John Donnes många ansikten

Det finns några porträtt bevarade av den elisabethanske poeten John Donne (1572–1631). Han var i ungdomen en uppseendeväckande vacker man, en kvinnornas man och en kvinnokarl. Men han var ingen playboy. En playboy driver inte en karriär, skaffar sig inte andliga intressen – han förblir playboy in i nekrologerna. På ett annat porträtt, lite upp i åren, ser man diktaren i putsat skägg och tidens spetskrage – en gentleman med sensualiteten i behåll. På nätet kan man hitta en modern bearbetning av den målningen där han bortom spetsarna visar upp en naken muskulös överarm. Den estetiska regeln tycks vara att det goda också måste vara det sköna. Vår tids kroppsideal projiceras bakåt i tiden och vill framhäva hans roll som älskare och soldat samtidigt. Men han var också ett litterärt geni och en religiös kämpe. För vilken kyrka hjältedåden utfördes – den anglikanska eller den katolska – har diskuterats genom seklerna, men det bekymrar naturligtvis inte vår samtida bildmakare som producerar reklam men inte vet för vad.

Den mest slående bilden av John Donne är dock hans majestätiska gravmonument av marmor i St. Paul’s Cathedral i London där han – troligen i uppståndelsens ögonblick – står iklädd sin svepning knuten ovanför huvudet och nedanför fötterna. För skissen till skulpturen satt han själv modell, och han höll sin sista predikan, om döden förstås, med uppbjudande av sina sista krafter. Även om han inte var teaterman, som sina samtida Ben Jonson och William Shakespeare, iscensatte han sin död i offentligheten. Det kan påminna lite om historien om den store tonsättaren som provlåg sin kista iklädd sin lagerkrans och sina medaljer. Men bilden av den döende John Donne har ingenting löjligt över sig. Det är kanske där vi skall söka hans främsta hjälteroll.

Från 1530-talet och framåt fick engelsmän i allmänhet och intellektuella i synnerhet kryssa mellan katolicism och protestantism. Författar- och tonsättarbiografiernas tema är givet och dramatiskt, ty manövrerandet var livsfarligt. John Donnes mor var befryndad med humanisten och politikern Thomas More – han som skapade begreppet utopi – som avrättades av Henrik VIII. Hans far var framgångsrik järnhandlare och därmed representant för de grupper där den protestantiska läran hade sin sociala bas, men familjen var i hemlighet katolsk. En nära släkting som var präst avrättades i John Donnes barndom. Som mycket ung student bytte han universitet före 16 års ålder då studenterna avkrävdes en lojalitetsförklaring till kungahuset och den nya tron. Men samtidigt eftersträvade han en statlig karriär som ämbetsman och militär i Elisabeths protestantiska England. Det tog många år av övertalning innan han lät prästviga sig i den anglikanska kyrkan, och de sista tio åren av sitt liv tjänstgjorde han som uppburen domprost i S:t Paul. Hans predikningar blev stora evenemang, och det var de och annat religiöst författarskap som gjorde honom känd som diktare i livstiden. Inte många visste att han också skrev vers, och bara långsamt tog lyriken ledningen i hans tilltagande postuma ryktbarhet. In på 1900-talet blev hans ställning som en av Englands största poeter befäst framför allt genom T. S. Eliots försorg. Än i dag kommer ständigt nya böcker om honom. En av de senare biografierna är John Stubbs’ John Donne – The Reformed Soul. Den hävdar poetens anglikanska övertygelser. Andra säger förstås emot.

Även om hans biografi är nog så fascinerande – och den andliga prosan är sublim, jag återkommer till ett fragment ur den – är det poesin som trollbinder läsaren. Det lyriska verket består av två delar som inte tycks ha mycket med varandra att göra. Den allra största delen är tillfällighetsdikter i tidens anda samt en stor grupp kärleksdikter som var radikalt nya i tonfall och hållning och som fortfarande har bett och fräschör. En mycket mindre grupp dikter har andliga motiv och härstammar från poetens senare decennier. Det är dessa som gett honom den främsta platsen i den krets av samtida ”metafysiska poeter” (bland andra George Herbert, Richard Crashaw och Henry Vaughan) som eftervärlden konstruerat; själva hade de nog ingen aning om att de hörde så nära samman. Bland Donnes kristna dikter finns den uppseendeväckande sviten av holy sonnets krönt av ”La Corona”, en sonettkrans på sju dikter om Jesu liv.

Ännu i Shakespeares sonetter från 1590-talet möter vi en hövisk och tillbedjande kärlekspoesi, om än med frejdig realism och emotionell hetta i bildspråket. John Donnes erotiska poesi är mycket mera rakt på sak. Den är vädjande, förförande, tillfredsställd. Dess retorik är lidelsens, och den kan fortfarande av känsliga själar uppfattas som något grovkornig. Vad sägs om en blodsugande loppa som inne i sig förenar de älskandes blod som i ett äktenskap? (Dock bör man minnas, om man nu tror att promiskuiteten var Donnes bärande livsprincip, att han var tvungen att överge en lysande civil karriär eftersom han gifte sig, av kärlek, med ”fel” kvinna.) Hans poetiska bilder kan ännu överraska, och hans dikt har alltid den egenskap som nästan alla som skrivit om John Donne betonar – hans kvickhet eller wit.

