Sven Fagerberg

Författaren Sven Fagerberg har avlidit efter lång tids sjukdom, 87 år gammal. Han började som många tekniskt-matematiskt begåvade pojkar i Sverige med att avlägga en fin studentexamen, för hans del i Tegnérstaden Växjö. Han har i memoarboken Ljuset är vår farkost bara gott att säga om sina lärare; många var lärda män och påverkade hans livsval. Så kom han till Stockholm, genomgick KTH och anställdes av Electrolux. Han sysslade engagerat med att utveckla dess produkter men följde samtidigt med i skönlitteraturen.

Trots hans framgångar för företaget ute i världen tog inte arbetet hela hans skaparkraft i anspråk, och på 1960-talet övergick han till att författa. Bland annat i Dagens Nyheter blev han en uppskattad krönikör.

Från den lovprisade debuten med Höknatt, en roman präglad av James Joyces modernism, skulle han i ett tjugotal romaner och essäböcker, liksom i artiklar och inlägg variera personlighets- och frihetstemat. I verk som Dialog i det fria, Det mänskliga uppdraget och De blindas rike granskas både socialister och kapitalister med den personliga frigörelsen som måttstock. Enligt Harry Schein var Fagerberg den svenske författare som bäst insett vilken kraft företagandet har. I Det vitmålade hjärtat varnas läsarna via en rafflande mordhistoria i företagsmiljö för hur maktsträvare parasiterar på andras skaparkraft.

Fint blandar Fagerberg myt och samtid i en roman som Revolt inifrån, där de vardagligaste av förtryckare företräds av industrimannen Rasmus Rud, ett råskinn till monopolist som styr sin företagsgrupp utan blick för medarbetares skaparkraft, varför de genuina talangerna hämmas. ”Viljans riktning är det intressanta” låter oss Fagerberg samtidigt förstå. Att träna beslutskraft och omdöme är långt svårare än att bara följa branschens villkor. Som vittnen från en mytisk parallellvärld låter Fagerberg i Revolt inifrån fornpersiska poeter och vise uppträda med krav på den egna viljans förädling, detta i krass motsats till den maktlystna ”elit” som bland annat i form av 1000-talets mördarsekt ”assasiner” styr över andras liv och död.

För Fagerberg bildar friheten inte bara ett ”tomrum”. Den ger oss unik möjlighet att välja och kombinera inflytanden, förutom att vi likt segelflygaren måste ta med vindar och luftmotstånd i kalkylen. Ofta handlar det om att med viljans hjälp tygla ett impulsivt, expansivt jag. Men också om att på ett inre plan kombinera värdiga förebilder. Ofta tycker man sig i verken möta en handlingsivrig Gustav II Adolf inför en eftertänksam Oxenstierna. Vad romangestalterna belyser, möter mer avkodat och fattbart i utsökta, avväpnande essä- och tankeböcker. Till de bästa av dem hör Bronshästarna och I en tättings öga, bägge med bäring på skaparprocessen. Här visas exempelvis Almquist-figuren Tintomara i det ödesdigra valet, och görs en fin Shakespeare-analys. Den sist utgivna boken Pelagius speglar Fagerbergs erfarenhet av långvården. Där drivs en svensk äldrevårdspaviljong av nunnor, och där tar oppositionsmannen Pelagius ställning gentemot Augustinus syn på viljans frihet.

Sven Fagerberg har kallats modernist, men mitt i all hans lidelse för radikala idéer och former möter tidlösa frågor, då figurerna efter sina förutsättningar besvarar fantasins tilltal. Fagerbergs verk frigör läsaren, som med hans ögon ser sin talang som en gåva att utveckla. I Kostymbalen visas i djuppsykologins termer hur nytänkande i ett samtida företag kan uttryckas. När chefen Hartman visar sig oförmögen att styra impulserna, avskedas han. Aktörerna är både personer och stiliserade livsvägar. Över spelet svävar musiken och andan i en glad opera – Mozarts Trollflöjten med dess tro att de träget arbetande och fantasifulla belönas. Kostymbalens intrig fullföljs i boken Svärdfäktarna, som med sin saga från det gamla Japan och på hög litterär nivå visar hur inre kraftsamling och självkontroll kan leda till mognad.

En djupdykning i en samtida miljö företar Fagerberg i Los Angeles där han med dottern Gunillas hjälp skildrar en av den postmoderna företagsboomens grobäddar, en urban miljö där människor mer vill se andra växa än styra och utnyttja dem. Mot ett skapande USA ställs här ett byråkratiskt och hämmande Sverige, kallat Yamanien. Boken fick beröm men utlöste också några riktigt fräcka recensioner.

