Sanningskonst

I den nyutkomna boken Sanningskonst samtalar litteraturvetaren Stefan Jonsson med Sven Lindqvist om dennes författarskap. Många associerar nog Sven Lindqvist med den politiska vänstervågen på 1960- och 1970-talet; en vänsterintellektuell debattör, som gjorde reportage från främmande världsdelar och som i otaliga tidningsartiklar ifrågasatte den västerländska globala hegemonin, kritiserade marknadsekonomi, kapitalism och vår ofullständiga demokrati. Men en sådan förenklad kategorisering säger inte mycket om ett författarskap, som sträcker sig över mer än 50 år, från debuten 1955 med Ett förslag till den senaste boken Avsikt att förinta år 2008; ett författarskap som omfattar mer än 30 volymer och som ända från början varit präglad av genomtänkta estetiska principer. Och det är just dessa principer som står i fokus för samtalen i Sanningskonst, vilket också antyds i bokens titel.

Sammansättningen ”sanning–konst” är öppen för flera tolkningar. Den kan anknyta till begrepp som ”levnadskonst” i betydelsen ”konsten att leva”; sanningskonst kommer då att betyda ”konsten att vara sann”, eller ”konsten att nå sanningen”. Men den kan också associera till ord som ”bildkonst”, där det första ledet preciserar vilken typ av konst det gäller; sanningskonst betyder då en konst som framställs med hjälp av sanningar. Och Lindqvists estetiska riktlinjer rymmer båda dessa tolkningar.

Redan i sina första böcker börjar Sven Lindqvist leta sig fram till en ny sorts genreöverskridande litteratur bortom en etablerad uppdelning i fiktion, fakta, poesi, essä et cetera. Om man håller sig inom dessa ramar, menar Lindqvist, har den som skriver svårt att nå sin läsare med något väsentligt och nytt: båda är ju redan formade av sina förväntningar på vad en text i en viss genre skall innehålla. För att bryta mot detta krävs framför allt att författaren kan och vågar vara närvarande i sin text. Om han inte själv är där, hur kan han då förvänta sig att läsaren skall tilltro honom om att säga något väsentligt?

Med dessa utgångspunkter använder Lindqvist ofta en sorts collageteknik i sina böcker. De är som några delvis sorterade, delvis blandade kortlekar, där varje numrerat kort bär på en längre eller kortare text: en reflexion, ett minne från en dröm, beskrivningar av landskap, redogörelser för några fakta från böcker han läst. En förutsättning för att tekniken skall fungera är emellertid att texten utgör ett tilltal till en konkret person och en inbjudan till autentiska samtal om väsentligheter. Många av dessa textfragment är omarbetade versioner av brev han tidigare skrivit till vänner.

Vad för slags väsentligheter ger han sig in på? Fem av hans böcker från 1950- och 1960-talet har karaktär av ”tänkebok”. I dem finns ett brådmoget, existentiellt allvar, när han reflekterar över vad som krävs för ett nödvändigt liv; han söker formulera villkoren för en uppriktighet, där ”vinsten i erfarenhet står i direkt proportion till allvaret i insatsen” (Ett förslag). Ett liv där den mest utsökta konstnärliga upplevelsen måste lära sig samleva med det enkla, vardagliga i en nödvändig inre fruktbarhet. ”Bildning, kultur är inte ett finare sätt att vara avvikande […] bildning är att komma ned till den ’enkla mänskliga grunden’ […] in till det vanliga, allmänna, för alla tjänliga” (Handbok). För att bli en hel människa skall man öva sig att tillämpa inre demokrati; alla inre röster skall få göra sig hörda och beslut fattas med konsensus, när alla är överens; först så kan vi bli hela som människor. Det är med ord som dessa han vänder sig till läsaren med förslag om hur vi skall leva ett nödvändigt liv, som också möjliggör en verklig gemenskap mellan människor.

I dessa tidiga böcker är det uppenbart att ”sanningskonst” betyder konsten att vara sann, att leva sant.

I senare böcker, och då särskilt Utrota varenda jävel (1992), Nu dog du – bombernas århundrade (1999) och Terra nullius – en resa genom ingens land (2005), är perspektivet helt annorlunda. Han vänder sig nu inte inåt med frågor som ”Hur skall jag leva?”, utan han ser utåt mot samtiden och den nära historien, och han söker beskriva de ideologier som möjliggjorde krigen, folkmorden under de två senaste seklen. Också dessa böcker är formade i en collageteknik, där korta texter, som återger historiska fakta, blandas med fiktion, reflexion och personliga minnen; och för den som vill fortsätta gräva i krigens och folkmordens historia finns i varje bok en lista med den litteratur Lindqvist stödjer sig på.

Och vilken genre tillhör dessa senare verk? Inte facklitteratur, inte skönlitteratur – de är sanningskonst, de är ansatser att göra vår samtida verklighet fattbar genom en blandning av olika typer av mänskliga sanningar.

Efter att ha läst Sanningskonst slår det mig hur lite den boken egentligen säger om Lindqvists författarskap. Den är som en vandring på en teater bakom scenen; man granskar hur kulisserna är byggda, tittar på rekvisita man använt – men hur var de pjäser man spelade där? Det får man ingen egentlig uppfattning om. Så därför: hoppa gärna över Sanningskonst, gå direkt till Lindqvists mycket viktiga författarskap och börja till exempel med Utrota varenda jävel eller Nu dog du. Eller varför inte Reklamen är livsfarlig från 1957.

Stig Olsson är biolog, tidigare verksam vid Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala.