Ett hoppets tecken för ekumeniken – Klostret Bose – en unik gemenskap

När man färdas med bil eller tåg genom Aostadalen i riktning mot Italien, kommer man till staden Ivrea. Där vid Poslättens yttersta spets ligger Serra, ett ganska högt bergsmassiv bestående av moränmassor. På det växer vidsträckta kastanjeskogar. Innesluten och nästan dold i dessa ligger orten Magnano, dit den tidigare bondgården Bose hör. Denna har gett namn åt den monastiska gemenskap som har etablerat sig där.

Det ensliga läget till trots strömmar årligen tusentals människor dit. De kommer som besökare för en dag, som medlemmar av exercitiegrupper, eller som deltagare i konferenser eller stilla dagar för inre samling och självrannsakan. Enzo Bianchi, som grundade det benediktinska klostret och är dess prior, är en av de mest kända och produktiva andliga författarna i Italien och en efterfrågad rådgivare, vars ord väger tungt ända upp på kyrkans och samhällets högsta nivåer.

Man skulle kunna säga att fenomenet Bose är en av många andra italienska andliga gemenskaper och rörelser – det finns en del paralleller till kommuniteten Sant’Egidio – men Bose är ändå unikt i många avseenden. I Brev till vännerna, som ges ut regelbundet, beskriver klostergemenskapen sig på följande sätt: ”Bose är en monastisk kommunitet av män och kvinnor, som kommer från olika kristna kyrkor. En monastisk kommunitet som söker Gud i celibatet, i syskonkärleken och i lydnaden mot evangeliet. En monastisk kommunitet som är beredd att följa människor på vägen och tjäna dem.”

Informationsbladet liksom det egna förlaget bär namnet Qiqajon, det hebreiska namnet på det träd som Gud lät växa upp när profeten Jona behövde en kort stunds glädje och vederkvickelse. Detta är målsättningen för kvinnorna och männen i Boses kommunitet. De inordnar sig härigenom i det västliga och östliga munkväsendets äldsta tradition.

I Andra Vatikankonciliets anda

Officiellt begynnelsedatum för det monastiska livet i Bose är den 8 december 1965, samma dag som Andra Vatikankonciliet avslutades. Bose är inte ortens första kloster. För flera hundra år sedan fanns på platsen en benediktinsk munkorden. Om detta vittnar den redan då fallfärdiga kyrkan San Secondo i närheten av det nutida klostret. Enzo Bianchi, född 1943, slog sig just den här dagen ner i den övergivna byn för att inleda ett monastiskt liv. Till en början var han helt ensam. Innan dess hade han studerat ekonomi i Turin. Där engagerade han sig från första början starkt inom såväl politik som religion. Under de här åren drog studentrörelsen i gång och samtidigt pågick Andra Vatikankonciliet.

Under studieåren samlades en grupp manliga och kvinnliga studenter av olika konfessioner runt Bianchi. De hade bland annat den reformerta gemenskapen i Taizé som ideal men knöt samtidigt kontakter med den ortodoxa kyrkan. Vägen från uppbrottstidens ungdomliga entusiasm till den stabila gemenskapen i Bose var självfallet lång och besvärlig. 1968 bildades en första liten gemenskap bestående av män och kvinnor, men först 1973 avlade sju medlemmar i gemenskapen sina löften.

Gemenskapens två särdrag – mäns och kvinnors vita communis (gemensamma liv) och ekumenisk öppenhet – fick till en början inget som helst gensvar hos de lokala kyrkliga auktoriteterna, i synnerhet inte hos det lokala biskopsdömet Biella, trots stödet från kardinal Michele Pellegrino i Turin. Först så småningom normaliserades relationerna. Idag, när Bose har blivit centrum för religiös och andlig bildning, utgör det en viktig del av de lokala församlingarna i Piemonte. Eftersom anknytningen till de lokala kyrkorna är viktig för gemenskapens självuppfattning, har man inte eftersträvat någon oberoende kyrklig status, något som de klassiska benediktinklostren har.

