Fransk bibelforskning i Sverige

I två doktorsavhandlingar i ämnet franska, framlagda med ett i akademiska sammanhang kort tidsintervall de senaste åren vid Stockholms universitet, står den franska bibeln i centrum för intresset, ett förhållande som måste betraktas som ett märkligt sammanträffande. Redan i detta gemensamma intressecentrum upphör dock ytligt sett likheterna, eftersom utgångspunkterna och infallsvinklarna är fundamentalt olika.

Den först framlagda (21 november 2003) avhandlingen, med titeln La Bible traduite en français contemporain, är skriven av Elisabeth Bladh och behandlar komparativt ett antal av de bibelöversättningar som idag exi-sterar parallellt i Frankrike. Den franska situationen på detta område är alltså helt olik den svenska i det att ingen bibelöversättning i Frankrike tillerkänts officiell status och därför att översättningarna har olika karaktär beroende på konfession, på de tilltänkta läsarnas språkliga utbildningsnivå och på den användning som bibelöversättningen förväntas få (mission, liturgi, personlig läsning, vetenskapligt studium osv.). De frans-ka bibelöversättningarna är följaktligen sins-emellan mycket olika eftersom de är utförda på så sätt att de i så stor utsträckning som möjligt skall nå sin specifika publik och motsvara dennas förutsättningar och förväntningar. Det säger sig självt att detta i anpassningssyfte medför en mer eller mindre långt driven förändring av originaltexten.

Elisabeth Bladhs studie omfattar sju av de ca 20 franska bibelöversättningar som idag konkurrerar om utrymmet i Frankrike. De är valda för att ge en så rättvisande bild som möjligt av spännvidden i det totala utbudet. Översättningsanalysen är inte generell utan koncentrerad till översättningen av ett enda – men centralt – språkligt fenomen i Nya testamentets grekiska originaltext, nämligen verbets participform, som ju på ett mycket påtagligt sätt kan sägas karakterisera den klassiska grekiskan. Materialet består av 603 participformer hämtade från utdrag ur de fyra evangelierna. Det som framför allt är intressant i detta sammanhang är, att det kan förväntas råda en stark korrelation mellan närvaron av participformer i de franska översättningarna och målgruppens natur. Det är nämligen så att det moderna franska participet ofta är stilistiskt markerat som ålderdomligt och högtravande och att frekvensen av direktöversatta particip kan förmodas minska ju mer översättningen är avsedd för informellt bruk och ju lägre den presumtiva läsekretsens språkliga kunskapsnivå är. Participkonstruktionernas frekvens i fransk översättning är således en osedvanligt relevant värdemätare när det gäller att upprätta profiler över de olika bibelöversättningarna.

Genom att undersöka hur det grekiska participet i sex olika syntaktiska funktioner återges i fransk översättning visar Elisabeth Bladh övertygande hur väl översättningarnas trogenhet mot originaltexten återspeglar deras extralingvistiska syften: I den ena änden befinner sig den katolska vetenskapligt och litterärt starkt präglade La Bible de Jérusalem (1998), med en långt driven direktöversättning av grekiska particip. En hög grad av litteralitet utmärker också La Traduction Œcuménique de la Bible (1988), medan det motsatta gäller för La Bible en français courant (1996), som uppvisar den lägsta frekvensen av direktöversatta particip. La Bible, Nouvelle traduction (2001) är dock generellt sett den från originaltexten mest avvikande översättningen, eftersom många grekiska particip helt enkelt lämnats oöversatta i den.

Elisabeth Bladhs avhandling är ett exempel på översättningsforskning när den är som bäst. Studien är teoretiskt väl förankrad i den moderna översättningsvetenskapen och genomförd på ett sätt som vittnar om analytisk skärpa, högt utvecklad metodologisk medvetenhet och god förtrogenhet med aktuell fransk bibelforskning.

