Turkiet – med ett islamiskt parti vid makten

Utländska iakttagare i Turkiets huvudstad Ankara blev förvånade när det islamiska Välfärdspartiets (Refah Partisi) femte partikongress öppnades 13 oktober i fjol. Overtyren var inte som förr ”Fatiba”, den första suran i Koranen, utan denna ritual hade ersatts av den turkiska nationalsången.

Den symboliska detaljen är betydelsefull i ett land där yttre former och inre syften hänger nära samman. För 16 år sedan, den 7 september 1980, orsakade nämligen Refah-ordföranden Necmettin Erbakan, nu sedan ett halvår Turkiets statsminister, och några av hans partikamrater en landsomfattande skandal därför att de under en manifestation vägrade att resa sig när nationalsången spelades. Manifestationen, där islamisterna bl a krävde att ett teokratiskt system efter Irans förebild skulle införas, blev det som utlöste 1980 års militärkupp. Den 12 september 1980 övertog armén under befäl av general Kenan Evren den politiska makten. Alla partier upplöstes och deras ledare fängslades och talrika politiker ålades ett tioårigt förbud mot att framträda offentligt. Bland dem återfanns den dåvarande statsministern Erbakan liksom presidenten Süleyman Demirel.

Är förändringarna i Erbakans och hans partis offentliga framträdanden ett tecken på motsvarande programmatiska förändringar? Det tror nog ingen i Turkiet. Snarare är det maktbalansen som kräver pragmatisk försiktighet av de regerande islamisterna. För det första måste de ta hänsyn till sin koalitionspartner, utrikesminister Tansu Cillers och president Süleyman Demirels ”Den rätta vägens parti” (Dogru Yol Partisi). För det andra håller de nu som förut mäktiga militärerna i ”Nationella säkerhetsrådet” ögonen på politikerna. Armén betraktar sig sedan republikens grundande som garant för den principiellt konfessionslösa staten och för dess enhet. Ett utträde ur NATO t ex, något som det högljudda Välfärdspartiet krävde under valkampanjen, skulle armén inte tillåta.

Man får dessutom inte glömma att Välfärdspartiet vid såväl valen till parlamentet som till kommunerna, i vilka de sedan 1994 tillsätter borgmästare, sällan lyckats tillskansa sig mer än 20 procent av rösterna och av dessa kan ungefär hälften tänkas består av protestväljare som vill ge de härskande partiernas korrumperade politiker en minnesbeta. Att politiker, oberoende av vilken färg de har, bryr sig mer om att själva bli rika än att ägna sig åt befolkningens sociala problem, är visserligen en skandal men tillhör också det normala. Så lyder det svar man får när man frågar vilket parti som kan betraktas som trovärdigt.

Kristna ser på utvecklingen

Även om de kristna för närvarande inte behöver frukta en islamisk regim gäller det att fortsätta att vara vaksam. Därom är också kyrkoledarna övertygade. De har annars ofta ett väl fungerande samarbete med lokala Refah-politiker. Enligt t ex den syrisk-katolske biskopen Yusuf Sag i Istanbul är den avgörande frågan om Refah-partiet någon gång kommer att lyckas med att ensamt utse regeringen. Då kan man inte utesluta att de församlingar som än så länge anser sig kunna stanna kvar lämnar landet.

Det är väl känt att många inom Välfärdspartiet men också i andra grupper av olika islamistiska schatteringar inte är nöjda med ledningens nuvarande pragmatiska kurs. De vill snarast möjligt göra Turkiet till det islamiska land som det en gång var. Deras politik riktar sig mot sekulariseringen under statsgrundaren Atatürk och mot allt västerländskt inflytande. För kristna och andra minoriteter som inte passar in i den islamiska samhällsgemenskapens koncept, ”Umma”, kommer läget då att bli lika kritiskt som för alla som vill ha en sekulariserad samhällsmodell. Mordförsöken på intellektuella som publicisten Ugur Mumcu och attentatet mot författarkongressen i Sivas 1993 är lika lite glömda som de våldsamma övergreppen på den islamiska minoriteten aleviterna (senast 1994 i Istanbul) eller bomben i det ekumeniska patriarkatet i Istanbul i oktober 1996.

