Troskongregationen – Vatikanens nav

Troskongregationen ligger bakom planerna på att välkomna missnöjda anglikaner som grupp till den katols ka kyrkan. Kongregationens roll har förändrats under årens lopp, men med sin nuvarande status är den fortfarande värdig sitt gamla epitet la suprema [den främsta, övers.anm.].

Påven Paulus VI ändrade i mitten på 1960-talet namnet Sanctum officium till Congregatio pro doctrina fidei (Troskongregationen) och reviderade kongregationens regelverk, detta som ett gensvar på den ”uppriktiga önskan” hos biskoparna vid Andra Vatikankonciliet om att hela den romerska kurian skulle ”omorganiseras och moderniseras” (Christus Dominus, nr 9).

Två år tidigare hade kardinal Josef Frings från Köln under den andra sessionen vid konciliet kritiserat Sanctum officiums metoder, som enligt honom ”på många sätt inte längre passar vår tid, skadar kyrkan och är illa beryktade bland många männi skor”. Ett vanligt klagomål bland den tidens kritiker var att Sanctum officium arbetade under hemlighetsfulla former. Den kvällen bad påven Paulus VI kardinal Frings att lägga fram ett förslag till förändringar av Sanc tum officium, vilket denne gjorde tre dagar senare, med hjälp av tre teologiska rådgivare. En av dem var fader Joseph Ratzinger, en 36-årig präst från München som kardinalen hade tagit med till konciliet som sin personlige teolog.

Under de 46 år som gått sedan kardinal Frings höll sitt minnesvärda tal har hans peritus [teologiske rådgivare, övers. anm.] avancerat från universitetsprofessor till påveämbetet som Benedictus XVI. Han tjänade under en kort tid som ärkebiskop i München, men det var framför allt under sina 23 år som prefekt för Troskongregationen som han fick inflytande över tolkningen av kyrkans doktriner och disciplin, samt utformningen av hur Troskongregationen fungerar i dag.

Den instans som vi i dag kallar Troskongregationen grundades av påven Paulus III år 1542, bara tre år innan konciliet i Trient (1545–63) började utforma ett ambitiöst program för att möta den protestantiska reformationen genom ett återupplivande av katolska doktriner och sedvänjor. Paulus III kallade denna nya instans för Den heliga romerska och universella inkvisitionen, och dess uppgift var att försvara tron genom att utrota irrläror och fördöma schismatiker. Inom några år började den även döma i moraliska frågor, och från 1571 övervakade den listan på förbjudna böcker. Det dröjde mer än tre århundraden innan påven S:t Pius X förvandlade inkvisitionen till Sanctum officium.

Efter påven Paulus VI:s reformer ägnade sig Troskongregationen mindre åt läromässiga felaktigheter bland icke-katoliker för att vaka desto mer över katolikers kontakter med sådana personer. Detta satte naturligtvis inte punkt för det flera hundra år gamla bruket att undersöka och bedöma teologiska skrifter – till och med med exkommunicering som följd när detta var nödvändigt. Denna verksamhet, som ofta ansetts vara hemlighetsfull och sakna vederbörliga metoder, är fortfarande den mest ökända och omskrivna sidan av Troskongregationens arbete. Det är mindre omtalat att kongregationen fungerar som ”vakthund” inom själva Vatikanen.

den apostoliska konstitutionen Regimini ecclesiae universae från 1967, genom vilken Paulus VI omorganiserade den romerska kurian, modifierade Troskongregationens befogenheter. Före de reformer som ägde rum efter Andra Vatikankonciliet kallades Sanctum officium la suprema bland alla kurians avdelningar och leddes av påven själv. Reformen från 1967 föreskrev att den nya Troskongregationen skulle övervakas av en prefekt (som skulle vara kardinal), precis som alla övriga kongregationer. Regimini ecclesiae universae gav dessutom Statssekretariatet en mer framträdande roll (Paulus VI hade arbetat där under större delen av sin tid som präst), då det fick uppgiften att samordna och övervaka den romerska kurians arbete. Troskongregationens roll verkade ha minskat, men bara för en kort tid.

år 1988 utökades Troskongregationens befogenheter genom påven Johannes Paulus II:s apostoliska konstitution Pastor bonus som i praktiken gav kongregationen vetorätt över arbetet inom Vatikanens övriga avdelningar. ”Dokument som publiceras av andra enheter inom den romerska kurian underställs [Troskongregationens] bedömning såvida de berör trosmässiga eller moraliska frågor”, står det i artikel 54. Troskongregationen i sin tur är endast underställd påvens bedömning.

Den nya lagstiftningen tillkom för att man ville försäkra sig om att alla dokument som skrevs i Vatikanen var läromässigt korrekta. Detta innebar emellertid en del friktioner. Under åren som gått har texter ibland blivit försenade, ändrade eller bordlagda på grund av oenigheter. Det är heller ingen hemlighet att enheter som Vatikanens Rådet för interreligiös dialog respektive kristen enhet har haft svårigheter med Troskongregationen när det gäller tolkningen och tillämpningen av Andra Vatikankonciliets undervisning i frågor som berör deras arbete.