Den andra franska ”bibelavhandlingen”, författad av Mickaëlle Cedergren och framlagd den 3 juni 2005, har svensk anknytning och, till skillnad från den första, litteraturvetenskaplig snarare än språkvetenskaplig inriktning. Den har titeln L’Écriture biblique de Strindberg och behandlar hur August Strindberg i sitt självbiografiska skrivande på frans-ka under andra hälften av 1890-talet i en utsträckning som aldrig tidigare i sitt författarskap tog sin tillflykt till biblisk citering för att ge starkast möjliga litterära uttryck åt den djupa själsliga kris som han genomgick vid denna tid, och i vilken en nästan oemotståndlig dragning till katolicismen utgjorde ett av de klarast framträdande inslagen.

De självbiografiska texter som ligger till grund för Mickaëlle Cedergrens studium av den strindbergska bibelciteringen är Inferno (skriven helt på franska 1897) och Jakob brottas (som Cedergren till skillnad från andra forskare föredrar att inte betrakta som en integrerad del av Légendes), vars första del är skriven på franska och andra på svenska (1898). Skälen till varför Strindberg plötsligt övergick till att skriva på svenska – för att sedan aldrig mera återkomma till franskan som litterärt uttrycksmedel – är omdiskuterade. Förmodligen finns de att söka i det faktum att hans ”erövra-Paris-projekt” slutgiltigt hade misslyckats men också i den känsla av stilistisk begränsning som den franska språkdräkten med nödvändighet måste ha påtvingat honom.

Mickaëlle Cedergren visar med hjälp av en djupgående komparativ, diskursiv och intra-/intertextuell analys hur Strindberg genom att på olika sätt manipulera de frans-ka bibelcitaten skickligt omformar dem i enlighet med de egna litterära och argumentativa syftena och i samklang med kontexten. Han får dem därigenom att så till den grad smälta in i texten att de nästan förlorar sin karaktär av citering. De blir diskursivt polyfona på ett sätt som gör att gränsen mellan självbiografisk och biblisk berättare blir oklar eller till och med helt utsuddad.

Författaren visar också hur Strindbergs bibelcitering är kopplad till influenser från Swedenborg, vars verk han hade börjat fördjupa sig i 1896, och också till påverkan från den samtida franska litteraturen, framför allt representerad av den av Strindberg beundrade Émile Zola, men också av katolska författare som Chateaubriand och Huysmans.

En inte obetydlig del av Cedergrens analysarbete ägnas åt identifieringen av de frans-ka bibliska texter som utgjorde källor för Strindbergs citeringar. Det är ett välkänt faktum att Strindberg i sin ägo hade ett stort – och med tiden allt större – antal biblar, varav flera på franska. Författaren lyckas i en inträngande fransk bibelhistorik visa att Strindberg när han skrev Inferno med stor sannolikhet använde sig av den franska översättning av La Sainte Bible som 1707 utgavs av David Martin (1639–1721) (bearbetad av Pierre Roques 1736) och som kom i nyutgåva så sent som 1866. Strindberg kan också ha tytt sig till en version av den översättning som hade utförts av Jean-Frédéric Ostervald (1663–1747), vilken i en komplett version första gången hade utgetts 1744 och som Strindberg hade ett privat exemplar av i en utgåva från 1866. När det däremot gäller Jakob brottas var källan en Ostervald-bibel från 1890, vilket framgår av de understrykningar som Strindberg gjorde i det privata exemplar som idag finns att beskåda i Blå Tornet.

I likhet med Elisabeth Bladhs representerar Mickaëlle Cedergrens avhandling en betydande forskningsinsats, och i likhet med denna förenar den teoretisk insikt och analytisk skärpa med filologisk grundlighet och lärdom. Med alla sina olikheter med avseende på ämnesinnehåll framstår således de båda avhandlingarna likafullt som nära besläktade, ett släktskap som ytterst har att göra med en viss uppfattning om och ett visst förhållningssätt till humanistisk forskning i allmänhet.