Löften och valfläsk till den fattiga befolkningen har spelat en viktig roll i Välfärdspartiets valkampanj. Med sitt sedan 1985 propagerade ”den rätta ordningens” program har de trampat på en öm tå. Mer än konfession, etnisk tillhörighet och ideologi skiljer fattigdom och rikedom befolkningen åt. De elegant klädda kunderna i varuhuspalatset Karum i Ankara verkar komma från ett annat land än männen och kvinnorna i den bara tre kilometer avlägsna stadsdelen Ulus runt Hadschibayram-moskén.

Partiet måste först och främst bevisa att det kan få bukt med landets stora problem, den galopperande inflationen på runt 100 procent och kurdernas autonomisträvanden i landets östra del. Dessutom gäller frågan om deras politiker verkligen är mindre korrumperade och egoistiska än de andra partiernas.

Vägen genom institutionerna

Viktigare än frågan om Refahs utsikter till framgång bör på lång sikt frågan om den smygande reislamiseringen av sociala och statliga institutioner vara, en process på många olika nivåer och vars framgång är svår att bedöma. De första symptomen kunde iakttas redan efter det att staten mot slutet av fyrtiotalet tillät ett flerpartisystem. Alltsedan Turgut Özals regering kom till makten efter militärkuppen 1980 har dessa tendenser märkts alltmer t ex genom tillbakadragandet av lagar om den religiöst oberoende staten, uppbyggandet av ett religiöst skolsystem parallellt med det statliga, de islamiska brödraskapens växande inflytande på politik och media, den forcerade uppbyggnaden av moskéer, understödd såväl av det egna landet som av utlandet, och slutligen den av staten tolererade terror som hizbullahgrupper utövar mot framför allt de kurder och kristna som bor i landets östra delar.

För inhemska kristna är det för övrigt helt obegripligt varför politiker från de europeiska länder, där muslimer fått vittgående rättigheter att utöva sin religion, inte fordrar att de kristna som bor i muslimernas ursprungsländer ska ha samma rättigheter.

Delvis står vissa islamiska grupper bakom de uppräknade strategierna. Likaså försöker Välfärdspartiet för närvarande öka sitt inflytande genom att utnämna ämbetsmän till rättsväsendet och att skaffa sig inflytande över kulturen på kommunal nivå. Det traditionsrika sufi-brödraskapet Nakschibendi, som förbjöds efter ett uppror 1925 liksom alla religiösa brödraskap, skaffar sig politiskt inflytande genom sina anhängare. De politiska partierna kan räkna med brödraskapens stöd i valen, om de i gengäld gör det möjligt för kandidater från de islamiska brödraskapen att komma in i parlamentet genom att bereda dem plats på valsedlarna.

En religiöst obunden stat?

Ändå har ”islamiseringen” eller ”återislamiseringen” också en populär sida som är omöjlig att förbise. Men många förordningar om konfessionslöshet upplevs som överdrivna, ja till och med orättfärdiga. Varför ska till exempel en muslimsk kvinnlig student vid en statlig högskola förbjudas att bära slöja? Tyvärr tilltar polariseringen mellan ”religionsfrihetsivrare” och ”de religiösa” och det finns ytterst få personer som kan medla utan att vara känslomässigt indragna.

