Två olika sorters präster inom den katolska kyrkan

Med ”den katolska kyrkan” menar vi här kyrkorna med latinsk (romersk) rit och kyrkorna med orientalisk rit som lever i gemenskap med biskopen av Rom. Inom denna relativt breda ram ska vi studera två frågor. Först ska vi undersöka hur två olika sätt att vara präst successivt har vuxit fram i den latinska kyrkan. Därefter har vi för avsikt att undersöka frågan om celibat eller äktenskap för präster inom ramen för hela den katolska kyrkan. Efter att ha skisserat en bild av bakgrunden, presenterar vi sedan några av de samtida debatterna inom den latinska kyrkan. Till sist avrundar vi med två kommentarer. Det är en historiker som skrivit dessa sidor, inte att förglömma, och målet med kommentarerna är inte att föreslå någon nyordning utan att i stället skapa mer rymd för tanken i de nuvarande diskussionerna.

Två vändpunkter i den latinska kyrkan

I den första studien ska vi begränsa oss till västkyrkan. Anledningen till det är att det efter 1100-talet bara är där som det uppstått en mängd ordnar och kongregationer vid sidan av munkar och sekularpräster. I det sammanhanget ska vi studera två ”startögonblick”, den gregorianska reformen under medeltiden och reformationerna i modern tid.

Övergången mellan 1100-talet och 1200-talet. – Under 900-talet dominerar benediktinerna i Cluny i väst. I slutet av 1000-talet blir de eremiter, somliga blir kartusianer och andra cistercienser. Kristenheten förändras från att vara koncentrerad till landsbygden till att bli urban. Migrationen ökar. Men kyrkan förändras också. Den klerikala centralismen gör avståndet mellan latinarna och orientalerna tydligare. Bland de största religiösa institutioner som grundades då är de reguljära kanikerna som vill predika evangeliet och hjälpa fattiga. En av dem, Norbert, vänder sig till påven som ger honom fullmakt att predika överallt. Men snart grundas en kommunitet i Prémontré där man antar Augustinus regel och statuter, inspirerade av cistercienserna, och där man gör klart att kanikernas församlingar är underordnade klostret.

Ett nytt sätt att vara präst hade sett dagens ljus. Mindre än hundra år senare sker en ytterligare utveckling med franciskanerna och dominikanerna som i fattigdom vill förkunna den fattige Kristus. Dominikus och Franciskus har förstått nödvändigheten av ordet i evangelisationen, men den förstnämnde vill att hans bröder ska studera utan att han för den skull tror att enbart kunskap skapar anhängare. Liksom Franciskus säger Dominikus nej till allt ägande, men han gör inte fattigdomen till ett evangeliskt måste. Snart kommer de missioner som påven anförtrott tiggarbröderna att föra dem till Kina, Skandinavien och Mellanöstern. Men låt oss nu återvända till stiftsprästerna.

En dubbel rörelse uppstår. Å ena sidan gör förändringar i befolkningen att man bygger eller flyttar på kyrkor. Å andra sidan återbördar lekmännen kyrkorna och deras egendomar till biskopar, ordensbröder och kaniker utan att man ifrågasätter privilegiesystemet. Om dessa nya ägare ber biskopen på orten att ge deras kandidat cura animarum (ansvaret för själavården), behåller de församlingens egendomar och lägger beslag på tiondet. Tjänstgörande präst kan tillgodogöra sig inkomsten från den kyrkliga förläningen och har dessutom möjlighet att få gåvor in natura eller i form av pengar i samband med gudstjänster.

Prästens uppgifter är att hjälpa församlingsborna att träda in i det kristna livet genom dopet och att lämna livet med viaticum, sista smörjelsen och begravningen. I kyrkan har han uppsikt över böckerna, de liturgiska kläderna, de liturgiska kärlen, vaxet, brödet och vinet som de troende kommer med. Han firar mässa på söndagar och festdagar och hör bikt. Han tar emot trolovade, är närvarande vid deras bröllop och välsignar kvinnan efter havandeskapet och förlossningen. Han besöker sjuka, tar emot pilgrimer och folk på resande fot. Utifrån sina kunskaper förklarar han trosbekännelsen, Fader vår och föreskrifterna från olika kyrkomöten. Slutligen vakar han över sina församlingsbors uppförande. Sättet att vara sekularpräst normaliseras på 1100-talet, när Tredje Laterankonciliet (1179) bromsar upp spridningen av icke-legitima prästvigningar, i det här fallet prästvigningar som inte motsvaras av en ledig tjänst.

