Två eller ett folks hemland?

Konflikterna kring Israel och Palestina rör upp starka känslor, inte bara hos de direkt berörda. Att förstå problemens alla dimensioner är inte lätt. Ännu svårare är det att komma med lösningsförslag som kan vinna gehör på alla sidor, och inte minst att förmå Israel att ta steg tillbaka från nuvarande positioner. Ett problem har att göra med att Israels försvarare alltför ofta tenderar att stämpla kritiken mot denna stats politik som uttryck för antisemitism. Den som senast råkade ut för detta är den tyske Nobelpristagaren i litteratur, Günter Grass, med sin dikt ”Was gesagt werden muss” (Süddeutsche Zeitung 2012-04-04), en dikt som enligt min uppfattning varken vittnar om utpräglad politisk insiktsfullhet, sakkunskap eller stort författarskap, men visst, han måste kunna säga sådant som han menar absolut ”måste sägas”.

Mellanösternexperten, författaren och förre diplomaten Ingmar Karlssons bok kan råka ut för en liknande kritik som Grass. Karlssons granskning av sionistisk ideologi är inte en helt igenom balanserad framställning. Vilket väl inte heller var syftet. Författaren tar ställning. Men han bygger detta ställningstagande på gedigen sakkunskap och han ger viktig information om staten Israels förhistoria, tillkomst, utveckling och alltjämt existerande problem. Att det är svårt att skildra allt detta sine ira et studio, som man tidigare sade, ligger i ämnets natur. Hela problematiken finns redan uttalad i bokens huvudtitel som syftar på den kända berättelsen om två rabbiner som efter den första sionistiska världskongressen 1898 utsändes från Wien till dåvarande osmanska Palestina för att utröna om det kunde inrättas ett judiskt hemland (eine jüdische Heimstätte) där. Vad de meddelade var just detta budskap: Bruden är vacker men har redan en man.

Det råder inte någon tvekan om, och så ser även Ingmar Karlsson det, att det främst var förföljelsen av judarna och antijudiska övergrepp under århundradens lopp i så kallade kristna stater som väckte tanken att förutsättningar måste skapas för judar att kunna leva i fred, och om detta inte var möjligt på något annat sätt, så återstod det bara att finna ett skyddat geografiskt område som kunde erbjuda trygghet. Sistnämnda tanke växte sig stark under slutet av 1800- och i början av 1900-talet, och då särskilt i Centraleuropa. Efter att ha övervägt olika alternativ blev detta eftersökta område Palestina, fram till första världskrigets slut ännu en del av det osmanska imperiet, sedan brittiskt mandatområde. Men tanken var inte oomstridd. De flesta judar som under denna tid såg sig vara tvingade att lämna sina hem, inte minst i Östeuropa, emigrerade till USA. Tanken att upprätta ett judiskt hem i Palestina framstod för flertalet judar i världen som mindre attraktiv, eller avvisades rent av. En judisk identitet var för denna majoritet inte knuten till ett gemensamt land. Majoriteten av de judar, som lyckades lämna Tyskland under 1930-talet, sökte sig till Nord- och Sydamerika. Även efter Israels tillkomst, efter det att britterna hade tvingats lämna landet och efter det att självständigheten proklamerats den 14 maj 1948, har ju den största delen av världens judar valt att vara bosatta någon annanstans. Men nazistisk förföljelse från 1930-talet och sedan Förintelsen har givetvis spelat en mycket viktig roll för judisk immigration till Palestina och slutligen för statens tillkomst efter inte minst sovjetisk tillskyndan i FN 1947 och generalförsamlingens beslut den 17 november samma år – mot de kringliggande arabstaternas röster och utan att Palestinas icke-judiska befolkning hade tillfrågats.

Den del av den sionistiska rörelse som ville upprätta ett judiskt folkhem i Palestina, i förlängningen en stat inom bibliska gränser, gick mycket målmedvetet fram, från 1800-talets slut. Dess största tillgång, som det sades då och kan sägas fortfarande, var just antisemitismen. Antisemitismen övertygade många judar om att Israel var lösningen på deras problem, och att den rättfärdigade statens tillkomst. Antisemitismen används även för att motivera delar av den judiska statens politik, trots att det tidigare inte fanns någon utpräglad antisemitism i de arabiska länderna, utan denna utvecklades som en följd av konflikten om Palestina. Antisemitismen kunde således hos vissa sionister leda till ett paradoxalt förhållningssätt, till exempel att inte stödja icke-judiska krafter som ville motarbeta den.

Författarens genomgång av sionistiska skrifter ger inte en uppbygglig bild. Han citerar en rad uttalanden om Palestinas ”arabiska” befolkning, från Theodor Herzl (författaren av boken Der Judenstaat, 1896, och ordförande för den första sionistiska världskongressen 1897), Chaim Weizman (Israels förste president) till Ben Gurion (statens förste regeringschef) och några av Israels nuvarande ledare, uttalanden som andas en tydlig rasism. Araber betecknas ofta som ociviliserade, lata och allmänt underlägsna. Sådana uttalanden och omedgörligheten att vika från målet att ge Israel gränser som omfattar betydligt större områden än de som tillerkändes den nya staten genom FN:s beslut gör att det är svårt att se något slut på konflikten om Palestina. Samtidigt är det också klart att många judar i världen, även om de betecknar sig som sionister, inte delar dessa expansionistiska och ibland till och med rasistiska uppfattningar.