En person som av många, också från kyrkligt håll, ändå betraktas som en sådan integrationsperson är Fethullah Gülen. Han kommer ur Nurchu-brödraskapet och samlade anhängare under Turgut Özals regeringstid. Nu förestår han ett mindre, islamiskt ”imperium” med talrika skolor långt in i landets asiatiska del, gör dagliga framträdanden i en egen TV-kanal (Samanyolu, Vintergatan), driver en egen tidning (Aksiyon, Aktion). Några av hans anhängare hade stor framgång under den ekonomiska liberaliseringsperioden. För somliga är han bara ytterligare ett belägg på de religiösas växande inflytande på politik och samhälle, men andra, också kristna, ser honom betydligt positivare. Biskop Louis Pelâtre, Istanbuls apostoliske vikarie, anser exempelvis att Gülens ”Stiftelse för publicister och författare” i Istanbul är ett av de få ställen där sunniter och aleviter, konfessionslösa och islamister, muslimer och kristna kan föra en öppen diskussion med varandra. Eftersom han i sina politiska ståndpunkter är moderatare än Refah-partiet skulle Fethullah Gülen kunna bli en verklig rival till detta parti.

Många kristna konfessioner

Det finns ungefär 120 000 kristna i Turkiet idag, tre fjärdedelar i Istanbul, som under antiken hette Konstantinopel och som var ett av ursprungligen fem patriarkat. Också idag residerar den ekumeniska patriarken där, i stadsdelen Fener. Patriarken av Konstantinopel har en särställning inom den ortodoxa kristenheten. Bartholomaios I, som för närvarande innehar detta ämbete, är en öppen och skicklig kyrkoledare, men hans patriarkat omfattar idag bara cirka 5 000 grekisk-ortodoxa kristna i själva Turkiet. Övriga bor i diasporan.

Ända till detta århundrades början utgjorde de grekisk-ortodoxa jämte de armenisk-apostoliska den stora majoriteten kristna i Turkiet. Det armeniska folkmordet 1915 (som fortfarande förträngs från officiellt håll) och folkvandringarna till följd av Första världskriget har gjort att de båda kyrkorna krympt till små minoriteter. De blev visserligen offentligt erkända som religiösa minoriteter i Lausannefördraget 1924, men de rättigheter som tillerkändes dem där har i praktiken tolkats restriktivt av turkiska regeringar. Andra konfessioner, bland dem de med latinsk rit, har inte ens legal status.

Inskränkningar trots religionsfrihet

Kyrkor stängs och förstatligas så snart som de inte används för gudstjänst under en längre tid. Några av dem, t ex den armenisk-apostoliska kyrkan som liggernära strandpromenaden i Mersin, byggs om till moskéer. Åtskilliga församlingar firar gudstjänst i de olika kyrkorna i omgivningen i tur och ordning för att dessa ska undgå att beslagtas av staten.

Det faktum att de religiösa skillnaderna mellan de grekisk-ortodoxa och armenisk-apostoliska kristna hänger samman med olika nationell härkomst, försvårar situationen ytterligare. Präster från Grekland eller Armenien, som skulle kunna rycka in och hjälpa till under den rådande prästbristen i Turkiet, får inget uppehållstillstånd och armeniska skolor får endast bedriva undervisning i begränsad omfattning och under turkisk (muslimsk) uppsikt.

Annorlunda ser det ut för de syrisk-katolska och syrisk-ortodoxa kristna (de går också under namnen ”syrianer”, ”arameiska kristna” eller ”jakobiter”), för kaldéer, maroniter och arabisktalande melkiter. Dessa grupper, av vilka särskilt syrianerna i stor mängd föll offer för folkmorden 1915, är visserligen fullt medvetna om sin kulturella egenart. I Turkiet tillhör de inte de misstänkta grupperna, eftersom ingen annan suverän stat står bakom dem.

De kristna som tillhör dessa konfessioner är snarast främmande för det samband mellan religion och nationalism, som finns hos många av deras grekisk-ortodoxa och armenisk-apostoliska landsmän. På det stora hela taget är dock de ekumeniska relationerna mellan de olika konfessionerna goda och missljud tillhör undantagen.

För katolikerna, som tillhör sju olika riter, har gemensam praxis i liturgi och pastoral blivit en självklarhet. Inte heller är katoliker, ortodoxa och protestanter rädda för att ha kontakt med varandra, åtminstone inte på det personliga planet.

