Den unge Tegnér som predikant

Esaias Tegnér (1782–1846) är med nationalskalds namn vårt lands förste internationellt kände diktare. Den som får för sig, att med Wikipedia som dubiös måttstock mäta vidden av hans berömmelse, kan konstatera att hans namn där är uppslagsord på tjugu språk, inte bara de stora europeiska tungomålen, utan också till exempel albanska, baskiska, bretonska, rumänska och ryska. Man kan fråga sig hur bekant han är i sitt eget hemland i dag. Wikipedia-artikeln om honom på det språk han kallade ärans och hjältarnas, har i varje fall runt 70 besökare om dagen.

Tegnérsamfundet har sedan mer än 70 år tagit på sig att hålla minnet levande. I dess mer än halvsekellånga utgivning av Tegnérs samlade skrifter har nu ett första band av den sista sviten, Tegnérs kyrkliga tal, utkommit. Ansvarig för detta och för den vetenskapliga kommentaren är universitetslektorn Barbro Wallgren Hemlin. Den nya utgåvan är försedd med ett introducerande förord av Tegnérsamfundets ordförande, professor Sten Hidal. Men vad man än må säga om Tegnér, ehuru biskop är det inte som predikant han har sin berömmelse. Det gör dock inte hans förkunnelse ointressant.

I begreppet ”kyrkliga tal” innefattas inte bara vanliga högmässopredikningar och griftetal utan också de olika episkopala kasualtal, som det blev fråga om. Sammanlagt har 74 fullständiga manuskript bevarats. Tillhopa avser man att ge ut 83 texter, alltså även det som bara är textfragment. Siffran kan jämföras med att en ordinär svensk lantpräst vid samma tid kunde hinna med över 5 500 predikningar. Tegnér var alltså ingen särskilt flitig predikant. I den nu utgivna nära femhundrasidiga volymen publiceras hans homiletiska produktion under åren 1813–1823, 18 texter.

Sin första predikan någonsin höll Tegnér pingstdagen 1813 vid sitt inträde som prebendekyrkoherde i Stävie, nordväst om Lund. Enligt den medeltida ordning som då rådde, var löneinkomsterna från detta pastorat kopplade till en professur inom filosofiska fakulteten – enligt ärkebiskop Reuterdahl var en sådan akademisk födkrok ett rent åtlöje. Ännu inte trettio år gammal hade Tegnér i februari 1812 utnämnts till båda tjänsterna, prästvigts i december samma år och gått i tjänst i maj året därpå då han också blev prost. Biskop blev han drygt ett decennium senare. Det är från biskopstiden som huvuddelen av hans homiletiska produktion är bevarad. De nu utgivna texterna är från åren i Stävie. Att hålla endast 18 predikningar under tio år var inget exceptionellt för en prebendarius. En sådan brukade bara predika vid de stora högtiderna för att – som Tegnér uttryckte det till sin vän Carl Gustaf von Brinckman (1764–1847) – visa att han lever och har rätten att uppbära sitt tionde. I pastoratet fanns en vice pastor som skötte pastoralvården, under största delen av Tegnérs tid var det den bekante kyrkohistorikern Jöran Jacob Thomæus (1786–1845).

Hurdan var Tegnér som predikant? I exordiet till sin inträdespredikan gör han på ett par trycksidor en rätt utförlig sammanfattning av hur han, som ”ung oerfaren man” såg på sin nya uppgift. Prästens kall är att ”utså odödlighetens säd i dödligheten […]. Kärleken till Gud skall han predika i en kärlekslös tid. […] Med Evangelii milda röst skall han trösta den förförde och ångerfulle; med lagens åska skall han nederdundra den förhärdade. På verldens bifall må han ej räkna, långt mindre dess beröm […]. För ingen annan krona skall han strida än för eviga lifsens krona”. Det är ingen dålig föresats för en ung präst. När, i en senare volym biskopen Tegnérs prästvigningstal publiceras, kan säkert genom dem hans ämbetsteologi tydligare lockas fram.

Som biskop tog han vid prästmötet 1836 upp frågan om hur predikan skulle gestaltas. Den fick inte reduceras till något slags moralföredrag och heller inte till en föreläsning i dogmatik. Den skulle undervisa och uppbygga och det var Kristus som skulle förkunnas. Förkunnelsen fick heller inte utformas så retoriskt och teoretiskt högtsvävande, att den inte var möjlig att tas emot och begripas av en församling av vanligt folk. Den nutida läsaren märker hur väl Tegnér förstod att använda den klassiska retorikerns väl beprövade form.