I början av 1970-talet skrev kommuniteten en regula i vilken man fastslog de viktigaste riktlinjerna utan att reglera allt in i minsta detalj. När det gäller föreståndarens ställning skiljer sig gemenskapen i Bose en del från andra benediktinska kloster. Ledaren är inte abbot i betydelsen av en auktoritet med absolut makt, utan snarare den som tjänar enheten bland likar. Den avgörande, för alla gemensamma grunden, är dopet, som i sig självt kallar till Kristusefterföljelsens radikalitet.

Bröderna och systrarna i Bose anser sig så här långt inte vara annorlunda än andra benediktiner. De uppfattar sig som ”normala” kristna med en egen livsstil i helhetens tjänst. Denna lekfolksaspekt har sin grund i Basilius munkideal. Från detta och från Benedikt och den tidiga cisterciensrörelsen har Boses regula lånat mycket.

I Andra Vatikankonciliets anda utvecklar man ekumeniken intensivt i olika riktningar. Bland de protestantiska kyrkorna riktar man sig framför allt mot den reformerta traditionen. Andra dialogpartners är den anglikanska kyrkan och ortodoxin. Man har regelbunden kontakt med det ekumeniska patriarkatet i Istanbul liksom med den rysk-ortodoxa kyrkan och Syriens och Egyptens ”gammalorientaliska” kyrkor. Grunden för de ekumeniska aktiviteterna är Bibeln. Som Guds levande ord står den i centrum för livet i gemenskapen i Bose. Lectio divina är ett genomgående inslag i dagsschemat.

Det benediktinska ora et labora

Livslånga studier, dagliga meditationer och liturgiskt firande av Guds ord gör männen och kvinnorna i kommuniteten till bibliska experter. Så kan till exempel var och en av dem predika över bibeltexten för hela kommuniteten vid lördagens lectio divina. Dessutom har några av kommunitetens medlemmar specialiserat sig på orientaliska språk och fördjupat sig i olika bibliska och patristiska studier. Detta har fått till följd att Bose blivit känt som ett vetenskapligt centrum, som bland annat förfogar över ett ypperligt bibliotek.

Men det här innebär inte att andra arbetsuppgifter försummas. Alla kommunitetens medlemmar tar självklart sin del av konventets många olika praktiska sysslor och av allt som rör gästverksamheten. Ora et labora får sitt mycket konkreta uttryck i en symbios av bön, vila och praktiska göromål. Till klostret hör ett lantbruk, som är till för att täcka det egna behovet av frukt och grönsaker men också vad som behövs för gästverksamheten. Man framställer också olika produkter som säljs i klostrets butik. Inom klosterområdet finns olika verkstäder, till exempel ett snickeri, en krukmakarverkstad och en ateljé för ikonmålning. Klosterkyrkan invigdes 1999. Den och konferenssalen i källaren liksom den för ett par år sedan uppförda gästflygeln är arkitektoniskt anpassade till landskapet och den piemontesiska stilen och ritades av gemenskapens egna arkitekter. Andra medlemmar i kommuniteten arbetar till exempel som läkare på sjukhus i närområdet, medan gemenskapens fåtaliga präster hjälper till med själavården i omgivningen.

Den som besöker Bose för första gången imponeras först mest av skönheten i landskapet vid foten av Alperna och av att klostrets många olika byggnader harmonierar i så hög grad med varandra. Den öppna lantliga stilen uttrycker kommunitetens uppfattning om sig själv. Medlemmarna vill leva i gemenskap utan att hermetiskt avskärma sig från omvärlden. Dagsprogrammet är liksom i andra monastiska gemenskaper noga inrutat. Redan före tidebönen klockan 06.00 är en timme avsatt för lectio divina. Efter kapitelmöte och enskild bön följer ett arbetspass mellan klockan 08.00 och klockan 12.00 åtföljt av antingen middagsbön/sext eller eukaristin. Denna firas på söndagar och torsdagar liksom på särskilda helgdagar.