De kristnas uttåg ur Tur Abdin

I den sydostliga delen av landet nära gränserna till Syrien och Irak bodde ända tills för några år sedan många ”arameiska” och kaldeiska kristna. Den trakt där de bodde, ”Tur Abdin” (Guds tjänares berg), har en nästan tvåtusenårig kristen historia. Detta gäller också för andra områden i Turkiet, särskilt städerna Efesos och Kalkedon, landskapet Kappadokien med sina klippkyrkor och de avlägsna byarna i nordost, där ruinerna av jättelika kyrkor berättar om en betydande, forntida klostertradition.

Medan dessa platser vittnar om en förgången tid, visade Tur Abdin med sina livaktiga församlingar en kristen kontinuitet ända in i vår tid. Men under de senaste tre årtiondena har de kristna utvandrat från sin hembygd i så stor utsträckning att man måste frukta att klostren Deirülzafaran vid Mardin och Mar Gabriel vid Midyat från 300-talet snart kommer att dela samma öde som klostren i trakten runt Svarta havet. Det som då inte återanvänds som moské, museum eller jordbruksbyggnad kommer att vittra ner.

Av de 60 000 till 70 000 kristna som runt 1960 fortfarande bodde i området har bara 3 000 stannat kvar. Orsakerna till att syrianer och kaldéer lämnat sina byar i stora skaror och flyttat till de större städerna, framför allt Istanbul, eller gett sig iväg till Europa är uppenbara. Många människor har ingen ekonomisk framtid här. ”Inget arbete, inga pengar, Europa”, hör man gång på gång, framför allt när man talar med unga människor.

Men människorna lider mer av det inbördeskrig som pågår mellan kurdiska gerillagrupper och militära och paramilitära grupper än av den ekonomiska misär, som också råder i många andra områden inberäknat de expanderande storstäderna Istanbul, Izmir och Ankara.

I den kurdiska krigszonen

Alltsedan ”Kurdistans arbetarparti”, PKK, i mitten av 80-talet samlade det militära motståndet under sin fana, har stridshandlingarna blivit allt hårdare. Utöver brutalt våld och politiskt förtryck finner inte politikerna och den militära ledningen i Istanbul något sätt att förändra situationen.

Listorna på kränkningar av de mänskliga rättigheterna från oberoende organisationer som Föreningen för mänskliga rättigheter, IHD, och Amnesty International, är mycket långa. Men det tycks göra lika litet intryck som västländernas enstaka protester – som för övrigt inte tas på särskilt stort allvar. Ekonomiska och strategiska intressen väger tyngre. Den som anklagas för att vara bölücü, separatist, kan vara ganska säker på att bli dömd.

De kristna i sydöst har hamnat mellan fronterna i denna gamla konflikt. De misstänks alltid för att samarbeta med fienden och terroriseras därför av såväl den turkiska militären och de av militären anställda kurdiska ”byväktarna” som av den kurdiska gerillan. Det går knappast en månad utan att kristna förs bort, sätts i fängelse utan rättegång, torteras eller mördas. Trots den icke okomplicerade gemensamma historia som de kristna har med sina kurdiska grannar, finns deras sympatier snarare hos dem än hos militären, men detta faktum är inte till stor hjälp.

Dessutom försöker kurdiska storgodsägare och den islamistiska hizbullahn (ej att förväxla med den libanesiska gruppen med samma namn) att på olika sätt profitera på situationen. Av skilda orsaker har de samma mål: att fördriva de kristna från regionen.

Nu bor alltså många fler syrianer i Tyskland, Nederländerna, Sverige och andra europeiska länder än i Turkiet. Medan biskopsdömen har upplösts i Tur Abdin har ett nytt stift grundats i Europa. Dess biskop, Julius Cicek, finns i ett kloster i det holländska Glane-Losser nära den tyska gränsen.