På 1200-talet tar man ytterligare ett steg. Fjärde Laterankonciliet (1215) förstärker prästens roll och gör församlingen till den normala ramen för det kristna livet. Konciliet fastslår att varje kristen bör gå till bikt hos sin egen kyrkoherde och ta emot kommunionen ur hans händer åtminstone till påsk, vilket är ett sätt att kräva av församlingsborna att de verkligen ska tillhöra kyrkan. Dessa påbud är inte nya men de är en del av den ansträngning man då gjorde för att göra botproceduren mer ansvarsfull och ge en mer kristen mening åt eukaristin utan att för den skull kräva att folk ska gå till kommunionen ofta. Enligt Innocentius III, som sammankallade konciliet, kan förnyelsen endast komma från kyrkoherdarna. Han ger dem den gode herden som förebild.

Påven avstår inte från att utbilda präster, men han väljer att stödja sig på tiggarordnarna till förfång för biskoparna, som under Fjärde Laterankonciliet blir påminda om sin roll som lärare och uppmanades att omge sig med predikanter.

Vändpunkten under 1500- och 1600-talen. – Tiden innan dess utmärks av det ökande främlingskapet mellan de kristna i öst och väst. Nu följer en ny tid med reformationen och katolicismens expansion på andra sidan haven.

Redan före Luther och Calvin genomfördes reformer i klostren, hos kanikerna och i tiggarordnarna. Denna återgång till äldre observans tar sig två olika uttryck: som avskildhet (reformerade franciskaner, les récollets) och fattigdom (de oskodda). Ordensprästerna som på nytt upptäcker att de grundats för att predika evangeliet i fattigdom, tvekar inte att ge sig av till Asien och Amerika. Ytterligare ett steg framåt tas med kapucinerna som godkändes av Paulus III år 1536 och sedan spred sig i hela världen med aposteln Paulus och Franciskus som förebilder. I den tridentinska reformen utgör de en grundpelare för andlighet och mission.

Jesu sällskap, som godkändes år 1540 av samme påve, är ytterligare en grundpelare. Med denna orden med vigda präster och bröder antar prästrollen en ny skepnad. Utan att det är ett mål i sig är jesuiternas sätt att vara präster en central aspekt i deras identitet. Deras identitet är grundad i ”Kontemplation för att nå kärlek”, som avslutar Andliga övningar och är en gåva från Gud, menad för en världsvid mission. Jesuiterna ställer sig i påvens tjänst när det gäller missionen och säger att de är beredda att bege sig till kyrkans och världens yttersta gränser i hopp om att där kunna ”hjälpa själarna” till Guds större ära.

Tillsammans med sina franska lärjungar – Jean-Jacques Olier, Jean Eudes, Vincent de Paul – skapar Pierre de Bérulle den tredje grundpelaren i den tridentinska reformen. I Bernhards, Franciskus, Ignatius och Teresa av Ávilas efterföljd lyfter den framtida kardinalen i sin spiritualitet fram det kristocentriska och visar på att prästen måste efterlikna Jesus Kristus, medlare mellan Gud och människor och ”grundare av prästämbetet”. Charles de Condren som efterträdde Bérulle kommenterar närmare Paulus IV:s bulla från 1613 där Oratoriekongregationen godkändes och preciserar: ”Denna prästkongregation avlägger inte enbart löften om att sträva efter fullkomlighet i prästämbetet utan tar också avstånd från allt som kan få medlemmarna på villovägar […] så att de i förhållande till andra präster kan vara det som klosterfolket är för lekmännen. Genom att leva i Jesus Kristus och enligt hans ord ska vi verkligen vara hans ordensfolk. Och utan att vara bundna av något högtidligt eller enskilt löfte ska vi leva på ett religiöst föredömligt sätt.” Men låt oss nu gå till stiftsprästerna.

