens arv

Sir Robert Tredgold härstammade från en familj som för många generationer sedan kommit till Rhodesia. Han blev försvarsminister, högste domare och slutligen tjänstgörande generalguvernör över Rhodesia. I hans 1969 publicerade levnadsbeskrivning protesterade han våldsamt mot excesserna i lagen. ”Floden av förtryckande lagar nådde sin höjdpunkt år 1960, när regeringen offentliggjorde Law and Order Maintenance Bill. En av de bästa advokaterna beskrev lagförslaget som ’ondskefullt’ och en ledande dagstidning kallade det ’hysteriskt’, och båda beteckningarna var träffande. Det verkade nästan som om någon hade satt sig ner med förklaringen om de mänskliga rättigheterna, och så raderat den ena artikeln efter den andra. Den kumulativa effekten av denna säkerhetslag blev att Rhodesia förvandlades till en polisstat”, skriver den förre högsta domaren. ”Det är riktigt att ordet polisstat har starka emotionella undertoner, och många rhodesier reagerade med stor irritation när ordet användes om deras land. Ändå står jag fast vid vad jag sagt”, framhärdade Sir Robert. ”Ordet polisstat betyder för mig en stat”, fortsätter han, ”i vilken den verkställande makten och polisen har fått eller med våld tagit den fulla kontrollen över varje form av politisk aktivitet. I det avseendet passar beteckningen polisstat helt och fullt in på Rhodesia. Och ändå var det inte slut på lagar av den här sorten. Under de år som följde, ökade förtrycket ytterligare. Vissa bestämda förseelser ska nu få dödsstraff som följd. Den här lagen kom med nya definitioner på politiska brott, och alltså ökade antalet sådana brott. En chockerande aspekt på lagen är det faktum att den skiljer mellan politiska och vanliga brott när det handlar om straff, och att brott av politisk natur nu ska bestraffas hårdare än vanliga brott utan hänsyn till de närmare omständigheterna. Jag hyser inget tvivel om att den här lagen har åstadkommit mycken orättfärdighet. Män och kvinnor, många av dem bara pojkar och flickor, bestraffades på hårdast möjliga sätt för handlingar som i andra länder tolereras som normala uttryck för politisk hänförelse. Med denna lag infördes straff som inte stod i någon som helst proportion till de begångna brotten.”

Jag citerar denne högt aktade domares kommentar utförligt, eftersom Law and Order Maintenance Act med sina många tillägg mer än någon annan lag som Rhodesian Front stiftat bidrog till att Rhodesia isolerades från det internationella samfundet. Slutligen ledde den till att Ian Smiths tusenåriga rike föll. Hundratals unga män och kvinnor som fängslats, när de försökte ta sig över gränsen till Moçambique, ställdes inför rätta, dömdes till döden och hängdes i Salisburys centralfängelse. Journalister förföljdes och fick hårda fängelsestraff eller utvisades. Tidningar och tidskrifter förbjöds. I stora delar av landet, som till exempel i Rushinga, transporterades befolkningens boskapshjordar bort eller också förintades de. Byar brändes ner, hela familjer häktades och dömdes i en form av communal punishment (gemensam bestraffning), enligt en paragraf i Law and Order Maintenance (Emergency Powers Regulations) Act. Den liknar nazisternas sippenhaft (släktens kollektiva ansvar för en medlems brott) och äger fortfarande laga kraft. Framstående nationalister som Edson Sithole, en högt aktad advokat, fängslades, fördes bort och återsågs aldrig. Under befrielsekriget fick Ian Smiths säkerhetsorgan fria händer att föra bort politiska motståndare, att tortera och döda dem av just den här lagen och av Indemnity and Compensation Act.

Girighetens grymma regim

Efter självständigheten vädjade många medborgargrupper till Robert Mugabes regering om att de skulle upphäva den här lagen. Mugabe vägrade hårdnackat. Idag använder han den själv med samma hårdhet och skrupelfrihet mot politiska motståndare som Ian Smith och hans Rhodesian Front gjorde på sin tid. Därigenom står Robert Mugabe och hans ZANU (PF) på samma ideologiska sida som det sydafrikanska ”nationella partiet” under Hendrik Verwoerd, apartheids arkitekt. Verwoerds parti utformade ursprungligen de drakoniska säkerhetslagar, som Ian Smith och hans beryktade justitieminister Desmond Lardner-Burke flitigt kopierade i sin version av Law and Order Maintenance Act.