När man för den moderna svenska framställningen av predikans historia valde att som tema undersöka Svensk påskpredikan genom tiderna (Artos 2010), det vill säga från senmedeltiden till i dag, ligger det nära till, att som jämförelse se hur Tegnér predikade på den dagen. I den nu utgivna boken återfinns en påskdagspredikan från 1815. Budskapet är rakt på sak: ”Jesus Christus [är] uppstånden. På denna dag har han öfvervunnit döden och honom som döden i våld hade.” Genom hans död kommer också våra gravar en gång att öppnas och våra döda bli levande. Det är hans försoningsdöd som ändrar allt och påskdagen är den stora brytpunkten i mänsklighetens historia. ”Förlorad är du om du ej har någon annan förtjenst att påräkna, än din egen, och om den eviga barmhertigheten ej vill förlåta vad den stränga rättvisan måste fördömma.” Det är genom ”Christi lära” som människan befrias från ”dödsens räddhåga”, ty i en levande Guds rike finns ingen död. Predikan gör därefter tydliga markeringar mot dem som förnekar de dödas uppståndelse.

Man kan läsa dessa Tegnérs tidiga predikningar och se hur påtagligt han ville hålla sig till kyrkoläran. Inträdespredikan 1813 hade temat ”Den andeliga Friden”. Han sticker inte under stol med att den vinnes när människan i tro erfar att Gud ”för oss utgifvit sin enfödde Son […] för att försona verlden med sig sjelf.”

Ett annat exempel är en juldagspredikan, daterad till cirka 1820 – alltså en kort tid efter det som brukar kallas Tegnérs korsupplevelse hösten 1819. Utifrån ämnet ”Frid på jorden” talar han om hur Kristi födelse syftar till frid mellan Gud och den av arvsynden besmittade människan. Guds rättvisa fordrade ett offer, utfört av ”den han sändt hafver, Jesum Christum”. Tegnér utvecklade den anselmska försoningsläran och därefter hur Kristus är fridsstiftaren först i vårt eget hjärta, sedan människor emellan. Tegnérs manuskript återfanns inte förrän 1927 och det trycktes in extenso som julbetraktelse i Svenska Dagbladets julnummer samma år. I tidningens presentation sades med viss rätta att det ”utgör en fridsförkunnelse som ännu strålar ut värme och ger uppbyggelse”. Teologin är den, som han ungefär samtidigt lät den vänlige prästen lägga ut i dikten Nattvardsbarnen: När Jesus ”böjde sitt hufvud i döden / firade kärleken glad sin triumf; fullbordat var offret”. Försoningen var vid denna tid så central för honom att han talar om den också när han ska utlägga jul­evangeliet.

Väl kunde Tegnér under sitt liv privatim vara lättsinnig och ha en hel del kritiskt och utmanande att säga om dogmatikens olika loci. Men han gjorde inte predikstolen till en tribun för sådan debatt. Där uppträdde han inte privat, utan som en förkunnare av kyrkoläran. På så sätt är i dag den unge predikanten Tegnér intressant som typ. Men det är inte därigenom han skulle vinna sin berömmelse.

Talen har tidigare tryckts flera gånger, tidigast 1851 av Tegnérs måg Carl Wilhelm Böttiger. En kritisk anmärkning kan väl nu riktas mot själva boktiteln. Den har traderats från Böttigers Kyrkliga tal, men kanske skulle det på modern svenska blivit tydligare om man gjort en gängse genreuppdelning och kallat volymerna ”Predikningar och kyrkliga tal”.

Även om Tegnér väl inte är så mycket läst i dag – och minst av allt hans predikningar – är den exemplariskt noggranna utgivningen av hans samlade skrifter en betydande kulturgärning. Predikningarna visar på en sida av honom, som knappast är känd. Men den förtjänar faktiskt att bli det. Läsaren kommer inte bara ett stycke svenskt 1800-tal nära utan också en predikande präst, som, med hans egna ord i Nattvardsbarnen, då vill se sig som ”ett Guds ombud”.

Oloph Bexell är professor emeritus i kyrkovetenskap vid Uppsala universitet.