Boken innehåller således en mängd citat, inte minst ur sionistiska källor, och från uttalanden av Israels nuvarande ledare. Eftersom författaren visserligen oftast nämner de citerade skrifternas namn eller uttalandenas upphovsmän och boken har en litteraturlista, men däremot inte ger närmare uppgifter om källorna, försvårar han en granskning av tolkningen av de citerade avsnitten, av sammanhang och kontext, och om det eventuellt finns uttalanden med annan inriktning i citerade skrifter, brev eller dagböcker. Här öppnar han för kritik, att denna bok, som sägs handla om sionismen, är för mycket av villkorlig citatsamling och kan framstå som en pro-palestinsk partsinlaga. Att bygga så mycket på historiska citat och i slutet dessutom jämföra Israels politik med korstågen framstår som mindre seriöst. Men Karlsson låter också avvikande sionistiska eller allmänt judiska röster komma till tals, även om det kunde ha skett i ännu högre grad och med större hänsyn till de israeler som söker efter konstruktiva lösningar.

Hur som helst så undviker författaren inte att ta till starka ord: han talar om etnisk rensning som de judiska invandrarna gjorde sig skyldiga till både före staten Israels tillkomst och efteråt; om israelitisk apartheidpolitik, kritiserad även av sydafrikaner som reste i landet; om en ockupationspolitik på Västbanken som syftar till upprättandet av isolerade, sönderstyckade och av Israel beroende ”bantustater” (beteckningen hämtad från den sydafrikanska apartheidregimen). Det är ett fiktivt bibliskt Storisraels gränser som hägrar för de sionistiska expansionisterna. Dessa gränser skulle gå långt utanför det som det internationella samfundet var överens om.

Trots att sionismens och Israels identitet inte är religiös, är det argument från Gamla testamentet som fortfarande används för att motivera landets politik. Men författaren ifrågasätter inte Israels rätt att existera, inom de internationellt erkända gränserna. Frågan på vilken grund denna existens vilar är både enkel och svår att besvara. Att historiens förföljelser och inte minst ett dåligt ”västligt” samvete för att ha tillåtit den förödande Förintelsen spelar roll, är självklart – men araberna kan ju inte se frågan på detta sätt. De var i regel inte delaktiga i den tidigare förföljelsen. Och argument som baseras på en situation som rådde för mer än tvåtusen år sedan är svåra att ta till sig, åtminstone för icke-judar. Att tala om en judisk etnisk identitet är också omstritt. Karlsson hänvisar bland annat till den israeliske historikern Shlomo Sands bok Skapandet av det judiska folket (på svenska 2010, på engelska 2008) som lär ha blivit en bestseller i Israel, men som mig veterligen inte har väckt någon större uppmärksamhet i Sverige. Sands tes, som egentligen inte är ny, går ut på att ”det judiska folket” är ”en föreställd gemenskap”, en tysk (völkisches) 1800-tals produkt. Många av dagens judar härstammar från omvända folk med icke-judisk etnicitet. Flertalet av ”dagens israeliska medborgare [har inte] sina rötter i regionen, medan däremot majoriteten av dagens palestinier härstammar från antikens judiska befolkning” (Karlssons summering, s. 206, av Sand).

Vad är då grunden för Israels existens, ett Israel som behövs men som inte har blivit den eftersökta trygghetens hamn? Det är värt att citera Karlsson in extenso (s. 208), även om hans slutsats inte är ny: ”Israels ovillkorliga rätt att existera bygger inte på judarnas hypotetiska ursprung eller på ett mytiskt avtal med Gud, inte heller på vad Tingsten på sin tid kallade kulturarbetets rätt och lidandets rätt utan på internationell rätt, det vill säga FN:s generalförsamlings resolution 194 från den 11 december 1947 och inget annat.” En följdfråga som man då vill ställa är vad som skulle kunna förmå Israel att följa även andra FN-beslut, till exempel rörande Jerusalems status, Västbanken och flyktingarna?

Karlsson försöker sig på att ge ett svar i ett sista avsnitt, ”Behovet av en ny utopi”. Där pläderar han i anslutning till den judiske filosofen – och (moderate) sionisten – Martin Bubers vision 1947, att den enda lösningen för Palestina skulle vara en binationell stat, ”en social struktur där två folk lever tillsammans”, för en ”kompromiss” mellan en sådan stat och en tvåstatslösning. Två parallella stater med två olika folk skulle upprättas på ett och samma territorium: ”den så eftersökta palestinska bruden [skulle] bli en bigamist”, skriver han. Det är väl ett än så länge mycket vagt och inte riktigt övertygande förslag. Men vad göra, när både den traditionella tvåstatslösningen liksom fredsprocessen tycks vara döda? Med tanke på att Israels nuvarande regering tycks styras av en mer aggressiv sionism verkar dock en sådan lösning just nu inte ligga inom räckhåll, även om denna sionism – med författarens ord – kan ha nått vägs ände.

Klaus Misgeld är professor, historiker tidigare verksam vid Södertörns högskola och Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm.