Valets våndor: moralisten Éric Rohmer

Med filmen En sommarberättelse, som nu fått sin svenska premiär, signerar regissören Éric Rohmer den tredje av sina långfilmer i serien De fyra årstidernas berättelser, som följer på de tidigare serierna Sex moraliska berättelser och Komedier och ordspråk. Rohmer är en i den regissörskvintett som mer än några andra kom att prägla den franska nya vågen kring 1960, tillsammans med Chabrol, Godard, Rivette och Truffaut – den ende av de fem som gått ur tiden.

Det är en smått unik grupp genom att de alla hela tiden förblivit kontinuerligt verksamma på filmområdet, till skillnad från så många andra som filmdebuterade under de hektiska åren då filmkonsten på många håll i världen tycktes starta på nytt. Inte nog med det: var och en av dem har fortsatt sin egen högst personliga väg, som redan tydligt kunde urskiljas i de första filmerna. Truffaut var kanske den mest omedelbart charmerande regissören av dem alla; en stor barndomsskildrare men också överlag upptagen av mellanmänskliga relationer ur psykologiskt, aldrig psykologiserande, perspektiv. Rivette är väl minst känd på våra breddgrader och är kanske också svårare att fånga med en enkel karakteristik. Om det oftare är det individuella ödet som står i fokus hos Truffaut är det hos Rivette inte sällan gruppen, de olika sociala och strukturella mekanismer som bestämmer villkoren för människors samexistens. Chabrol för sin del är den som tydligast inspirerats av populärfilmen; han använder ofta thrillerns form för att gestalta sina berättelser. Därmed har han också nått ut till en ovanligt bred publik. För Godards del har formintresset genomgående kommit främst. Han hör till den handfull regissörer som verkligen genom sina enskilda insatser väsentligt bidragit till filmspråkets förnyelse, inte minst genom sitt sätt att integrera element från TV och video i sitt filmberättande. Med kamerans hjälp reflekterar och filosoferar han också hela tiden över det egna mediet, dess potential och begränsningar.

Rohmers filmer är formmässigt betydligt mindre påfallande. Tvärtom hanterar han sin kamera med stor diskretion – somliga anser till och med hans produktioner slarviga (det händer att mikrofonskuggan är synlig i hörnet på bilden …). Emellertid är det knappast frågan om vårdslöshet, tvärtom. Rohmer är mycket noggrann med detaljerna. Men det är i första hand något annat som upptar honom. Ända från debutfilmen och framåt har han med närmast monoman envishet uppehållit sig vid moraliska och filosofiska frågor: om det fria valet kontra predestinationen eller slumpen, om glappet mellan tanke, ord och handling, om lögn och sanning, om frihet och ansvar i kärlek och vänskap. Inte sällan har katoliken Rohmer – med rätt eller orätt – sagts stå jansenismen nära; ofta har man citerat hans lite tillspetsade yttrande i något sammanhang ”Allt är förutbestämt utom slumpen”.

För den som tycker om att gå på bio för att iaktta filmkaraktärernas beteende, lyssna till långa diskussioner mellan dem och reflektera över deras handlingars konsekvenser på många olika nivåer är Rohmers filmer verkliga guldgruvor. Det är alltid en mycket vardaglig problematik som skildras, där olika slags kärleksbekymmer intar en central plats. Oftast är det unga människor – inte minst unga kvinnor – som står i centrum. Gubbsjuka? Vasstungade kritiker har antytt det. Snarare är det därför att valets problematik ofta är tydligast hos de unga, medan livet ännu till stora delar tycks vara ett oskrivet blad och möjligheterna inte blockerats av plikter och tvång.

Rohmer moraliserar aldrig och serverar aldrig färdiga lösningar. Tvärtom lämnar han ofta sina frågor öppna i slutet av berättelserna. Verkligheten är alltför komplex för att låta sig stuvas in i förfabricerade mallar. Människor är också alltför motsägelsefulla för att passa in i det gängse filmberättandets ofta förenklande och schematiska konfliktlösningar. Människorna säger ett och gör ett annat, och när de tänker över vad de själva gjort intar de plötsligt en tredje position, ibland utan att inse det själva. Man tänker och planerar – bara för att sedan när det gäller plötsligt rusa åstad åt ett helt annat håll. Och verkligheten – slumpen, ibland nåden – gör sitt till, den griper in och ställer de mest genomtänkta kalkyler på huvudet.

Jag tror samtidigt att man i En sommarberättelse kan ana en viss förskjutning, en ny tonvikt i förhållande till tidigare filmer. Här är det en ung man som är på ensam semester vid en badort i Bretagne. Han har valt att vänta där på en flicka han är lite förälskad i – ett val som från hans sida varit bestämt av en slump: någon erbjöd honom att låna hus precis samtidigt som han fick veta att flickan skulle komma förbi. Medan han väntar stöter han ihop med en annan flicka på stranden. De går långa promenader tillsammans och diskuterar, och hon funderar åtskilligt över hans livssyn och de stora och högtravande deklarationer han gärna avger om livet och kärleken. Mellan dem växer också en förtrolighet gradvis fram, som stundtals tangerar förälskelse. Hon i sin tur presenterar honom för en tredje flicka, som är på uppenbar jakt efter en ny pojkvän. Hans dilemma i valet mellan de olika möjligheter som tycks erbjudas honom drivs till sin spets i frågan om en utflykt till Ouessantön – vem ska han till sist göra sällskap med? Banalt? Förvisso. Men ur denna enkla, fast för gossen ifråga nog så påtagliga konflikt lyckas Rohmer utvinna en mångdimensionell problematik som i högsta grad engagerar åskådaren. Vari består då förskjutningen? Medan den unge mannen talar om ödet och gärna ser sig som offer för omständigheter han inte kan råda över, vare sig de är förutbestämda eller ett resultat av slumpen (med andra ord det typiska Rohmermönstret), har hans klarsynta väninna från stranden en annan tolkningsmodell. Hon påpekar att han hela tiden valt själv, att han av egen fri vilja – om än omedvetet – försatt sig just i de situationer som han bara tycker sig ha hamnat i utan att veta hur. Hennes slutreplik, ”Tu méditeras la-dessus!” – Tänk på saken! – dröjer sig kvar hos åskådaren. Att som filmens huvudperson skjuta upp sina beslut och gradvis trassla in sig allt värre i sina egna motsägelser, för att till sist gripa till den barmhärtiga slumpen som räddningsplanka, innebär också det att välja. Människans fria val, hennes möjligheter och hennes ansvar också för de handlingar som till synes förefaller minst eller mest oviktiga, är det som till sist träder fram med stor klarhet och pregnans i filmen. Det är också en slutsats som förtjänar all begrundan i vår tid av värderelativism.