I början av 1500-talet håller vissa klosterordnar på att reformeras. Samtidigt lider prästerskapet av begränsningarna i det rådande inkomstsystemet och av brister i utbildningen. Luther kommer med följande kritik: ”I Kristi kyrka finns inte ordinationens sakrament; det har uppfunnits av påvekyrkan” och han framför i stället sin lära om det allmänna prästadömet: ”Genom dopet blir vi alla präster”. Efter 1540, när protestantismen har spritt sig, kan man märka skillnaden mellan prästen för vilken det är utmärkande att han har en bestående tjänst, vilken också gör honom till offerpräst, och pastorn som utsetts av det kristna folket för att predika Ordet och administrera sakramenten. Kardinalskollegiet, som gallrats ut av Paulus III, redigerar en text om förnyelsen av prästerskapet, en text som sedan tas upp under konciliesessionerna 1562 och 1563. Där vänder man sig från de protestantiska uppfattningarna och uttrycker i stället en önskan om att förnya prästerskapet genom att förhöja värdet av dess mission, omvärdera dess funktioner, förstärka disciplinen och förbättra utbildningen. ”De som vigt sina liv åt det heliga prästämbetet undervisar genom sitt liv och sitt exempel och leder människor in i en djupare fromhet och till heliga fromhetsövningar mer än något annat skulle kunna göra.” Och de tillägger att det är funktionen som ger prästen hans värde och att han bör vara ett exempel för de troende med sin helighet.

Besluten från Tridentinum tillämpades av François de la Rochefoucauld, författare till De la perfection de l’état ecclésiastique, och av François de Sales, men i ännu högre grad av anhängarna till den bérulliska skolan. Envist predikar grundaren av sammanslutningen Jesu Oratorium för prästerna och säger att ”det krävs en högre grad av helighet i deras prästtillvaro än i klosterlöftena”. En ny typ av präst har fötts som tar avstånd från ordensprästernas sätt att vara: ”Varje religiös orden”, skriver Tronson från Saint-Sulpicesällskapet, ”representerar en dygd hos Jesus Kristus. Men det finns inte någon som representerar honom helt och hållet: det är prästståndets privilegium.” Denna modell kom att bli den förhärskande.

De olika bruken av celibat och äktenskap

Under historiens lopp har alltså två olika sätt att vara präst vuxit fram: församlingsprästen och ordensprästen. Men i ”den katolska kyrkan” vid sidan av den latinska har orientalerna en annan uppfattning om det kyrkliga celibatet.

Celibat för ordensprästerna – Ordensbröder engagerar sig efter ett genomtänkt personligt val att alltid leva evangeliet i en kommunitet på det sätt som grundaren har tänkt sig. Och det är i ljuset av detta steg, löftesavläggelsen, som man förstår löftena om fattigdom, kyskhet och lydnad. Detta sätt att leva har alltså sin grund i ett mystikt, evangeliskt och kyrkligt projekt. Det är ett levnadssätt där kallelsen består i att medlemmarna har sina rötter i det som hör till varje människas livsval: egendom, sexualitet och ansvar. Dessa element som finns med alltifrån början av den monastiska rörelsen, formaliserades på 1100-talet.

Mot slutet av 1600-talet tunnades det mystika draget ut. I stället förde man fram den etiska dimensionen av klosterlöftena och glömde att de är uttryck för att man gett sig helt åt Gud på ett unikt sätt. Under 1900-talet ansträngde sig ordensbröderna att återerövra den dimension som gått förlorad och återupptäckte kyskheten som en gåva från Gud som kallar dem att bli lärjungar till hans universella kärlek, och att de som en följd av det avstår från sin längtan efter en exklusiv relation. För ordensbröderna är celibatet alltså inte kopplat till prästvigningen utan det är en integrerad del i ett sätt att leva som man valt.

De latinska prästerna och äktenskapet – under denna rubrik vill vi ta hänsyn till kyrkans olika inställning under olika epoker och, utan att ta parti, avvisa dem som påstår att det kyrkliga celibatet går tillbaka till apostlarna och dem som anser att det tvingades på prästerna på 1100-talet. I själva verket är den nuvarande ordningen med celibatet resultatet av en serie förbud som hänger ihop sinsemellan. Man kan här urskilja fyra olika etapper.

