Trotsig hyllning av Sankt Petersburg

Lasse Zilliacus tolkning av den ryske nationalskalden Aleksandr Pusjkins (1799–1837) poem eller versberättelse ”Bronsryttaren” är den tredje i ordningen till svenska. Den första gjordes av G. Aminoff och kom ut redan 1887 med titeln ”Kopparryttaren”, en direktöversättning av det ryska originalets titel. För några decennier sedan gjorde Moussia Mörner en tolkning med titeln ”Bronsstatyn”, som dock mig veterligen aldrig publicerats. Gemensamt för alla tre är att de följt originalets versmått, fyrfotad jamb, och bevarat rimmen från originalet. Läsning av de tre tolkningarna parallellt visar översättarnas kreativitet och svenska språkets inneboende rikedom. Inte minst visas att översättning, särskilt av poesi, är en interpretativ, utövande konstart, liksom scenkonst eller musicerande. Alla tre översättningarna står nära det ryska originalet men skiljer sig mycket i ordval och uttryckssätt.

”Bronsryttaren” tillkom 1833 men blev i sin helhet utgiven först efter poetens död 1837, men med olika censuringripanden. Pusjkins fullständiga text utkom först efter revolutionen 1917. Versberättelsens titel syftar på fransmannen Etienne Falconets och Marie-Anne Collots storslagna ryttarstaty, ”Monumentet över Peter den store”, på Senatstorget i Sankt Petersburg invigd 1782.

Poemets inledning formar sig till ett magnifikt ode till Peter den store och den stad han grundade 1703. Tsaren står på Nevaflodens strand och tycks skapa den nya staden som en gud ex nihilo. Därefter följer en lovsång till Petersburg och dess skönhet. Poeten yvs över stadens arkitektur och besjunger dess militärparader. Avsnittet avslutas med en storrysk invokation:

Så blomstra, Peters stad, och stå

likt Ryssland bergfast utan fruktan!

Nu kan naturen inte rå

på dig, den tyglas nu av tuktan.

Det är samma stad som Esaias Tegnér skaldat om drygt tjugo år tidigare i dikten ”Svea”:

En tron står opp ur kärr,

vars namn vi knappast vetat,

och kungar böja knä,

där våra hjordar betat.

Pusjkin framstår i ”Bronsryttaren” som rysk nationalist och imperialist på samma sätt som Tegnér i sin dikt är svensk nationalist. Sedan vänder ”Bronsryttaren” och skildrar den stora översvämningen av staden 1824. Petersburg visade sig då inte alls ha den beständighet som just har deklarerats. Den är byggd på ostadig grund i ett kärr, som Tegnér påpekade i sin dikt.

Perspektivet blir nu ett helt annat. Poe­met fortsätter som en katastrofrapport från en stad som drabbats av oväder. Zilliacus påpekar här parallellerna till syndafloden. Peter den store var som en gud när han grundade staden, men hans dåtida efterträdare Alexander den förste står handfallen på sin balkong och kan inte göra något mot naturens krafter. Poemet fokuserar nu den enkla petersburgsbons, Jevgenijs, utsatthet och undergång. Han oroar sig för sin fästmö som bor på en av stadens många öar. När han till slut kan ta sig ut dit visar det sig att hennes hus är borta och hon har drunknat. Jevgenij blir förkrossad och irrar omkring i staden tills han kommer förbi Peter den storestatyn, då han plötsligt hötter med näven åt tsaren och sarkastiskt utbrister ”Just präktigt du har byggt! Och stort!” Snart hör han hur Peter på sin häst galopperar efter honom vredgad av hans ord. Tsarmakten tål inte något ifrågasättande, inte ens om det riktas mot en staty. Jevgenij blir galen och hittas snart död. Han får en fattigmansbegravning och där slutar berättelsen.

”Bronsryttaren” innehåller samtidigt en lovsång till tsaren och hans stad och en anklagelse mot tyranniet och dess följder och kanske också ett underkännande av hela tanken på att bygga Petersburg på denna osäkra plats. Versberättelsen börjar som ett ode och slutar som en gotisk skräckberättelse.

”Bronsryttaren” kan alltså, som Lasse Zillia­cus påpekar i sitt fylliga, kunniga och intressanta förord, samtidigt tolkas på flera sätt: den handlar om den enkla mannens försvarslöshet mot övervåld men innehåller också en kärleksförklaring till staden som tsar Peters verk. Översättaren menar nog att det maktkritiska perspektivet överväger liksom ett klassperspektiv: den lilla människan går under i den stora staden. Zilliacus jämför Jevgenijs öde med den förnedrande behandling som Pusjkin utsattes för av tsaren då denne tvingade sig på honom som censor av bland annat just detta poem. Nikolaj den förste strök till exempel de rader som innehöll Jevgenijs utmaning mot statyn. De sista sidorna som handlar om Jevgenijs undergång hoppade han nog över. På dem finns inga anteckningar.