Mellan emigration och misär

Troende, präster och biskopar befinner sig i en kluven situation. De sörjer över att behöva lämna sin hembygd och förlora sina rötter, t ex sitt arameiska modersmål, som de är så stolta över för att det var ”Jesu språk”. Å andra sidan blir det allt svårare att hålla stånd mot det dagliga trycket. Biskopar som Yusuf Sag och Paul Karatas i Istanbul eller Ruggero Franceschini i Mersin försöker att hjälpa dem som strandar hos dem då de vill utvandra och förbättra livssituationen så gott det går för dem som bli kvar. Bland de hjälpsökande finns sedan några år alltfler kaldeiska kristna från Irak. Eftersom de har flytt till Turkiet utan inresevisum har de inget legalt uppehållstillstånd. De flesta vill vidare till västländerna, men det kan ta år. Till dess lever de under ofta erbarmliga förhållanden och i ständig rädsla för att skickas tillbaka till Irak av den turkiska polisen. Bara i Istanbul finns uppskattningsvis 3 000 sådana flyktingar. Att strömmen av utvandrare inte längre går att hejda eller ens minska, är alla övertygade om.

Nya kristna grupper

Några, mest utländska präster ser konvertiterna som hoppet för kyrkan i Turkiet. De är visserligen få och kyrkorna visar största möjliga försiktighet i frågan om konversioner, men det växande antalet unga turkar som är intresserade av kristendomen är inte att förakta. Men ändå krävs det att man är försiktig med att visa alltför stor öppenhet inte bara på grund av de väntade motreaktionerna i islamiska kretsar utan också därför att intressenternas motivation ofta är mycket diffus.

Hos åtskilliga slocknar intresset snabbt, när de får reda på att en konversion inte ökar deras utsikter att få ett eftertraktat visum till ett europeiskt land. Ändå finns det också allvarligt intresserade, framför allt bland dem som söker efter en väg mellan konfessionslöshet och islam. Denna grupp skulle kunna ge viktiga impulser till en turkisk kyrka. De konfessioner som är gamla i gården vårdar framför allt sina egna traditioner även om också bland dem de turkiska inslagen för det mesta dominerar i liturgin.

Det återstår att nämna ytterligare grupper kristna i Turkiet. Först gäller det européer som sedan åtskilliga generationer bor i de stora handelsstäderna längs medelhavskusten. Också bland dem har flertalet av de yngre utvandrat. Eftersom västerlänningarna vårdar sina ursprungsländers kultur och språk, kan man framför allt träffa på dem i Istanbuls utländska församlingar. En ny målgrupp ser en del utlandsförsamlingar i de turister som år efter år besöker Turkiet.

Ytterligare en, men en svåröverskådlig grupp utgörs av kristna kvinnor som har gift sig i Turkiet. I Istanbul och Ankara finns församlingscentra, där dessa kan träffas och utbyta erfarenheter. Många av dem har hittat sin egen väg i den nya miljön och känner sig respekterade där, också i sin religion. Andra har konverterat, ofta för att göra mannen eller hans familj till viljes. Allvarliga svårigheter uppstår snarare i byarna än i städerna och mer för de kvinnor som själva inte är yrkesverksamma än för dem som har ett arbete.

Sammantaget kan man säga att präster, biskopar och församlingar förhåller sig reserverade till blandäktenskap. Genom det handikapp som den islamiska rätten utgör, som bara tillåter äktenskap mellan en muslimsk man och en kristen kvinna, och som anger barnens religionstillhörighet som densamma som faderns, leder sådana äktenskap vid sidan av utvandringen till en ytterligare försvagning av de kristna församlingarna.

Utvecklingen under de senaste årtiondena tyder på att kristendomens två tusen år gamla och oroliga historia i Turkiet i och med detta århundrades slut har kommit till en vändpunkt.

Författaren är medarbetare i den tyska katolska månadstidningen Die katholischen Missionen, som publicerat artikeln i januarinumret 1997.

Översättning: Birgitta Carlquist