En humanists väg

När en av den analytiska filosofins främsta företrädare ger ut sina minnen, bör det vara en angelägen läsning. Georg Henrik von Wright har gjort sig känd inte enbart för att skriva vetenskapliga arbeten som är tillgängliga endast för en liten skara specialister. Han har även varit framgångsrik i den mera populära genren, t.ex. med böckerna Humanismen som livshållning (1978) och Vetenskapen och förnuftet (1986). Nu har han vid 85 års ålder sammanställt sina minnen.

Den som har varit professor i filosofi i både Cambridge och Helsingfors har haft tillfälle att jämföra helt olika miljöer och bör ha mycket att berätta. I Cambridge kom von Wright att efterträda Ludwig Wittgenstein, men hans minnen av denne lägger inte mycket till den redan kända bilden (måhända av diskretion). Beslutet att bryta upp från Cambridge tycks närmast ha berott på svårigheterna att i efterkrigstidens England få en lämplig bostad. I ett särskilt kapitel redovisas de svårigheter som kan vara förbundna med att ge ut en berömds persons litterära kvarlåtenskap, i detta fall Wittgensteins.

Den unge filosofens arbetsförmåga verkar ha varit exceptionell. Långa perioder uppehöll han två professurer i Helsingfors, tidvis även i Åbo. Hans främste lärare var Eino Kaila, en av de första företrädarna för den analytiska filosofin i Norden. För en rikssvensk läsare är det nyttigt att observera, att sådana lokala storheter som Hägerström och Hedenius bara nämns i förbigående och en gång vardera. Givetvis porträtteras berömdheter som Broad och Moore. Risken är, att en vetenskapsman med ett så stort internationellt kontaktnät som von Wright gärna vill nämna alla eller åtminstone de flesta han har träffat. Det blir åtskilligt med name- dropping, och till sist undrar läsaren om det möjligen finns någon framstående filosof som von Wright inte har träffat. Bokens personregister är imponerande stort.

Den internationella miljön till trots är det Finland och Helsingfors som står i centrum. Mycket utrymme – kanske alltför mycket –ägnas åt att utreda de olika turerna i Finlands Akademi, till vars första ledamöter författaren hörde. Intressanta bilder ges av bl.a. Alvar Aalto – den ende förutom Wittgenstein som sägs förtjäna omdömet geni.

Ett kapitel bär rubriken ”Om Gud och religionen”. Här lägger läsaren först märke till följande utsaga: ”Mitt föräldrahem var inte religionsfientligt, men som så många finlandssvenska familjers starkt sekulariserat.” Det gäller nog om Helsingfors, men alls inte om Österbotten, där finlandssvenskarna burit upp en stark väckelse. Författarens perspektiv är i hög grad helsingforsorienterat: Åbo nämns i viss utsträckning (von Wright var akademins universitetskansler), men alls inte Österbotten. Omdömet om den finlandssvenska sekulariseringen i Helsingfors kan ha sin riktighet, och förklaras till en del av att upplysningen i Finland inte som i Sverige kom att balanseras av en stark romantisk rörelse.

Det visar sig att von Wright kan förstå en panteistisk religion i Goethes och Spinozas anda, men inte omfatta den. Vetenskap och konst får spela den roll som religionen kan spela för människor med mindre intellektuella gåvor. Frågan om Wittgensteins förhållande till religionen behandlas med stor försiktighet. Den senare Wittgensteins religion vill von Wright beskriva som en Jakobsbrottning med Gud, ungefär som hos Tolstoj. Själv framstår författaren till en början som en rationalistisk humanist, som också ett kapitel i boken heter. Men det sker en utveckling. Klart och välskrivet skildrar han sin väg som en förskjutning från en exklusivt rationalistiskt-humanistisk till en socialt och politiskt engagerad humanism. Och läsaren har stort nöje av att följa honom på den vägen.