Patristikens århundrade

Patristik kallas studiet av den tidiga kristna litteraturen, en period som ofta sägs vara avslutad genom Gregorius den store i väst (ca 600) och Johannes Damaskenos i öst (700-talets första hälft), då medeltiden tar över. Denna litteratur utgörs av en oöverskådlig mängd handskrifter som döljer sig i arkiv och bibliotek världen över men till en ansenlig del finns utgivna i tryck. De är inte enbart skrivna på latin och grekiska utan också på en mängd orientaliska språk: koptiska, syriska, armeniska, georgiska, etiopiska, och att studera dem kan fordra mycket speciella språkkunskaper. I vidare mening sysslar patristiken med allt det som uttrycks eller beskrivs i dessa skrifter: historia, berättelser och sägner, bibelutläggningar, filosofi, teologi, liturgier, kyrkorättsliga dokument och själavårdande brev. Det handlar alltså om hela det andliga arvet från den äldsta perioden i kristendomens historia och omfattar alla aspekter av livet. Man talar ofta om kyrkofäderna, men de är enbart en vördad elit inom denna väldiga litteratur som rymmer stort och smått.

En stor del av den tidigkristna litteraturen kopierades i klostren under medeltiden och studerades också flitigt. Även de skolastiska teologerna har rikligt med citat ur den. När sedan boktryckarkonsten uppfanns började också delar av detta väldiga arv utges av trycket, som exempelvis av de benediktinska maurinerna. Abbé Jacques Paul Migne företog ett gigantiskt arbete, då han 1844–1866 – tillsammans med mycket annat – gav ut Patrologiae cursus completus, tidigkristna latinska texter i 217 och grekiska i 166 band. Mignes Patrologi, som den kallas, kan ännu i dag vara till nytta för forskare, fastän samlingen ur textkritisk synpunkt är bristfällig.

Men ännu hade det inte uppstått någon systematisk forskning om den tidigkristna litteraturen i dess historiska kontext. Oxfordrörelsen under 1800-talet ägnade de tidigkristna författarna ett stort intresse i sin strävan att förnya den anglikanska kyrkans teologi. Redan under sin anglikanska tid författade John Henry Newman The Arians of the Fourth Century (1833) som har ett bestående värde. Men det dröjde till 1900-talet innan det utvecklades vad vi kallar patristik som vetenskap. Den har inte bara ökat vår kunskap om det förgångna genom vetenskapliga metoder utan har också påverkat samtidens teologiska tänkande, kyrkoliv och ekumenik. Då århundradet nu ligger bakom oss kan det vara värt att göra en kort resumé av några viktiga punkter i detta skeende, och se hur det också – med en viss tröghet – vann insteg även i Sverige. Det handlar här inte så mycket om patristikens innehåll som om de personer, institutioner och kretsar som väckt intresset för patristiken och varit ledande i utvecklingen.

Det hela började i Frankrike. Vid den ryska revolutionen flydde många ortodoxa kristna västerut och fick i Paris ett vitalt kyrkligt och kulturellt centrum som ännu består. Där utformades med tiden det betydelsefulla Institut de Saint-Serge, där kyrkofädernas teologi intog en viktig plats. Sedan byttes ryskan mot franska, och teologernas skrifter spreds långt över den ortodoxa kyrkans gränser. Allt detta finns utförligt beskrivet i Nicolas Zernovs Vishet i exil (Artos 1993). En av dessa teologer, Vladimir Lossky, finns för övrigt översatt till svenska: Östkyrkans mystiska teologi (2 uppl., Artos 2011) och Ljus av ljus (Artos 2010).

Från omkring 1940 väcktes intresset för patristiken bland katolska teologer. En viss inspiration fick de från den rysk-ortodoxa teologin i Paris genom den ekumeniskt sinnade abbé Paul Couturier, som hade verkat bland ryska flyktingar och hade nära kontakter med Saint-Serge. Man insåg också nödvändigheten av att göra den tidigkristna litteraturen tillgänglig på moderna språk för att den skulle kunna studeras av andra än specialister. Så startades 1942 den enorma skriftserien Sources chrétiennes av de båda jesuiterna Henri de Lubac och Jean Daniélou. Utgivningen togs snart över av den för detta arbete mycket kompetente Claude Mondésert, också han jesuit. Sources chrétiennes omfattar i dag mer än 500 volymer med grekiska och latinska (och i senare volymer också orientaliska) originaltexter och översättningar till franska.

de Lubac och Daniélou fick senare en stor betydelse genom den teologi som de utvecklade, där den tidiga kyrkans tänkande också tillämpades på den aktuella katolska teologin och på nutidens situation. Den teologiska undervisningen i Frankrike hade i första hand byggt på den medeltida skolastiken och särskilt på Thomas av Aquino, och den hade också fått en förnyelse i samma anda genom den så kallade nythomismen. Men de Lubac fick en långt större räckvidd genom att i sin teologi utnyttja både äldre medeltida och tidigkristna källor. Daniélou gick ännu längre genom att helt inrikta sig på den tidiga kyrkans sätt att behandla de teologiska grundfrågorna. Bådas arbetssätt möttes till en början med misstänksamhet men fick med tiden gehör, och deras teologi kom också att influera Andra Vatikankonciliet (1962–1965). Om detta kan man läsa i Tomas Orylski, Moderna franska teologer (Artos 2009).