De två första kan man uttrycka på följande sätt: Å ena sidan är det förbjudet att prästviga en man som varit gift flera gånger och att tillåta en prästänkling att gifta om sig. Prästen måste vara ”man till en enda kvinna”. Å andra sidan kräver man av prästen att han inte ska gifta sig efter prästvigningen. Det äldsta förbudet är det enda som kan åberopa sig på en bibelhänvisning (1 Tim 3:3 och Tit 1:6). Det tillämpades bevisligen från och med 200-talet. Det andra förbudet härrör från 300-talet.

Den tredje etappen handlar om att prästen ska leva i återhållsamhet, något som fastslogs i två omgångar. I slutet av 300-talet och början av 400-talet bör den gifte prästen inte ha några äktenskapliga relationer men kan fortfarande bo tillammans med sin fru. I slutet av 500-talet ber man däremot prästen och hans fru att de inte ska bo tillsammans längre. Ingen text försöker ge en biblisk grund till denna regel och det är svårt att verifiera om den tillämpats eller inte.

I den fjärde etappen införs celibatet i ordets konkreta betydelse. Andra Laterankonciliet (1139) påbjuder att de präster som tar sig en kvinna ska berövas sin tjänst och sina inkomster, men man säger inte att äktenskapet är ogiltigt. Denna ordning förblev oförändrad ända tills den kanoniska lagen (1917) fastslår att äktenskapet är ett hinder för prästvigning men att påven kan ge dispens, vilket då och då skett under 1800- och 1900-talen och nyligen tillämpats när det gäller de anglikanska präster som blivit katoliker.

Praxis i kyrkorna med orientalisk rit, unierade med Rom. – Utan att gå igenom hela den orientaliska traditionen, kan vi slå fast att dess praxis definitivt kodifierades vid konciliet i Trullo 692. Biskopen måste leva i total avhållsamhet: om han är gift, måste han från och med att han biskopsvigts skicka iväg sin fru till ett kloster långt borta och förse henne med det hon behöver. Präster och diakoner kan i princip inte gifta sig efter sin vigning, men om de var gifta dessförinnan, kan de leva normalt med sina hustrur.

De katolska prästerna av orientalisk rit följer i allmänhet denna ordning som av Rom alltid har erkänts som legitim. I dag noterar den nya kanoniska lagen att de olika orientaliska kyrkorna prästviger gifta män och lagen kräver att deras kyrkas speciella rättighet ska respekteras och preciserar att kandidaten, om han är gift, före sin prästvigning ska visa sitt äktenskapsbevis och ett skriftligt samtycke från hustrun (Den kanoniska lagen för de orientaliska kyrkorna, Rom 1997 s. 481 och 489 i den franska versionen).

När vi kommit så här långt i vår framställning, kan vi konstatera att det finns en distinktion mellan ordensprästernas celibat och sekularprästernas dito och att gifta män kan eller inte kan prästvigas beroende på om de är orientaler eller latinare.

Efter dessa två historiska undersökningar, som gett oss en bild av bakgrunden, kan vi nu gå in på de samtida debatterna om prästerna, framför allt i den latinska kyrkan.

De spända debatterna i den latinska kyrkan

Under de senaste tre århundradena har bilden av stiftsprästerna förändrats mycket och deras förhållande till ordensprästerna har ofta varit problematiskt.

Positivt och negativt för prästerskapet – Under upplysningstiden, i slutet av 1700-talet förbjuder man i Frankrike folk att leva ordensliv eftersom det anses onyttigt. Vissa präster förskansar sig då i rigorösa ställningstaganden för att kunna hålla fast vid sin identitet medan andra låter sin tro begränsas av förnuftet, genom att ”rycka upp vidskepligheten med rötterna” och delta i tidens stora strider. Under det följande århundradet förvandlar konkordatet från 1801 biskopar och präster till tjänstemän och ignorerar ordensfolket. I denna struktur, där etiken är viktigare än det religiösa innehållet och där den civila lagen förbjuder dem att gifta sig, knyter prästerna på nytt an till reglerna hos sulpicianer, lazarister och eudister. På 1800-talet sker en snabb expansion av stiftspräster, där landsortsprästen är den centrala figuren. Ordensfolket integreras i det pastorala församlingslivet och återupptäcker sedan sin missionärsidentitet. Många kongregationer grundas vid den tiden.