Poemet är emellertid också i hög grad ett polemiskt inlägg riktat mot den polske nationalskalden Adam Mickiewicz, som några år tidigare hade skrivit en dikt, ”Monumentet över Peter den store”, där statyn fick representera ryskt tyranni och inget annat. Pusjkin såg däremot storheten i det ryska imperiet och i Peter den stores verk.

Peter är en halvgud men också en demon som jagar den lille mannen. Statyer har en särskild ödesdiger innebörd i Ryssland eftersom den ortodoxa traditionen saknar tredimensionalitet i avbildningar och förknippar dessa med avgudar och hedendom. Statyer infördes i Ryssland av Peter den store som en del av hans europeiseringsprojekt. Det förhållandet ger hela verket en extra dimension i dess ryska sammanhang.

Lasse Zilliacus är till professionen pianist och librettist på Stockholmsoperan vilket kanske är ett av skälen till att så stor uppmärksamhet i tolkningarna ges till rim och versmått, vilket också är oundgängligt när det är fråga om att översätta Pusjkins poesi. Den ryske nationalskalden är mycket driven och medveten när det gäller versformerna. I översättningen används förutom fyndiga rim svenskans långa sammansatta substantiv som ett särskilt grepp, som till exempel ”statsbeskattningsrättigheten”. Sådana saknas i ryskan, men i tolkningarna blir de delar av en medvetandegjord poetisk attityd. Till och med några moderna ord som hamnat i texten känns pusjkinska, liksom svåra och litet ålderdomliga vändningar (gloire rimmar på gångna dar) från franskan. En och annan knagglighet och till och med översättarens ibland pladdriga förord och inledningar kan också kännas pusjkinska. Några gånger kunde översättaren ha grävt ännu djupare i ordböckerna. Jevgenij lär vi bara känna genom hans förnamn, efternamnet får vi aldrig veta. Vi förstår att han är en deklasserad adelsman, men att översätta ordet prozvan’e som öknamn och inte efternamn tar bort en poäng. Hans släkt är känd i den ryska historien genom sitt verkliga adelsnamn. Pusjkins förfader var förresten inte arab (på ryska arab) utan arap som betyder svart nordafrikan. Vad som uteslutits, men som gärna hade fått vara med både i den ryska texten och i översättningen, är Pusjkins egna kommentarer till texten i form av sju stycken förklarande noter.

Översättningsvolymen innehåller ytterligare några av Pusjkins längre dikter, till exempel ”Det lilla huset i Kolomna”. Poemet inleds med ett par sidor munter verslära och sedan följer en skröna om en kokerska som visar sig vara en utklädd man. Dikten avslutas med att poeten själv klagar över kvaliteteten på sin historia. Ytterligare ett verk som finns med i volymen är dikten ”Husaren”, som också bygger på en skröna, den här gången om husaren som gifter sig med en häxa. Till skillnad från Gogols häxor är denna bara rolig och inte ens husaren eller poeten tar den på allvar. Det finns en lätthet och skojfriskhet som är Pusjkins och som snarare hör till 1700-talet än till romantiken. Lasse Zilliacus har i sin volym till fullo kunnat förmedla denna stämning i Pusjkins poesi.

Volymen börjar med den första dikt som Pusjkin fick publicerad som femtonåring, ”Till en diktande vän” och avslutas med en oavslutad dikt till hans gamla skolkamrater på 25-årsdagen av deras examen från Lyceet i Tsarskoje Selo: ”Så var det då”. Den senare visar liksom ”Bronsryttaren” också det djupa allvaret i hans författarskap.

Att läsa versberättelsen tillsammans med den ryska parallelltexten, som föredömligt finns i volymen, och samtidigt glutta i Aminoffs något bedagade och Mörners lite kärva, textnära översättning, liksom att läsa övriga dikter som ingår i volymen visar att det går att översätta 1800-talspoesi och särskilt Pusjkin till svenska på ett sätt som inte bara gör texten förståelig utan också njutbar att läsa och inbjudande till eftertanke.

Per-Arne Bodin är professor i slaviska språk med litterär inriktning vid Stockholms universitet.