Jag minns en hemsk översättning av en Donne-dikt från 1960-talet av någon som inte ens kunde slå i ett engelskt lexikon. Där översattes compasses med ”kompass” och inte med det korrekta ”passare”. Där försvann en lysande metafor in i dimman. Gunnar Harding kan bättre, och i den lilla volym med tolkningar av Donne han nu ger ut – märkligt nog den första boken någonsin på svenska – är allt översättandets hantverk gediget och bräddfullt av förståelse för originalen. Så här hanterar han den passare vars båda ben är de älskande – och naturligtvis är det mannen som gör de vidlyftigaste bågarna och kvinnan som står för den fasta punkten:

Om de är två, så är de det

som passarspetsarna är två.

Den ena ger stabilitet

medan den andra börjar gå.

Hon lutande i centrum är

medan den andra vida far,

och längtande till dagen när

hon honom upprätt emottar.

Så skall du bli för mig, fast jag

omkring dig i min bana drar,

tills cirkeln sluter sig en dag

och jag är där min början var.

Nog skulle samma bild kunna användas också i teologiska sammanhang – en irrande själ omkring en fast gudomlig punkt till exempel. Och omvänt går det att läsa vissa rader i de heliga sonetterna som handfast erotisk mystik. I den artonde sonetten (Harding gör tyvärr en egen numrering av sitt urval ur sviten) talar Donne om kyrkan som Kristi brud. Dikten tycks antikatolsk, men tolkningarna går isär. Den talar om en ”bjärt målad” brud i kontrast till en engelsk eller tysk ”klädd i söndrig skrud”. Poeten frågar om hon är ”ny, utnött, ärbar, utan dygd”. Det verkar som om han ser reformationen som en återställelse av kyrkans forna ärbarhet, men sonettens sista rader drar iväg mot ett håll där brudmystiken blir så konkret att just denna dikt inte flöt in i Donnes samlade skrifter förrän 250 år efter hans död:

Skall vi som riddare draga vår kos

att söka henne, för att älska sen?

Min själ vill se den brud du vilat hos,

skänk mig den duvan och den kärleken.

Hon blir mer trofast dig och större njutning ger

när hon omfamnad öppnar sig för fler.

Hur Donnes samtid kan ha reagerat på ord som dessa är svårt att veta, men den elisabethanska tiden var frispråkigare än vad till exempel gamla Shakespeare-översättningar låter påskina. Man kan också undra mycket över en tvårading som ser ut att vara queer (som mycket i Shakespeares pjäser!) fyrahundra år före begreppets födelse:

Jag kallas kvinnlig, ty allt kvinnligt mig behagar.

Är han mer manlig då som pojkar jagar?

Mångtydigheten och djärvheten utmärker alltså John Donnes poesi. Men där finns också en genuin och omisskännlig röst bakom det han skriver. Man tror på honom. Detta har han, just han, levt och tänkt. Så är det med hans mest kända text som bestått Ernest Hemingway med en boktitel och alla oss andra med ett ordspråk att ty oss till när vi hävdar alla människors samhörighet och rätt. ”Ingen människa är en ö. […] Fråga inte för vem klockan klämtar. Den klämtar för dig.” Orden är hämtade ur den vackra Devotions, en serie dödsmeditationer. Han kan också samla alla soldaters erfarenhet i en ögonblicksbild från en flottstrid utanför Cadiz (i efterspelet till Den oövervinnerliga armadan) som han själv deltog i:

Man kan ej fly ifrån ett skepp i brand.

Mot eldens fasor endast havet ger

beskydd, men de som dök från skeppet ner

blev skjutna innan de hann nå i land.

Så dog de alla medan skeppet sänktes,

en del i havet brann, ombord de andra dränktes.

Till sist måste dock nämnas två av den engelska poesins mest magnifika dikter som Gunnar Harding också lyckats överföra till den vackraste svenska vers. ”Nocturne på Sankta Lucias dag, som är årets kortaste dag” (så var det i den gamla kalendern) är en sorgedikt över Donnes hustru: ”Men jag är ingen sen min sol gått ner”. Poeten själv blir till en gravskrift över den korta dagen, och stjärnorna på natthimlen är blott krutstänk. Bild och känsla blir ett.

Den andra dikten heter ”Långfredagen 1613, ridande västerut”. Poeten har den uppgående solen i ryggen, och han spelar på de ljudlika orden sun och son när han tänker sig att han inte skulle våga vända sig mot långfredagens kors. Diktens metaforik är invecklad som ett urverk, men dess mekanik lyser och strålar av skönhet och tro som om den vore gjord av mässing. ”Den som får skåda Livets Gud skall dö, / Men vilken död får den som sett Gud dö?” Men dikten blir till sist en rent konkret ”omvändelse”:

O, tro mig värd din vrede och din dom,

bränn bort min rost och all min ynkedom,

se i din nåd till mig och se i mig

din egen bild när jag mig vänt mot dig.

Gunnar Harding har en lång erfarenhet som poet och dikttolkare. Han har arbetat sig bakåt genom litteraturhistorien; det senaste stora verket är tre band om de engelska romantikerna. John Donne passar honom väl, och jag hoppas han kan ta sig an också de andra metafyriska poeterna från tiden. Shakespeares sonetter är sönderöversatta de senaste decennierna, och han bör kanske låta dem vara. Jag vågar påstå att den här vackra lilla volymen är den viktigaste och bästa poesibok som kommer ut i år i Sverige – bokhösten ännu obesedd.

John Donne: Skabrösa elegier och heliga sonetter. Översättning och inledning av Gunnar Harding. ellerströms förlag 2012.

Magnus Ringgren är kulturjournalist och kritiker verksam i Uppsala.