Att den inte firas dagligen beror inte på att man ringaktar denna den kristna liturgins höjdpunkt utan på en särskilt hög uppskattning av den. Återhållsamheten följer den allmänna gammalkyrkliga traditionen, som gemenskapen känner sig ha särskilda band till på grund av sin ekumeniska inriktning.

Efter middagen som man sätter extra stort värde på (det finns inget refektorium utan man delar upp sig på de olika gästerna i särskilda små matsalar) följer ett andra arbetspass åtföljt av aftonbön klockan 18.30. Efter kvällsmaten finns återigen tid för enskild bön avsatt. På söndagar firas ett högtidligt morgonofficium till minne av Herrens uppståndelse och kvällen slutar med completoriet.

I jämförelse med de flesta allmänt kända benediktinska ordningar är det relativt ringa antalet tideböner påfallande. Detta hör dels samman med den speciella sammansättningen av bröder och systrar i konventet och deras olika yrken, men dels också med den starka tonvikten på lectio divina och på den enskilda bönen. Ändå får besökaren en stark upplevelse av att de gemensamma bönetillfällena/bönetiderna/tidebönerna och firandet av eukaristin utgör klosterlivets höjdpunkter. Med den romersk-benediktinska tidebönstraditionen som grund har Bose utformat en egen ordning för böneliv och gudstjänster. Denna vittnar in i minsta detalj om gemenskapens höga uppskattning av den heliga Skrift.

Den musikaliska utformningen har inte gregorianikens modala toner som förebild, vilket den tyska liturgiska sången har, utan adapterar kända melodier från Frankrike (till exempel av Joseph Gelineau, Taizé) i dur- och molltonarter. Antifonernas och versernas toner är enkla och därigenom lätta att följa med i, något som man kanske kan tycka är alldeles för anspråkslöst musikaliskt. Givetvis finns också flerstämmiga sånger, inspirerade av eller lånade ur den bysantinska traditionen, liksom soloframföranden.

Kommunitetens kvinnor och män sitter mitt emot varandra i kyrkans främre del och de församlade gästerna i kyrkans skepp. Själva kyrkorummet är återhållsamt modernt och har i en del avseenden tagit intryck av den tidiga cisterciensiska arkitekturen. Detta ger gudstjänsterna en klarhet och stringens, som förvisso inte är någon tillfällighet. Varje detalj är också genomreflekterad liturgiteologiskt. Detta gäller tidebönerna och eukaristifirandet i lika hög grad. Det har till följd att knappast någon kan undgå att på djupet beröras av liturgierna i Bose.

Ett centrum för studiet av ekumenik och liturgi

Den utpräglade ekumeniska inriktningen – hit räknas också den ekumenik som riktar sig mot judendomen – för med sig vissa särdrag. Till dessa hör en i sitt slag kanske unik liturgisk kalender, som förnyas varje år. I en konkordans, som förtecknar Boses kalender sida vid sida med det romersk-katolska, det bysantinsk-ortodoxa, det koptiska, det anglikanska och det judiska kalendariet, tydliggörs logiken i Boses kalendarium. Naturligtvis är årets stora högtider hämtade ur det romerska generalkalendariet.

Men man övertar också medvetet vid sidan av de särskilda monastiska högtidsdagarna i såväl västerländsk som österländsk tradition viktiga högtider i de andra ovan nämnda traditionerna. På den 28 september 2009 kunde man hitta jom kippur men också Konfucius, vilket tydligt visar att horisonten vidgas bortom den judisk-kristna ekumeniken. Också stora personligheter, som inte kanoniserats, nämns bland ”vittnena”, till exempel Albert Schweitzer den 10 september och Dag Hammarskjöld den 17 samma månad.