Generellt har Troskongregationen haft övertaget i den redaktionella bearbetningen av olika dokument, men den har också spelat en proaktiv roll genom att publicera egna dokument för att mer kraftfullt och auktoritativt markera vilka gränser som gäller för doktrinell och teologisk ortodoxi. Ett sådant exempel är dokumentet Dominus Iesus från 2000, som utgör en tolkning av de texter från Andra Vatikankonciliet som behandlar kyrkans natur och förhållande till andra trossamfund och religioner; tolkningen i fråga är mer ingående än den som gjorts av andra avdelningar inom Vatikanen. Detta upprörde många protestanter och icke-kristna, då de uppfattade dokumentet som triumfalistiskt. Dominus Iesus var emellertid inte tänkt att förolämpa andra; det var till för att korrigera katoliker.

Troskongregationens senaste dokument, som har utkommit under det nuvarande pontifikatet, innehåller övertygande bevis för att denna kongregation, precis som vid publiceringen av Dominus Iesus, har trätt in i en ny och mer kraftfull roll när det gäller att tolka inte bara andemeningen i Andra Vatikankonciliet utan också konciliets centrala dokument. I juni 2007 utkom en text om doktriner om kyrkan där man tydligt understryker sådant man kom fram till i Dominus Iesus och där man dessutom gör en djupgående tolkning av den dogmatiska konstitutionen Lumen gentium, i det att man hävdar att ”den enda sanna kyrkan” är den katols ka kyrkan under ledning av påven i Rom. I december samma år följde en ”läromässig kommentar till vissa aspekter av evangelisationen”. Även denna upprepar ståndpunkter från Dominus Iesus, men dess främsta syfte är att varna katolska lärare och missionärer för religiös pluralism, som man anser vara en form av relativism som skadar kyrkans uppdrag att sprida tron.

ytterligare två dokument måste nämnas i sammanhanget. Det första är påven Benedictus motu proprio, Summorum pontificum från 2007, som godkänner universellt och mer eller mindre obegränsat bruk av den tridentinska mässan. Då detta tekniskt sett är ett påvligt dokument producerades texten av ämbetsmän vid den påvliga kommissionen Ecclesia Dei, det kansli som bildats tillsammans med den tidigare schismatiska Lefebvre-rörelsen och andra nytridentinska grupperingar. Ecclesia Dei inordnades nyligen under Troskongregationens auktoritet. Det andra och senaste dokumentet är den nya apostoliska konstitutionen Anglicanorum coetibus, som stadgar om formerna för ett kollektivt inträde av anglikaner i den katolska kyrkan. Dessa bestämmelser har utarbetats av en kommitté inom Troskongregationen på begäran av påven Benedictus.

troskongregationen leds, liksom alla övriga romerska kongregationer, av en prefekt (kardinal William Levada från USA), en sek reterare (ärkebiskop Luis Ladaria Ferrer S.J. från Spanien) samt av en andresekreterare (fader Damiano Marzotto Caotorta från Italien). I ledningen sitter även en präst, fader Charles Scicluna från Malta, som fungerar som ”riksåklagare”. Dessa fyra ämbetsmän benämns superiorer. De har en stab på drygt 20 personer, där alla utom två är präster. Det finns även teknisk personal bestående av lekmän och ordenssystrar.

Den 73-årige kardinal Levada, tidigare ärkebiskop av San Francisco, var anställd av Troskongregationen från 1977 till 1982, in nan han blev biskop. Han är en av de 16 medarbetare i kongregationen som bedrivit hög re studier i Rom.

Sju av medarbetarna är experter på kanonisk rätt och två på biblisk exegetik. Sex har varit verksamma i Vatikanens diplomatiska tjänst. 13 av dem är européer, vilket innebär att prelater från den ”gamla världen” utgör nästan 62 procent av medarbetarna. Tre personer är från Sydamerika, två från USA och två från Afrika. Den ende medarbetaren från Asien är den indiske kardinalen Ivan Dias, som varit påvlig diplomat under hela sin yrkesverksamma tid och som sedan 2006 är prefekt för Propaganda Fide. 13 personer leder olika kanslier inom Vatikanen, och åtta leder för närvarande olika stift. Bland de 21 medarbetarna är det bara sex som aldrig varit stiftsbiskopar. Medarbetarna är mellan 55 och 79 år gamla, de flesta över 65.

Troskongregationens dagliga arbete sker under diskreta och konfidentiella former. I samma anda som dess tidigare prefekt, kardinal Ratzinger, är det mycket ovanligt att ämbetsmän ger intervjuer eller pratar med journalister. Personalen har förhållningsorder att bevara arbetsrelaterade frågor hemliga; läckor tolereras inte. Även konsulter är ålagda att inte uttala sig. Superiorerna avslöjar inte heller gärna bakgrundsinformation. De är till exempel ovilliga att diskutera undersökningar av teologiska skrifter eller att redogöra för detaljer i de processer som föregått nypublicerade dokument. Konfidentialitet och diskretion är alltjämt honnörsord vid Troskongregationen.

Påven Benedictus XVI använder i allt hög re utsträckning den kongregation han en gång ledde som instrument för de viktigaste initiativen under sitt pontifikat. Studerar man saken närmare ser det ut som om han aldrig helt lämnade rodret vid kongregationen. I samband med att han valdes 2005 blev påven återigen den verklige ledaren för Troskongregationen.

Översättning: Aili Lundmark

Artikeln var ursprungligen publicerad i The Tablet den 14 november 2009. www.thetablet.co.uk