Troskongregationen om män och kvinnor

Troskongregationen har genom sitt nyligen publicerade brev om samarbetet mellan män och kvinnor i kyrkan och i samhället av idag inbjudit till dialog. Här följer en presentation och en kritisk granskning av dokumentet.

Det är nu nio år sedan påven Johannes Paulus II skrev ett brev till kvinnorna med anledning av FN:s kvinnokonferens i Peking, tio år sedan hans apostoliska brev Ordinatio sacerdotalis publicerades, där han förklarar varför prästämbetet är reserverat enbart för män, och sexton år sedan det apostoliska brevet Mulieris dignitatem kom ut. Dessutom höll Johannes Paulus II vid de allmänna audienserna 1979–1980 kateketiska tal över Första Moseboken samt Bergspredikan, där han också berörde relationen mellan man och kvinna. Den första augusti i år offentliggjorde Troskongregationen genom kardinal Ratzinger sitt brev till den katolska kyrkans biskopar om samarbetet mellan män och kvinnor i kyrkan och i världen. Med tanke på påvens tämligen omfattande skrifter om relationen mellan kvinna och man måste man fråga sig varför Troskongregationen väljer att vända sig till kyrkans bis-kopar i samma fråga idag. Vem som i realiteten har skrivit brevet vet vi inte, det kan vara en kvinna eller en grupp kvinnor, men om detta sägs ingenting. Eftersom brevets titel säger att det ska handla om ”samarbete” mellan män och kvinnor hade man väntat sig några ord om den reflektion som har föregått skrivandet av brevet.

Troskongregationens dokument består av en inledning, ett avsnitt som presenterar frågeställningen, en bibelteologisk utläggning, slutsatser för kvinnans roll i samhällslivet, slutsatser för kvinnans roll i kyrkan och en avslutande sammanfattning. Inledningen avslutas med en inbjudan till att fördjupa frågan inom kyrkan liksom till dialog med alla män och kvinnor av god vilja för att utveckla en alltmera äkta relation mellan könen. Det är viktigt att påpeka denna inbjudan eftersom den inte upprepas i slutet av dokumentet. Denna inbjudan till vidare dialog i frågan är också viktig att ha i bakhuvudet när man läser Troskongregationens brev så att man inte tar texten som ett slutgiltigt uttalande från kyrkans sida.

När frågeställningen presenteras sägs det att ”Kyrkan idag kallas att bemöta vissa tankeströmmar som ofta går emot ett äkta framsteg för kvinnorna”. En av dessa tankeströmmar anser dokumentet vara tendensen att starkt hävda att kvinnan är underordnad för att därigenom skapa en fientlighet mellan könen. Detta anses leda till en skadlig förvirring när det gäller den mänskliga personen som får omedelbara och ”dödliga” effekter på familjestrukturen. ”Ställda inför maktmissbruk, blir kvinnornas svar att söka makt.” En annan tendens är att skillnaderna mellan könen ur ett biologiskt perspektiv förnekas, vilket också leder till ett ifrågasättande av den normala familjestrukturen som består av en mamma och en pappa. Kyrkan vill som svar på detta tala om ett ”aktivt samarbete mellan könen där man erkänner skillnaden mellan man och kvinna” och börjar med en bibelteologisk utläggning om den mänskliga personen.

Ingen klar definition av feminismen

Det är förmodligen första gången som kyrkan direkt tar upp feminismen. Problemet är väl att det finns många olika slags feminism och att Troskongregationen här inte riktigt definierat frågeställningen på ett tydligt sätt. Inte all feminism polariserar det kvinnliga mot det manliga i syfte att hävda en kvinnlig överlägsenhet. Som dokumentet beskriver i den bibelteologiska utläggningen handlar alla normala relationer om att växa in i en förståelse av och en djupare kännedom om den andre. Visst finns det strukturella orättvisor i samhället, men dessa måste bemötas med praktiska, politiska åtgärder, och visst förekommer det alltför många övergrepp på kvinnor i parförhållanden, men de utgör tack och lov ingen normalitet. För de allra flesta människor är det den så kallade normala familjestrukturen som fortfarande gäller, även om massmedierna ibland kan få oss att tro motsatsen. Att kvinnors svar på övergrepp skulle vara att eftersträva makt, för att dominera, kan nog endast tillskrivas en radikalfeminism som hörde sjuttiotalet till, och som kanske några få övervintrade politiska ”sextioåttor” fortfarande kan ge uttryck åt.