I början av 1900-talet börjar prästerskapet diversifieras. Prästerna är fattiga materiellt men har fått en andlig frihet genom att stat och kyrka skilts åt. Somliga söker ett manuellt arbete för att försörja sig, andra kastar sig in i ett intellektuellt sökande där riskerna med modernismen lurar, andra slutligen, ger sig in i politik och ägnar sig åt sociala frågor. Men biskoparna har andra problem. De oroar sig för att det ska bli färre kallelser. Trots upphämtningar efter de båda världskrigen har antalet präster stadigt minskat. Hur det än må vara med det, sker en apostolisk förnyelse under 30- och 50-talen. Under 1930-talet arbetar stiftspräster och ordenspräster tillsammans i organisationen l’action catholique. Under 1950-talet lyckades de franska biskoparna inte rädda arbetarprästerna och tog själva ansvar för ungdomsrörelserna och för andra rörelser bland lekfolket och bad ordensfolket att dra sig tillbaka. Enligt René Rémond var denna attityd symbolisk. Den intogs när biskoparna försökte återfå kontrollen över den nationella pastoralvården. Under 1950-talet var relationerna med Rom så komplicerade att franska center- och högerpolitiker övervägde ett konkordat för att skydda kyrkan. Detta gjorde ordensfolkets situation ännu bräckligare. De var marginaliserade i Frankrike och misstänkta i Rom på grund av sina idéer och sitt arbete. 1959 sammankallades ett koncilium.

Andra Vatikankonciliet och årtiondena därefter – Även om frågan om präster och ordensfolk inte stod i centrum för konciliedebatterna behandlade man den i konstitutionen Om Kyrkan och i olika dekret: Om biskoparnas uppgift, Om prästernas uppgift och Om ordenslivets förnyelse. Dessa viktiga texter har bidragit till en förnyelse inom kyrkan, men femtio år senare kan man beklaga att koncilietexterna inte tydligare skiljer mellan stiftspräster och ordenspräster.

År 1995 beklagar jesuiternas 34:e generalkongregation detta i tydliga ordalag: ”Varken i dokumenten från Andra Vatikankonciliet eller i senare texter från läroämbetet angående prästerna har ordensprästernas uppgifter varit föremål för någon närmare uppmärksamhet. Gradvis växer det fram en tendens att identifiera ordensprästernas uppgifter med stiftsprästernas.” Och texten preciserar ytterligare: ”De många uppmaningarna från hierarkin med krav på att ordensprästerna i högre grad ska anpassa sig till strukturerna i stiften är ett klart bevis på detta.”

Eftersom antalet präster minskar stadigt är dessa maningar förvisso något som ordensprästerna måste ta hänsyn till men utan att för den skull förlora sin identitet och sina riktmärken. Genom hastiga beslut löper de risken att glömma att de är kallade att vara kyrka i den kommunitet de tillhör genom löftesavläggelsen och att glömma inriktningen på sin ordensgemenskap.

Vid samma tid blev en annan fråga av avgörande betydelse. Sexualitetens utveckling i samhället och det betydande antalet präster och ordensfolk som bröt upp för att gifta sig, har lett till att många både inom och utom kyrkan kritiserar celibatet. Men låt oss blicka tillbaka igen. Under konciliet som tillät att gifta män vigdes till diakoner, påminde man om prästcelibatet för de latinska prästerna utan att frågan debatterades. Paulus VI hade varnat de församlade för en sådan diskussion. Han påminde om att celibatet inte i sig var ett krav för prästvigning, att det ursprungligen är en kyrklig lag och att denna ordning inte är grundad på tankar om rituell renhet eller på förakt för sexualiteten utan att celibatskravet finns till av andliga skäl.

I juni 1967 kom påven med en encyklika där han, efter att ha presenterat argumenten för en ändring av celibatsordningen, på nytt slog fast lagen om celibat och framlade sina teologiska skäl för det. (Sacerdotalis cœlibatus, D.C 64 (1967), c. 1249–1280). Eftersom hans text inte satte punkt för debatterna frågar han sig i ett brev till kardinal Villot om inte gifta män skulle kunna ordineras på platser där det rådde en skriande prästbrist (A.A.S, 62, 1970, 988). Saken debatterades under synoden 1971, men biskoparna sade med knapp majoritet nej till påvens förslag. Då Paulus VI stadfäste synodtexterna preciserade han att ”med Guds hjälp kommer den nuvarande ordningen med prästcelibatet att observeras i sin helhet i den latinska kyrkan”. Under de följande åren har Johannes Paulus II och Benedictus XVI hållit fast vid föregångarens ställningstagande trots den ihållande kritiken som förstärkts av de sorgliga skandalerna med pedofili och den tystnad som de alltför länge omgavs med.

