Den mångtydiga rosen

I vågor har dansk litteratur varit en viktig inspirationskälla för svenska författare. Just nu är det främst poesin som intresserar oss. Olga Ravn är en av Danmarks mest uppmärksammade yngre författare, och hennes lyrik introduceras nu på svenska med Den hvide rose från 2016 i tolkning av Johanne Lykke Holm. Vad jag kan förstå visar översättningen goda spår från hennes gedigna erfarenheter av båda språken.

Man ska inte överbetona saken, men texten hör litteraturhistoriskt hemma i en specifik dansk version av den poetiska traditionen som brukar kallas systempoesi. Med förebilder från renässans och barock har många samtida danska lyriker byggt storformer av närmast matematisk stränghet. Hos Inger Christensen finner vi till exempel Alfabet där dikternas ledord är ordnade efter alfabetet och antalet diktrader följer den matematiska Fibonacci-serien (så långt det nu är rent fysiskt-typografiskt möjligt). Christensen använder till och med en klassisk sonettkrans – i Fjärilsdalen – där varje sonetts sista rad blir den första i nästa, och till sist samlas dessa slutrader i en ”mästarsonett”. Olga Ravns bygge är enklare; hon antyder bara den tradition som hon ansluter sig till. Hon formar en svit av 160 numrerade femradiga dikter där somliga verkar trasiga eller ofullbordade – där infogar hon ett X för saknade eller oskrivna rader (se exempel nedan).

Motiven i Den vita rosen är få. Ting och färger återkommer ständigt, och här finns ingen utveckling eller dramatisk båge. Man kan se texterna som 160 tunna snitt lagda genom samma upplevelsekropp. Om man letar efter svenska poeter som arbetar på liknande sätt kan man hitta Willy Granqvist och Göran Sonnevi.

Scenen är ganska enkel och statisk. Ingen tid förflyter vilket förstås har med anti-­berättandet att göra. Vi befinner oss i ett hus med prunkande trädgård vid havet. Färgerna är klara. En man och en kvinna befinner sig i huset, jag föreställer mig att de är ganska unga. De är älskande. Mannen är sjuk och vårdas av kvinnan, och det är hon som för ordet. Det finns en monotoni i flödet, en ständigt upprepad vandring genom samma existentiella landskap. Om man skulle musiksätta dikterna vore det rimligt med något slags långdraget suggestiv minimalism. Om man skall göra en lös jämförelse med en annan svensk poet blir det nog ändå Ann Jäder­lund.

Boken inleds med fyra likalydande texter: ”Allt / vad jag / har gjort för att / behålla dig / blomstrar”. Det är som om olika tonfall växer ut ur de skrivna orden – innerlighet eller ironi kanske, förnekelse kanske. Man kan se de fem korta raderna som en programförklaring för boken: ur vårdandet av den sjuke växer boktitelns vita ros, och situationen kan vara sublim eller smutsig i samma ögonblick. Upprepningarna, exakta eller mera glidande, är ett ofta använt stilgrepp i boken. De finns inte där för att slå fast sanningar utan för att nyansera dem eller till och med sudda ut eller välta omkull dem. I lyckliga lägen är poesin på samma gång uppriktighetens och mångtydighetens konst.

Temat ”blomstring” bryts omedelbart av ett dödsmotiv. Därmed är sjukdomen och det prekära läget etablerat. ”De vita rosorna / i trädgården / lyser och / vill / dö”. Den vita rosen har ett suddigt symbolvärde som inte kan knytas till kristen eller romantisk ikonografi. Den kan dra till sig och borsta av sig all tänkbar innebörd. Den här sortens urblekta eller tömda metaforer blir allt vanligare i poesin. Deras främsta egenskap är att inte vara möjliga att finna i ett symbollexikon.

Vad gäller moral, idéer och intellektuell struktur är Olga Ravns bok ett skimrande impressionistiskt färgspel på sjukdomens och dödens målarduk. Väl att märka skimrar det också kring äcklet och fulheten – så har det varit i poesin ända sedan Baudelaires dagar.

Om man beger sig ut på en expedition bort från poesins tekniska och sensuella nivå – vad finner man då i Olga Ravns Den vita rosen? Kanske inte så mycket som jag skulle önska mig. Texten är lite för förtjust i sin strålande enkelhet, i att betrakta sin egen uppenbara spegelbild och mindre i att frilägga sina underströmmar. Jag tror alltså att ett av de halvt hemliga motiven är tjänandet och lydnaden: ”hur kan man älska / den sjuke / annat än lydigt / det lydiga är / en osedd blomstring”. Det som händer mellan den sjuke, utsatte å ena sidan och den starke, omhändertagande å den andra blottar en känslomässig ambivalens som inte alla vill kännas vid. Få älskar lydnaden, få vill erkänna dess överlevnadsstarka stolthet. I en trasig femrading skriver Ravn: ”Jag är lycklig /och vill dö / X / X / X”. Rosen tar sin näring också ur underkastelsen och lidandet.

Fram till en konklusion kommer aldrig denna bok. Den vägrar – och den har full rätt därtill – berättandets framåtsyftande linje, berättelsens poäng. Den vänder och vrider på sina få motiv, visar gärna upp deras baksidor. Det är mycket snyggt gjort, men om det i alla lägen når fram till läsaren är inte alldeles säkert. Skimret kan bli ett flimmer. De enskilda stroferna kan inte riktigt bära upp det estetiska eftertryck som typografin och formen ger dem. Jag har hört uppläsningar av stycken ur boken i Dagens dikt i Sveriges radio där de gavs en salvelsefullhet som mest liknade billiga piratkopior av det sublima. Men i tvetydighetens namn måste sägas att helheten är mycket starkare än delarna. Länkarna är svaga, men kedjan håller.

Magnus Ringgren är kulturjournalist och kritiker, Uppsala.