Basen för den kristna människosynen

I det bibelteologiska avsnittet hävdar Troskongregationen att basen för all kristen antropologi finns i de tre första kapitlen av Första Mosebok. Utläggningen som följer av detta är till största delen tagen från Johannes Paulus II:s olika skrifter i ämnet, bland annat de som tar upp relationen mellan kvinna och man och som redan nämnts.

Den första skapelseberättelsen (1 Mos 1:1–2:4) talar om hur en ordnad värld skapas utifrån åtskiljande av olikheter som bär ett löfte om relation sinsemellan. Människan är som sexuellt differentierad varelse, man och kvinna, Guds avbild. Den andra skapelseberättelsen (1 Mos 2:4–25) handlar också om en ömsesidig relation mellan man och kvinna med betoning på att människan inte kan leva fullödigt som en ensam varelse. En slutsats av detta är att både man och kvinna lever för att ge sig själv som en gåva åt den andra. Detta är Guds ursprungliga plan för människan, man och kvinna.

Synden bryter den ömsesidiga relationen mellan könen genom att mannen och kvinnan har ifrågasatt olikheten mellan människa och Gud. När människan åsidosätter det gudomliga blir också hennes relationer skadade. De kommer att markeras av begär, en negativ åtrå att vilja äga den andre, dominera över den andre. Relationen mellan könen är från begynnelsen god, men den har skadats och behöver läkas. Detta helande utlovas i 1 Mos 3:15 där kvinnans avkomma ska krossa synden. Vi får så en lång historisk förberedelse innan detta kan förverkligas. Under denna frälsningshistoria utvecklas en relation mellan Gud, brudgummen, och folket, Sion, bruden. Denna relation, som långt ifrån stannar vid metaforen brud/brudgum, fullkomnas i Maria som fullbordar och omgestaltar Israel/bruden som väntar på sin frälsningsdag och i Jesus, som i sin person, förverkligar Guds kärlek till sitt folk, beskrivet som brudgummens kärlek till sin brud.

I det nya förbundet blir kyrkan den nya bruden för vilken Kristus, brudgummen, har givit sig själv, såsom författaren till Efesierbrevet skriver. Denna relation som råder mellan Kristus och kyrkan blir så den helande relationen som också bör råda mellan man och kvinna. Detta bekräftas av Paulus i den välkända dopformuleringen i Galaterbrevet (3:27–28) … här är varken man eller kvinna … Det är inte så att olikheten mellan könen tas bort, utan man har kommit över fientligheten mellan könen. Vi får en ömsesidig respekt för olikheterna mellan könen. Författaren avslutar denna del av dokumentet med följande mening: ”Utifrån detta öppnas nya perspektiv för en djupare förståelse för kvinnornas värdighet och för deras roll i det mänskliga samhället och i Kyrkan.”

De första kapitlen i Första Mosebok är verkligen en katekes över mänskliga relationer och relationen mellan människa och Gud. Ömsesidighet, värdighet och respekt är nyckelbegrepp som växer fram ur denna bibelteologiska utläggning. Mitt personliga problem med dokumentet kommer i de två följande avsnitten, inte därför att de i och för sig handlar om de kvinnliga värden som Troskongregationen anser bör betonas i samhället eller i kyrkan, utan därför att de inte handlar om just ”samarbetet mellan män och kvinnor” som dokumentets titel angav.