Ofta får hos Sven Fagerberg kvinnor, aktivt eller indirekt, avslöja hur en livsstil för-stelnar. I boken om Maud Gonne – skalden Yeats musa – möter vi ”en oberoende kvinnas kollision med en manlighet av en ålderstigen och patriarkalisk modell”. Maud Gonne är inte undergiven. Nej, det är tvärtom hennes närvaro som aktivt frigör och berikar Yeats. En kvinnlighet som påverkar står också den unga Kim Rönning i Det vitmålade hjärtat för. Hon är en ekonom som ombetts utreda företagets framtid, och hon avslöjar snart med sin vakna blick varför det stagnerat. Trots sin egen snävhet gillar och berömmer hennes chef detta. Med sådana gestalter tillförde Fagerberg uppenbart också tidens debatt nytt stoff. Han nöjer sig inte med att tro på könens ”särart” utan vill låta deras roller växa och differentieras. Han pekar bland annat på vikten av att unga kvinnor för att nå självkänsla har god kontakt med sina pappor. Varför, suckar Fagerberg, har historiska samhällen haft så svårt att finna arbetsformer där män och kvinnor kan samverka? Isolering och reträtt är det vanliga. Hos Fagerberg förs dock kvinnorna in i avgörande positioner, innan detta började ske i det verkliga arbetslivet.

En del såg Sven Fagerberg som elitist, men hans bud om frihet berör alla. Förgäves söker man hos honom spår av den nihilism, desperat eller fashionabel, som präglat flera litterära 40-talister. Fagerbergs personer vittnar mer om den inspiration, som kan likna en nåd, och som ej vinns genom passivitet: ”… vi måste samla erfarenheter med obändig lust och envishet. Vi måste försöka, experimentera gång på gång. Vi måste ha förtröstan och tillit – och mod att lyssna, handla när ingivelsen kommer.”

Sven Fagerberg var som ingenjör och företagarson positiv till teknik och fri marknad, men han var inte teknokrat. Han var humanist med blick för existensfrågor, men inte lärokristen, lånade fritt ur läror och mytologier. Han välkomnar krav på etisk självkontroll och bejakar de tabun som i ett livskraftigt samhälle bör omgärda avunden, samtidigt som han varnar för den idéförgiftade aggressivitetens, den kollektiva avundens gissel.

Fagerberg är socialt mer svårbestämd. Han skildrar, likt Olle Hedberg och Sigfrid Siwertz, en då verksam medelklass men vill inte ge den privilegier. En elit värdesätter han konsekvent efter dess förmåga att ständigt tänka nytt. Han avskydde maktlystnad och svek, lättja och avund, som han ansåg upplösa ett samhälle. I en politiker som Olof Palme urskilde han det ofruktbara, maktsträvande draget personifierat. Mot LO:s löntagarfonder drog Fagerberg blankt, bland annat i De blindas rike. En gestalt där – en ung (s)-kvinna – sörjer ärligt att statspartiet råkat i en ideologisk återvändsgränd.

Som motvikt hävdar Fagerberg en fri, kosmopolitisk livsstil, förenad med ”rötter”. Som Olof Lagercrantz skrev: ”Sven Fagerberg hör till stora världen och genom honom får vi del av den.” Fagerberg vill låta de bästa traditionerna mötas, de förädlade impulserna styra. Som världsmedborgare vill han se enande band mellan klassiska etiska och religiösa läror – Japans zen, Persiens sufi, grekisk och keltisk gudamytologi, samt givetvis kristendomen. Han var – fast osentimentalt – öppen för arvet från Jerusalem, Rom och Aten, inte minst insåg han de förebilder som den stora konsten kan ge: ”Att leva sig in i de gestalter fantasin skapar kan vara ett sätt att få kunskap om sig själv, om nya möjligheter hos det mänskliga”, heter det.

Att delta i skapande är att söka sanning. Här märks Fagerbergs idealistiska sida, hans kontakt med personlighetsmysteriet, också i Schillers liksom i till exempel Geijers form. *Kritikern Stig Ahlgren skrev: ”Egentligen fortsätter denna subtila uttolkare av Joyce, Jung, Fromm och zenbuddhismen en klassisk linje i svensk livsfromhet, från Almqvists törnroseri över Ellen Keys ’samhällsmoderlighet’ till Nathan Söderbloms praktiska religiositet.”

Flera av Fagerbergs satser har aforismens fulländning och varaktighet. Mycket av det han förutsade har slagit in, inte minst kulturella och psykologiska synsätt på företagandet. Att han tog strid i frihetsfrågorna, och avgav vissa spådomar, väckte agg. En del tog tyvärr hans öppenhet för andra länder och hemmastaddhet i skilda idékretsar som snobberi. Han tog ibland illa vid sig. Att Fagerbergs verk ändå kunde ha mötts med större förståelse, och översatts till andra språk, kunde man önska.

Kanske är det dock inte för sent. I dagens idéklimat kan stunden rentav ha kommit för vad Fagerbergs sagt om personlig frihet och mognad. Inte minst våra ungdomar borde nu lockas av hans insatser.

Stats- och litteraturvetare, Ph.D., utgav 1999 boken Sven Fagerberg som romanförfattare och polemiker.

* I den tryckta utgåvan står det att Stig Ahlgren var katolik, vilket inte är riktigt. Signum beklagar den felaktiga uppgiften.