Babyloniskt skapelseepos

När man på 1800-talets senare hälft började att dechiffrera de kilskriftstexter som hade blivit funna i Mesopotamien, dök ett skapelseepos upp i dagens ljus. Efter inledningsorden kom det att kallas Enuma elish, ”Den gången därovan”. Olika religioner har olika skapelseberättelser, men det intressanta med denna var att den kunde jämföras med de gammaltestamentliga i Första Moseboken. Man fann genast likheter, och eftersom den babyloniska texten rimligen borde vara den äldre, så var sensationen inte långt borta. Bibeln har plagierat en förlaga från Babylon! Striden blev kallad Babel-Bibel och fördes med särskild intensitet i det wilhelminska Tyskland, där bibelkritiken ingick allians med liberalteologin.

Närmare studier har påvisat både likheter men ännu mera olikheter. Bortsett från detta, så är Enuma elish värt ett studium för sin egen skull. De sju lertavlorna återger en text som kom till någon gång mellan 1700 och 1100 f.Kr. i Mesopotamien, landet mellan Eufrat och Tigris där nu död och förödelse härskar i stället för skapelsens konstruktiva krafter. Texten är avfattad på akkadiska, ett semitiskt språk som dog ut strax före vår tideräknings början. Till grammatisk struktur och ordförråd har det en viss likhet med hebreiskan.

Denna text har nu än en gång blivit översatt till svenska (förra gången det hände var 1952). Översättningen är gjord av den unge filologen och religionsvetaren Ola Wikander, som bara för några år sedan gav ut Kanaaneiska myter och legender i översättning. Det är en imponerande prestation, och recensenten, som måste bekänna att han endast med stor möda kan ta sig igenom en (enkel) akkadisk text, är fylld av beundran.

En poetisk njutning kan denna skapelseberättelse dock inte kallas. Stilen är repetitiv och ganska enformig. Det fullkomligt vimlar av namn på gudar och gudinnor, och den polyteistiska miljön bildar den skarpaste motsättningen till den bibliska motsvarigheten. Den sjunde tavlan räknar upp Marduks femtio namn. Marduk är den babyloniske huvudguden (men inte den äldste guden) och eposet kan – som Wikander framhåller i sin utmärkta inledning – i hög grad läsas som en återspegling av den process genom vilken just Marduk kom att bli den högste guden. Liksom den gammaltestamentlige Herren har han klara drag av stormgud. Hela eposet är präglat av babylonisk nationalism.

En vanlig läsare stannar kanske helst inför skildringen av människans skapelse i den femte tavlan. Märkligt nog är det inte Marduk själv som skapar människan, utan hans far, visdomsguden Ea. Människorna skapas för att avlasta gudarna arbete och inte för att fungera som Guds avbild på jorden (som i bibeln).

Enuma elish kan inte ens i denna välgjorda översättning jämföras med den klara och logiska strukturen i bibelns första kapitel, den impressionistiska bilden av människans skapelse i dess andra kapitel eller den poetiska lyftningen i Völuspa i Eddan – för att bara ta tre exempel. Men den är väl värd att lära känna och översättaren skall ha en särskild eloge för att han noga har markerat alla de ställen där översättningen är osäker (i regel för att texten är skadad men också för att vår kunskap om akkadiskan är så begränsad). Antiken stretar ofta mot när vi vill stifta dess bekantskap, och det är väl att det finns forskare som tar upp kampen.