Låt oss avsluta med ett par kommentarer: den ena ecklesiologisk och den andra mer antropologisk. Om vi först ser till den ”lokala kyrkan”, den som lever i ett visst område och som leds av en biskop, och vi liksom Paul Ricœur frågar oss om den inte precis som varje social grupp rymmer två olika typer av logik: en med förnyelse och integration och en med en öppning mot det utopiska. I ett annat sammanhang, men som ändå hänger samman med vår reflektion här, påminde Andra Vatikankonciliet om att kyrkan inte bara är hierarkisk, långt ifrån. Den är också karismatisk. (Lumen gentium nr 4). För att undvika all oklarhet och undvika att återfalla i de felaktiga debatter som fördes tidigare där man betraktade ”karisma” och ”institution” som oförenliga storheter liksom ”profetisk gåva” och ”konservatism”, ska vi här bara tala om pastoral logik och associativ logik.

I den pastorala logiken handlar det om att samla människor. Frågan sorterar direkt under biskoparna som måste ordna med ”platser” – församlingar eller andra gemenskaper – för de kristna och för dem som önskar bli kristna. Somliga utgår från de präster de kan disponera. Andra lyfter fram de existerande gemenskaperna och strukturerar dem utifrån ansvariga lekmän och lovar att skicka en präst för att hjälpa dem. Däremot hör de kommuniteter av döpta som är angelägna om att leva och förkunna evangeliet på ”platser utanför” där man varken lever eller förkunnar evangeliet, till kategorin associativ logik. Dessa kommuniteter bestående av ordensbröder, gudsvigda, präster, bröder och systrar erkänner stiftsbiskopen som sitt överhuvud men förväntar sig inte att han ska definiera deras mission utan önskar att han ska bekräfta deras sätt att leva och erkänna att det är evangeliskt och i enlighet med kyrkan. Dessa två olika typer av logik kan inte på något sätt leda till ett motsatsförhållande, för både de definierade kyrkliga platserna och de ”icke-kyrkliga platserna” är kallade att bli kyrka. Icke desto mindre för de med sig två olika sätt att vara präst på; stiftspräster och ordenspräster.

Vår andra kommentar, som är av antropologisk art, är lite kortare. Den är grundad på den åtskillnad vi just har gjort mellan olika typer av präster, en åtskillnad som i tider av kris och brist är svår att respektera – det har vi redan konstaterat. Men åtskillnaden är emellertid av avgörande betydelse för att man ska förstå att en stiftspräst och en ordenspräst inte lever celibatet på samma sätt. De senaste påvarna har på ett lyckat sätt framhävt att grunden för det kyrkliga celibatet framför allt är teologisk och andlig; icke desto mindre är det celibat som en stiftspräst lever frukten av en disciplin som inte är grundad på några löften, medan ordensprästens celibat är en konsekvens av ett fritt och ansvarsfullt val som skett inom en kommunitet där man på ett unikt sätt tillämpar löftena om fattigdom, lydnad och kyskhet.

Låt oss som avslutning på dessa utredningar och kommentarer få påminna om att biskoparna under familjesynoden på 1970-talet önskade att man åter skulle ställa frågan om äktenskap efter skilsmässa utifrån praxis i de orientaliska kyrkorna och fråga oss om man inte i analogi med det skulle kunna komma med ett liknande förslag när det gäller ordinationen av gifta präster. Skiljer inte orientalerna mellan präster och ordensmän och prästviger de inte både män som lever i celibat och gifta män?

Översättning: Ylva-Kristina Sjöblom

Artikeln var ursprungligen publicerad i Études majnummer 2012.

Philippe Lécrivain är jesuitpater, professor i kyrkohistoria vid Centre Sèvres, jesuiternas fakultet i Paris.