Rhodesia och Rhodesian Way of Life levde inte bara vidare i Zimbabwes lagar och förvaltningsstrukturer utan också i många vitas rasistiska attityd, framför allt hos de vita farmarna. Robert Mugabe har rätt när han beklagar sig över att det erbjudande om försoning som han gav, då han kvällen före självständigheten räckte ut handen till de vita, tillbakavisades. Han har också rätt, när han anklagar de vita farmarna för att i flera år ha bojkottat hans ansträngningar att få en fredlig jordreform till stånd.

Ingen förkroppsligar bilden av de i sina fördomar oförbätterligt låsta vita rasisterna bättre än Ian Smith. Alldeles nyligen använde han samma vulgära okvädningsord som för 30 år sedan, när han i en debatt i Oxford inför de församlade studenterna talade om Zimbabwes svarta befolkning. De hade alla varit terrorister, sade han, mördare och våldtäktsmän. ”Ju fler vi dödade, desto lyckligare blev vi … Vi stred mot terrorister … Det förekom inga massakrer hos oss … Vi dödade aldrig civila. Inte en enda.”

Det faktum att Ian Smiths trupper har upp till 60 000 människor ur civilbefolkningen på sitt samvete har bevisats av det som ögonvittnen har sagt under ed. Vittnesmålen finns i tre dokumentära rapporter från kommissionen Justitia et Pax vid Rhodesias katolska biskopskonferens. De anklagelser som reses i de här rapporterna har aldrig bestridits av domstolarna. När rapporternas författare fängslades och ställdes inför rätta, handlade anklagelserna om brott mot Official Secrets Act (den offentliga sekretesslagen) och mot Law and Order Maintenance (Emergency Powers Regulations) Act. De tre medlemmarna av Justitia et Pax anklagades aldrig för att ha offentliggjort felaktiga fakta utan för att ha förrått militära hemligheter och genom sina rapporter ha orsakat att den (vita) befolkningen led av ”oro och nedslagenhet” (causing alarm and despondency). De tre medlemmarna i kommissionen Justitia et Pax beslöt att inte försvara sig mot regeringens anklagelser. Istället skulle de för vart och ett av de 161 fall som togs upp till diskussion inför rätten dokumentera tre vidare exempel på tortyr, mord och massakrer som de rhodesiska säkerhetsstyrkorna utsatt civilbefolkningen för. Kommissionens avsikt var att inte försvara sig mot Smithregeringens anklagelser inom ramen för Law and Order Maintenance Act, utan att bevisa den faktiska riktigheten hos det som beskrevs i rapporterna, och som illustrerades med foton. Efter över ett års förberedelser lade de fram en försvarsskrift på 1 350 sidor, som en fredagseftermiddag överräcktes till den allmänne åklagaren av de anklagades advokater. Följande måndag kallades de tre anklagade åter till domstolen. I en bara några minuter lång förhandling drog den allmänne åklagaren tillbaka alla anklagelser utan att på något sätt tala om varför. Två av de tre anklagade utvisades samma dag och måste lämna landet inom sju dagar.

Denna rättegång handlade inte om hemligheter – militära eller av annat slag – utan om statligt arrangerade bortföranden, tortyrfall, mord och massakrer. Att Ian Smiths trupper verkligen har utfört de förbrytelser som lades dem till last har senare också medgetts i några offentliga skrivelser av tidigare anställda vid de rhodesiska säkerhetsorganen. Då handlade processen sist och slutligen inte om kommissionen Justitia et Pax utan om Ian Smiths person. En av hans tidigare vita elitsoldater kallar honom ”förljugenhetens överstepräst”.

”Ren vinningslystnad och penningbegär har drivit in oss i detta meningslösa krig”, skriver Bruce Moore-King i sina minnen. ”Det har jag sett med egna ögon. Det är inte min sanning och min anklagelse. Mina föräldrar och överordnade visade mig på denna sanning: De lurade mig med sina hänsynslösa och småaktiga handlingar, genom det gift som de sprutade in i ådrorna på oss barn med den uppfostran som de bestod oss. Jag pekar inte ut någon bestämd och jag lägger inte ansvaret för kriget eller vårt förflutna på någon människa. Jag var också med, och jag bidrog lika mycket som alla andra till krigets elände. Våra föräldrars och överordnades skuld är deras egen skuld, och den kommer att förfölja dem till den dag då de vågar erkänna den. Först då kommer de att kunna begrava det förflutna. Men jag anklagar många för min vita stams förbittrade, ödeläggande, småsinta, mordiska handlingar och ord efter det att freden kom tillbaka till vårt land. Framför allt anklagar jag översteprästen. Hans förräderi mot oss var totalt och håller fortfarande på. Och ändå hjälpte hans handlingar mig att för inte alls länge sedan se ännu en sida av sanningen och det är jag honom tacksam för. Precis som våra föräldrar och överordnade har översteprästen nu offentligt sagt sanningen om sig själv.”

Och vad blev det av juvelen?

Svaret lyder: Ingenting. Juvelen Zimbabwe som Robert Mugabe ärvde på självständighetsdagen var ett land uppdelat på två nationer. Och det ser ut som om det land som han ger vidare till nästa generation är ett land vars svarta och vita befolkning har en ännu djupare spricka mellan sig än för 20 år sedan. Är det verkligen så?

Mitt tredje argument är nu slutligen följande: Skenet bedrar. I verkligheten har det tio år långa inbördeskriget och de efterföljande två årtiondena fört de båda nationerna i landet mycket närmare varandra. Zimbabwe, ett land och en nation, håller trots alla skenbara motsägelser på att bildas. Detta land som består av en enda nation är den verkliga revolutionen. Den har ägt rum under de förgångna 30 åren, och den äger dagligen rum bland de vanliga människorna, svarta och vita. Det finns många tecken på detta. Befrielsekriget var en kamp för befrielse i en helt annan betydelse än vad pseudorevolutionärerna proklamerar i de citat av Marx och Lenin som de bara begripit till hälften. Många unga vita, som förr kämpade för Ian Smiths Rhodesian Front, har genom sin kontakt med de svarta och genom deras exempel befriats till en tolerans och människokärlek, som är djupare och radikalare än landets politiska oberoende. Rasistiska fördomar har brutits ner. Det har uppstått nya umgängesformer mellan svarta och vita, och det finns en berättigad förhoppning om att Zimbabwe om kanske en eller två generationer kommer att vara en nation, där människor lever och arbetar kreativt tillsammans, och där rasolikheterna är en källa till berikande och inte en grund för diskriminering.

Det tragiska är att varken de vita rasisterna eller de svarta nationalisterna av igår ser eller förstår dessa tecken. Båda har stelnat andligen i sina politiska fördomar och sin bild av fienden. Likheten mellan de båda lägren kan man inte undgå att lägga märke till. Ju närmare slutet på inbördeskriget kom, desto högljuddare förkunnade Ian Smith: ”Afrikanerna kommer aldrig att regera det här landet. Inte på tusen år. Aldrig. Aldrig, aldrig någonsin.” Idag proklamerar president Robert Mugabe med nästan samma pompösa ord: ”Låt oppositionspartiet göra gemensam sak med de vita och med britterna. Vi kommer att besegra dem. Jag säger er det idag: Den dag ska aldrig komma, när oppositionen regerar det här landet. Aldrig. Aldrig, aldrig någonsin.”

De vita rasisterna och de svarta nationalisterna av igår har en världsbild som inte stämmer med dagens. Saker och ting har förändrats. Och människorna har förändrats. Den unga generation som kommer till oss i Silveira House för att lära sig ett yrke, förstår helt enkelt inte vad partipamparna i ZANU (PF) pratar om. De vill lära sig ett hantverk, klara sina prov, få en anställning, bilda familj och leva sina liv. De flesta av de äkta krigsveteranerna tar starkt avstånd från överfallen på vita farmer, firmor och fabriker. En del av våra lärare och instruktörer här är äkta krigsveteraner. De flesta vita blir pinsamt berörda, när Ian Smith öppnar munnen och försöker värma upp Rhodesian Fronts rasistiska myter av igår och förkunnar: ”Jag tror fortfarande att det var ett stort misstag att de svarta fick bli självständiga.” En del vita ber i insändare offentligt om ursäkt för sådana utfall. De flesta svarta, framför allt ungdomarna, är alltför intelligenta och politiskt mogna för att känna sig sårade av hans utfall. De skrattar, som bara de kan, och ursäktar Ian Smiths slagord med hans höga ålder. Shona-kulturen är tolerant och har överseende med nästan allt som gamla människor gör och säger. Många vita farmare har byggt upp mycket goda relationer till de svarta i Communal Lands och hjälper storslaget till med sina traktorer, sitt utsäde och sin konstgödsel. Några har gjort ärliga ansträngningar att förbättra livsvillkoren för sina anställda. De har byggt hus och skolor, anlagt trädgårdar och grundat kliniker. Sedan sju år tillbaka samarbetar Silveira House med över 300 vita farmare i utvecklingsprojekt av den här typen. Fast det finns ett visst motstånd, vill många vita farmare ärligt medverka till en grundlig jordreform och en ny fördelning av landet. En jesuit här i Silveira House har under de gångna åren haft ett starkt engagemang i den viktiga uppgiften att medla mellan farmarna, regeringen och ockupanterna.

Rashetsens retorik och verkligheten

Den politiska krisen är dock faktisk och allvarlig. Och den är farlig. Men den är inte oundviklig. Tvärtom är den tillkommen på konstgjord väg och påtvingad folket uppifrån. Robert Mugabes rasistiska retorik om att tiden är inne ”att injaga fruktan i varenda vit i Zimbabwe” har inte lyckats elda upp känslorna hos den svarta befolkningen, något han hoppades på. Om så vore, vilket Mugabe påstår, att sådana yttranden ”återspeglade folkets vilja”, så skulle Zimbabwe nu stå i lågor och åter vara indraget i ett inbördeskrig. Men Zimbabwe står inte i lågor. Och det här landets medborgare ligger inte i väpnad konflikt med varandra. Gång på gång pekar besökare på den märkliga kontrasten mellan de sporadiskt iscensatta våldsdåden och den fredliga atmosfär som råder i landet i övrigt. Zimbabwes invånare kommer aldrig mer att bekämpa varandra. Just de som kämpade i oavhängighetskriget och överlevde det och som för återstoden av livet bär ärren från denna erfarenhet på kropp och själ kommer inte att tillåta det. Och de kommer att inskärpa i sina barn att aldrig tillåta krig i landet. En av Ian Smiths Grey Scouts uttrycker det så här:

”Min hembygd ligger utbredd framför mig. Ett landskap med täta skogar och bördiga åkrar. Aldrig förr har jag upplevt en sådan frid i min hembygd. Den sanning, som jag har förstått sedan jag kom tillbaka från kriget, är inte att vi hade fel, att kriget var mordiskt och förnedrande, att våra politiska ledare bedrog och lurade oss eller ljög för oss. Det är bara ytliga fakta. Nej, den djupare sanningen är att våra svarta medmänni-skor har lärt oss vad de ord betyder, som vi använde så lättsinnigt. Sanningen är att de har visat oss hur civiliserade människor uppför sig. Vi har fortfarande mycket att lära när det handlar om ett ärligt och civiliserat uppförande. Dem som lever i det förflutna och inte vill släppa taget om det, rekommenderar jag ett enkelt test: Tag din son i handen och visa honom hans hembygd där den ligger utbredd framför honom. Peka ut allt det som hände. Finns det något bland allt detta som var värt allt det mördande vi höll på med för att förhindra att det blev som det är idag? Om du inte hittar något sådant, har du rätt att kalla dig en Zimbabwes son med allt det som idag ligger i det begreppet. Sätt så igång att återuppbygga din hembygd, den som föröddes av kriget. Du måste själv inse och du ska förklara för din son att ni bara har två möjligheter just nu, utan kompromisser och utan uppskov: Var en Zimbabwes son eller var fiende till det här landet. Vi som tillhör den krigsärrade generationen har ställt oss många frågor, funderat en hel del och kommit till insikt: Det finns inga andra valmöjligheter. De som bor i det här landet kommer inte heller att ge er några andra valmöjligheter. Ni har uttömt de privilegier som våra föräldrar och överordnade hade. Gör ditt val, och lev eller dö sedan för det du valde.”

Översättning: Birgitta Carlquist