Särartsfeminism och samarbetsperspektiv

Vad är det då för kvinnliga värden som Troskongregationen vill lyfta fram som väsentliga för samhället idag? Man säger att den kvinnliga personligheten är strukturerad utifrån förmågan att ge livet vidare samt att skydda livet och få det att växa. Detta utvecklar också kvinnans förmåga för det konkreta. Moderskapet är centralt för kvinnans identitet även om det inte behöver vara i biologisk mening. Kvinnor som lever i celibat kan också förverkliga ett andligt moderskap. Kvinnan ska heller inte betraktas enbart utifrån en fysisk fortplantningssituation. Man drar slutsatsen att kvinnan har en oersättlig roll att spela i allt som har med relationer och omsorg att göra såväl i familjen som i samhällslivet och att hon därför bör vara aktivt närvarande i arbetslivet och i samhällets övriga organisationer, även i ansvarspositioner. Utifrån det här resonemanget hävdar dokumentet att familje- och arbetslivet måste se annorlunda ut för kvinnor än för män. Kvinnor ska kunna ägna sig åt hemarbete utan att bli ekonomiskt och socialt åsidosatta.

Jag antar att många kvinnor har problem med detta sätt att se på yrkeslivet samt på föräldrarollerna som moder och fader. Har inte fadern ett lika stort ansvar som modern för barnens uppfostran och för familjelivet i stort? Måste inte i så fall arbetslivet vara anpassat också för honom? Att dessutom romantisera över kvinnans närvaro i yrkes- och samhällsliv som någon som enbart skulle befrämja goda relationer är ganska naivt. Tyvärr beter sig inte kvinnor bättre än män, vare sig i politiken eller på arbetsplatsen.

Däremot borde vi arbeta för att familjen som sådan kan stödjas genom en god arbetsmarknadspolitik, vilket också sägs i socialencyklikan Laborem exercens paragraf 10. Vi är faktiskt ganska bra på det i Sverige jämfört med många andra länder med samma ekonomiska standard. Faderskapsrollen betonas här och underlättas med det system av föräldraledighet och föräldraförsäkring vi har. Och det är förbjudet att diskriminera kvinnor i arbetslivet på grund av barnafödande. Vi har också en mycket bra barnomsorg. Allt detta har lett till att svenska kvinnor föder fler barn än kvinnor i länder som Spanien och Italien. För övrigt tror jag att det är viktigt att vi betonar att barnen behöver båda föräldrarnas närvaro under sin uppväxt. Att satsa på ett gott familjeliv är nog i de flesta fall oförenligt med karriär för både mannen och kvinnan. När Troskongregationens dokument säger att kvinnor ska kunna ägna sig åt hemarbete utan att bli socialt och ekonomiskt åsidosatta vore det ur samarbetssynpunkt viktigt att poängtera att detta borde gälla lika för både man och kvinna.

Avsnittet om vikten av kvinnliga värden i kyrkans eget liv utgör den kortaste delen av dokumentet. Man utgår från jungfru Maria och säger att hon är ett slags spegel i vilken kyrkan ska se sin identitet. Kyrkan ska lyssna och ta emot Guds Ord som Maria gjorde. Det handlar inte så mycket om att ”söka” Gud, utan att ta emot Gud som kommer till oss. Dokumentet säger dock tydligt att detta inte ska leda till en föråldrad syn på kvinnlig passivitet utan att det är en kärlekens väg som varje döpt är kallad till, även om ”kvinnor faktiskt lever detta med en särskild intensitet och naturlighet”.

Återigen saknas samarbetsperspektivet mellan man och kvinna i kyrkan. Dessutom kan olika aspekter av Maria, Guds Moder, lyftas fram. Författaren till dokumentet hade kunnat lyfta fram Maria som lärjunge, att hon också måste bli Jesu lärjunge på ett medvetet sätt, och att detta inte har med hennes moderskap att göra. Det finns också andra förebilder, inte minst Maria Magdalena som av traditionen kallas apostlarnas apostel, en arketyp för ordets förkunnelse.

Sist i dokumentet skrivs en mening om prästämbetet och att detta är reserverat för män men att kvinnans roll för den skull inte hindras i det kristna livet. Det är lite olyckligt att den står där utan någon argumentation.

Troskongregationen har genom sitt brev till biskoparna öppnat frågan om samarbetet mellan män och kvinnor i samhället och i kyrkan idag. Man inbjuder till dialog och det är bra. Det blir allas vårt ansvar att ta aktiv del i denna dialog.

Artikelförfattaren är dominikansyster och generalsekreterare för Justitia et pax i Sverige.