Nu hade intresset väckts runtom i världen, och 1951 hölls den första patristiska konferensen i Oxford. Den har sedan hållits vart fjärde år, varje gång med hundratals forskare från olika länder som deltagare. Dessa konferenser har på ett avgörande sätt hållit samman och berikat den patristiska forskningen, de har fört den ut i världen på engelskt språk och överskrider alla samfundsgränser. Patristiken har på många håll fått en säkrad ställning som teologisk disciplin och har blivit ett eget akademiskt ämne vid många universitet.

1950-talet var också det årtionde då teologiska frågor kom att inta en central plats inom ekumeniken, något som till exempel märktes under Faith and Order-konferensen i Lund 1952. Den patristiska teologin kom här att spela en viktig roll som en brygga mellan de olika kyrkliga traditionerna, och att återvända till allas gemensamma ursprung sågs av många som en fruktbar väg till kyrkans enhet. Detta var nu ingen ny idé. Den tyske lutherske teologen Georg Calixtus hade haft liknande tankar redan i början av 1600-talet och menade att katoliker och lutheraner skulle kunna enas kring teologin under de första femhundra åren av kyrkans historia. Han vann föga uppskattning i sin tid, och hans projekt var väl än mindre realistiskt på 1950-talet, men det patristiska intresset har utan tvivel lett till en fördjupad teologisk dialog mellan kyrkor och samfund. Sedan kom 1960-talet och brytningsåret 1968, då det politiska helt tog överhanden över det teologiska. I slutet av århundradet hade nutidsorienteringen så helt kommit att dominera teologin att all historisk teologi hade hamnat i bakgrunden. Patristikens ställning inom ekumeniken är säkrad, men dess framtid vet vi mindre om.

Men hur såg det ut i Sverige? Fram till mitten av 1900-talet fanns knappast några av kyrkofädernas texter översatta till svenska. Ett undantag var Augustinus Bekännelser i Sven Lidmans vackra men förkortade översättning från 1921. Den patristiska forskningen var också märkbart frånvarande vid universiteten. Vid val av kyrkohistoriska och systematiska avhandlingsämnen brukade man för det mesta gå direkt från Nya testamentet till Luther och lämna den mellanliggande tiden i skuggan. Men under 1940-talet började några patristiska ämnen dyka upp i uppsaliensiska doktorsavhandlingar, av Carl Martin Edsman och Per Lundberg, och typiskt nog var de båda skrivna på franska: Le baptême de feu (1940) respektive La typologie baptismale dans l’ancienne église (1942).

Genom professorerna Anton Fridrichsen och Harald Riesenfeld hade den nytestamentliga exegetiken fått en stark ställning i Uppsala. Den första efterapostoliska tiden låg då också inom räckhåll och togs upp i en del seminarier. Med tiden nåddes Uppsala av ryktena om patristikens uppsving i Paris, och på 1950-talet började några doktorander, det vill säga Lars Thunberg och jag själv, bege sig dit för att under ett studieår lära känna denna teologiska miljö. Vi deltog sedan i flera Oxfordkonferenser och disputerade båda i Uppsala i patristiska ämnen, han om Maximos bekännaren och jag om föreställningen om Kristus som konung i den tidiga kyrkan. Thunberg kom sedan att i tidens anda dela sitt liv mellan patristiken och ekumeniken. Ragnar Holte skrev en utmärkt avhandling om Augustinus men var annars inte lika patristiskt engagerad.

Nu hade patristiken blivit synlig i Uppsala, och det inrättades med tiden en tjänst i patristik – den första i riket – som innehades av Ezra Gebremedhin. Med sin etiopiska bakgrund hade han ett personligt förhållande till det tidigkristna arvet. Han hade disputerat på Kyrillos av Alexandrias eukaristiska teologi (1977) och i sin bok Arvet från kyrkofäderna (1992) ger han också en åskådlig bild av patristikens utveckling intill nutiden. Först något senare väcktes samma intresse i Lund, där Lutherforskningen sedan länge stått i centrum. De drivande var Gösta Hallonsten – som senare skrev sin avhandling om Tertullianus – och Sten Hidal som genom sin språkkunskap var väl skickad att ge sig in i den syriska traditionen. 1978 grundades Collegium Patristicum Lundense, och detta anordnar sedan 1981 nordiska patristikermöten vart fjärde år, mitt i intervallerna mellan Oxfordkonferenserna. Den ger också ut årsboken Patristica Nordica Annuaria. Det hålls nu regelbundna patristiska seminarier i Lund under ledning av professor Samuel Rubenson. Han disputerade på en avhandling om Antonios den stores brev (1995) och har sedan bedrivit en omfattande forskning om den tidiga monastiska rörelsen.

