Tvingande syn i Sahara

Ingen har väl missat att Mozart fyllde 250 år den 27 januari i år. En av de böcker som kom ut lagom till jubileet var Mitt liv med Mozart (Storm Förlag AB 2005; övers. Nadja Leijonhufvud) av Eric-Emmanuel Schmitt (född 1960), vår tids mest läste franske författare. I denna självbiografiska bok skriver Schmitt en rad brev till Mozart i olika faser av sitt liv. Mozart svarar med ett urval av sina musikstycken, som läsaren finner på en bifogad cd-skiva. Boken antyder en livshistoria som går från ateism till tro på Gud. Vid 45 års ålder bekänner berättelsens ”jag” att han älskar Mozart och tror på Gud.

Schmitts böcker, teaterpjäser och noveller kretsar kring religion och filosofi. Han har de senaste åren uppmärksammats allt mer i Sverige: hans pjäser har spelats på flera teatrar, två av hans romaner har kommit på svenska, och nu alltså den självbiografiska boken Mitt liv med Mozart. Andra översättningar är på väg.

Schmitts senaste romaner har sålt mellan 200 000 och 400 000 exemplar i Frankrike. Hans nyutkomna böcker placeras genast på bästsäljarhyllan i franska snabbköp. Han studeras på franska gymnasier, och en amerikansk undersökning placerade honom på en lista över de femton mest lästa författarna i världen – han var den ende franske författaren på listan.

Eric-Emmanuel Schmitt har redan fått så stor uppmärksamhet i Sverige att det vore både överflödigt och anspråksfullt att vilja teckna ett fullständigt porträtt av en så mångsidig författare. Men i ett svenskt sammanhang kan det ändå vara meningsfullt att kort peka på några sidor av Schmitts författarskap som är särskilt intressanta för att förstå vad som sker i förhållandet mellan religion och kultur i vår tids Europa. Filosofi, musik och Gud utgör Schmitts värld: efter en avhandling om Diderot 1983 blev han troende en natt i Sahara 1989 och kristen efter att ha läst evangelierna. En skiss av Schmitts förhållande till religionen kan ta avstamp i Mozartaktuella Mitt liv med Mozart.

– Käre Mozart, skriver Schmitt i sin fiktiva brevväxling, den musikaliska upplevelsen ligger nära den religiösa upplevelsen.

– Jag känner till dem båda och kan inte hindra mig från att framhålla de dolda likheterna. Det finns stunder då frågorna äntligen upphör. Den stjärnklara natt när jag låg under bar himmel ensam i Saharas öken och kände att jag var i Guds sällskap upphörde frågorna, de som skapade en anspänning, en ständig oro i min själv, och gav plats åt en tillfredsställd helhet. Varat vann över icke-varat, närvaron över frånvaron, ljudet över tystnaden. Som när jag lyssnar på dig. Vare sig det är en religiös eller en musikalisk upplevelse handlar det om ett ögonblick som svävar fritt i tiden.

Efter att ha vuxit upp i en ateistisk familj bejakar Schmitt idag tydligt och glädjefullt religionen och Guds existens och berättar ofta om den natt i Sahara den 4 februari 1989 då han upplevde Guds närvaro och kärlek. Han bekände färg i sin andra teaterpjäs, Le Visiteur (1993), ett samtal mellan Freud och Gud, som också har spelats på svenska scener. Sedan dess har religionen varit själva huvudtemat för detta bästsäljande författarskap. Schmitt har ägnat en cykel om fyra berättelser åt de stora världsreligionerna sedda med barns ögon: buddismen i Milarepa (1997), judendomen eller rättare sagt förhållandet mellan judar och kristna i L’Enfant de Noé (2004), islam i Monsieur Ibrahim et les fleurs du Coran (2001; sv. övers: Monsieur Ibrahim och Koranens blommor, film 2003 med Omar Sharif), och förhållandet mellan ateism och kristendom i Oscar et la dame rose (2002; sv. övers: Oskar och den rosa damen).

Ökenupplevelsen 1989 förde inte Schmitt till kristendomen med en gång. Dit kom han senare, när han på egen hand läste evangelierna. Resultatet blev romanen L’Evangile selon Pilate (2000), vars första halva är ett slags självbiografi av Jesus, där denne sakta blir medveten om sin identitet och sitt uppdrag, medan andra halvan skildrar hur Pilatus blir kristen efter Jesu död. Pilatus har ingen lust att bli störd av den här historien men får i uppdrag att leda polisutredningen om Jesu försvunna kropp. Gång på gång tror han sig lättad äntligen ha hittat förklaringen till vad som hänt med kroppen – tills han slutligen blir tvungen att ge upp.

– Jag ville påminna om kristendomens bägge grundvalar: människoblivandet och uppståndelsen, sade Schmitt till La Croix (7 oktober 2000).

– Med denna roman ville jag att frågan om Jesus skulle bli en personlig fråga för ateisterna. Jag ville tvinga dem att ta ställning, som Pilatus.

Idag uppträder och behandlas Schmitt som en katolsk författare både i sekulära och katolska medier, även om han ibland beskriver sig som en ”problematisk” troende.

– Min andliga upplevelse [i öknen 1989] handlade bara om Gud. Men alla dessa förlängningar har varit en meditation över Kristus som ett slags ”chiffer”, för att låna Pascals uttryck, som en nyckel som är den hemliga koden till allt. Men på en och samma dag kan jag både uppleva tro och avstånd. Filosofen i mig tror inte på ytan, men på djupet berörs han av den troende som organiserar historien och hävdar sin övertygelse. Om jag tvivlar gör jag det i Gud, aldrig utanför Gud, säger Schmitt.

Den som vill möta Schmitts tankar om Gud och religionen kan börja med L’Evangile selon Pilate eller kanske ännu bättre med den korta L’enfant de Noé. I 1940-talets Belgien räddas en judisk pojke undan nazisterna av en katolsk präst, fader Pons, som hjälper pojken att lära sig att bejaka sitt eget judiska arv genom att inrätta en synagoga i kryptan under sin kyrka. Man kan också ta del av intressanta intervjuer med författaren både på hans egen hemsida www.eric-emmanuel-schmitt.com och på hemsidan för tv-kanalen KTO www.ktotv.com.

Eric-Emmanuel Schmitt är inte bara intressant som författare utan också som symptom på vart Frankrikes kultur är på väg. För många var det slutet på en guldålder då François Mauriac avled 1970, slutet på en epok då religion och litteratur kunde mötas på hög nivå hos franska författare som Mauriac, Charles Péguy, Paul Claudel och Georges Bernanos. Bland denna generations barnbarn är Schmitt ett intressant exempel på att kristet präglade författare på nytt kan inta en viktig plats i fransk och internationell kultur, men denna gång i en förändrad värld och med nya förtecken. Viktiga utgångspunkter för Schmitt är en förankring i mystik och gudsupplevelse samt ett respektfullt möte med andra religioner.