Vårt behov av tröst

Den senaste boken i serien omkring Martin Lönnebos radband Frälsarkransen heter Tröstängeln. Det är en bok som man inte ska kritiskt nagelfara i en recension utan ta till sig som tröst i livets utsatta lägen. Den är till-ägnad ”alla som lever i den stora bedrövelsen”.

Boken består av diktliknande meditationer med rubriker som mestadels handlar om hav eller om rum, via ”Sovrummet” (ett rum av mörker), ”Svarta havet”, ”Ljusrummet”, ”Kristallhavet” till ”Solrummet”, till liv och uppståndelse. I den sista meditationen står det: ”Det är samma rum, men ett nytt rum för mina ögon är helade. De skymtar hur stor Gud är i det som tycks vara förgängligt ja, nästan ingenting.” Varje meditation fördjupas genom akvareller, som Martin Lönnebo själv har målat. I varje akvarell finns en vit duva, mestadels med utbredda vingar i flykt men inte i de ”svarta” meditationerna. Där sitter duvan stilla med hopfällda vingar.

I prosainledningen skriver Martin Lönnebo bl.a.: ”Tröstens ängel är osynlig och närmare dig än dina kläder eller filten du vilar under. Den viskar tröstens ord till alla som har sorg. Den säger: Vila dig litet och kom sedan och följ mig. Jag ska visa dig huset där Gud bor. […] Tröst är att orka lämna sig själv och gå vägen som leder till gemenskapen.”

Det är inte bara en trösterik bok utan den är också vacker. Synd bara att den är illa korrekturläst.