Detta skulle ha blivit en rent akademisk verksamhet om det inte hade funnits tidigkristna texter i svensk översättning, tillgängliga för en större läsekrets. De apostoliska fäderna, de texter som ligger närmast Nya testamentet i tiden, gavs ut i svensk översättning av Olof Andrén (Verbum 1959, med flera senare upplagor), och Alf Härdelin gav ut ett par samlingar av korta men väsentliga texter: Kyrka, gudstjänst, sakrament och Vägledning (Katolska Bokförlaget 1976, 1978). Salomos oden, den äldsta kristna sångboken, kom ut på Proprius förlag 1980. Från och med 1980 blev Per Åkerlund den främste utgivaren av patristisk litteratur i svensk översättning genom sitt förlag Artos. Förutom textsamlingen Svenskt Patristiskt Bibliotek (fem band utgivna) finner man separatutgåvor av Melito av Sardes, Irenaeus, Origenes, Athanasios, Gregorios av Nazianzos, Gregorios av Nyssa, Kyrillos av Jerusalem, Egeria, Johannes Chrysostomos, Ambrosius, Augustinus, Johannes Cassianus och Johannes Damaskenos. Ingen kan nu säga att den patristiska litteraturen är svåråtkomlig i vårt land.

Har detta haft någon betydelse också utanför den akademiska miljön? Vi får då också sträcka oss ett litet stycke in i vårt eget århundrade. I Svenska kyrkans och frikyrkornas gudstjänst har texter från kyrkofäderna ingen plats. Däremot ingår sådana i den katolska tidegärden och finns utgivna av det svenska stiftet i form av åtta tunna böcker i ett fodral. Men också på andra sätt har det patristiska intresset haft ett märkbart inflytande på kyrkolivet. Utdrag ur kyrkofädernas predikningar finns översatta av Olof Andrén i tre volymer: Evangeliets gryning, Evangeliets ljus och Evangeliets kraft (Pro Veritate (1987–1994). De är uppställda efter Svenska kyrkans kyrkoår och avsedda som underlag för predikningar, och de har sedan kommit i en utökad upplaga (Artos 2009), anpassad till Bibel 2000. Tidigkristen bibeltolkning visar sig här ha många vinklingar som kan stimulera också nutida förkunnelse. En bok som blivit särskilt uppmärksammad är den ortodoxe franske teologen Clément Oliviers Källor (Artos 2004). Den innehåller kommenterade kyrkofäderstexter om det andliga livet som berör läsaren genom sin inlevelse och poetiska kraft.

Det största intresset har något oväntat kommit från pingströrelsen, närmare bestämt från pastor Peter Halldorf. Hans intresse för kyrkofäderna väcktes av Ökenfädernas tänkespråk, en samling korta biografier över de äldsta munkarna och eremiterna som samlades på 400-talet och ofta har fungerat som klosterläsning. Det var en av de första texter som utgavs av Per Åkerlund (1981), och den har sedan tryckts om flera gånger. Det är små berättelser som alla mynnar i ett pregnant kärnord om kallelsen att söka Gud ”med ett odelat hjärta”. Denna läsning gav Peter Halldorfs författarskap ny stimulans, som vi till exempel ser i boken 21 kyrkofäder (Cordia, 2 uppl. 2006). I den ekumeniska tidskriften Pilgrim, som han ger ut, ingår ofta kyrkofäderstexter. Men hans studier förde honom också till de koptiska klostren i Egypten, och han fick där inspirationen till ett eget andligt centrum på Nya Slottet i Bjärka-Säby med daglig tidebön i en manlig och en kvinnlig kommunitet. Här har det också bildats en Johannesakademi, ”med inriktning på den monastiska traditionen i den tidiga kyrkan”, en mötesplats med eget bibliotek. Inte helt oväntat sysslar deras seminarier sedan 2008 med översättning av Ökenfädernas tänkespråk enligt den systematiska samlingen, en annan än den förut utgivna alfabetiska. De leds av Samuel Rubenson och Per Rönnegård; den senare har disputerat i Lund 2007 på en avhandling om ökenfädernas bibelanvändning. Det patristiska intresset lever kvar här, också i det nya århundradet.

Patristiken i dag lider under samma problem som all forskning och utgivning inom religionens område. Inom den finns en stor spännvidd mellan strikt vetenskaplig undersökning och sådant som ges ut i uppbyggligt syfte. I dagens Sverige drar man som vi vet en skarpare gräns än någonsin mellan vetenskap och religion. Betyder det att patristiken skall falla sönder å ena sidan i en akademisk del för filologiska utredningar eller annat sådant som inte berör läsaren religiöst, och å andra sidan i studier av det religiösa innehållet som då enbart får höra hemma i de kristna samfundens verksamhet? Om detta kan man endast spekulera.

Per Beskow är docent i religionshistoria verksam i Visby.