Fenomenet Bose visar att en ekumenisk och interreligiös spännvidd inte behöver stå i motsats till en tydlig kyrklig profil. Bose kan på intet sätt sägas vara ett multireligiöst lapptäcke utan förkroppsligar katoliciteten i dess ursprungliga betydelse. Härigenom blir framför allt en verklig dialog möjlig, och som erfarenheterna i Bose visar fungerar den även inom de olika kyrkornas ledningsskikt.

Sedan årtionden tillbaka hålls regelbundet ekumeniska kongresser i Bose. Där möts teologer från olika orientaliska kyrkor och diskuterar gemensamma frågeställningar. Sedan ungefär tio år träffas också sakkunniga från reformationens olika kyrkor. Regelbundet hålls också sedan år 2003 konferenser, där man behandlar frågor som rör kyrkorummet och liturgin. Också på detta område är den ekumeniska inriktningen självklar. Vetenskapliga kommittéer garanterar den internationella inriktningen.

I de fullbokade liturgiska konferenserna deltar över 200 personer. Kongresserna är alltid flerspråkiga, vilket innebär att de bidrag som hålls på främmande språk simultantolkas till italienska, franska och engels ka. Det imponerande antalet volymer med föredrag och referat från konferenserna ges ut på klostrets eget förlag och visar de vetenskapliga projektens höga kvalitet. Från de liturgiska konferenser, som har de teologiska, arkitektoniska och konstnärliga aspekterna på kyrkorummet som teman, har hittills fem band getts ut. De tar upp altaret, ambon, det liturgiska rummet, baptisteriet och den heliga församlingen. Boken från årets kongress med temat Kyrkan och staden ska komma ut till konferensen 2010.

Vid sidan av volymerna med referat från de ekumeniska och liturgiska studiekonferenserna ger man förutom Enzo Bianchis många skrifter ut olika serier med skrifter av kyrkofäderna och även andra andliga böcker i italiensk översättning. Dessa är mycket populära i Italien. De avspeglar Boses profil med dess speciella andliga kultur som bygger på en monastisk teologi, närd av Bibeln och traditionen.

Deltagande i ”molnets mysterium”

En höjdpunkt under Boses kyrkoår är den från Orienten stammande Kristi förklarings fest den 6 augusti. Vid den avges de livslånga klosterlöftena. Under 2009 avlades dessa löften av tre bröder och en syster. Prior Enzo Bianchi predikade vid detta tillfälle. Han gav då följande definition av monastiskt liv: ”Deltagande i molnets mysterium, i Guds närvaro, tillsammans delaktiga i Guds liv genom Jesus, Sonen.”

Han betonade också fyra moment som är centrala i Boses regula: För det första är det nödvändigt att tro på kärleken (jfr Joh 4:16). För det andra måste man ”decentrera” sig i det gemensamma livet, vilket innebär att inte ha sitt centrum i sig själv utan i Herren, som också alltid måste vara gemenskapens nav (jfr Matt 9:36). För det tredje gäller det att vara öppen för medmänniskorna, i det att man bestämmer sig för att älska dem innan man känner dem. Bara på så sätt kan man leva i enighet med varandra i en stor kommunitet (Bose har nu cirka 80 bröder och systrar). För det fjärde handlar det om att hysa tillgivenhet för sin nästa, för att kunna tjäna honom/henne, förlåta honom/henne.

De här reglerna är i själva verket regler för var och en som vill leva i enlighet med evangeliet. Att de är svåra att efterleva i konkreta situationer också i Bose förnekar kommunitetens medlemmar ingalunda. Ändå visar detta norditalienska kloster och dess filialer (det finns små gemenskaper i Ostuni i Syditalien, i Jerusalem och på senare tid i Assisi) på ett övertygande sätt hur en av Andra Vatikankonciliet präglad öppen katolicism kan fungera. Det inger hopp även när man tar olika irritationsmoment med i beräkningen. Det kan också helt och fullt vara en förebild för kristna gemenskaper och församlingar norr om Alperna.
Översättning: Birgitta Carlquist

Albert Gerhards är professor i liturgik vid den katolska teologiska fakulteten vid Bonns universitet.

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 10/2009.