Under vilken lag lyder en människa? Nationalitet, hemvist och tro som grund för tillhörighet

Enligt den moderna västerländska modellen härrör lagen från staten och är bunden till statens territorium eller en territoriell enhet inom staten. Vad många inte känner till är att rättssystemet, inom den privata sfären där även familjelivet ingår, lämnar ett visst utrymme för tillämpning av främmande staters lagar, antingen vad gäller utländska medborgare eller personer med varaktig bosättning, s.k. hemvist, i utlandet. På motsvarande sätt kan en stat fortsätta att utöva jurisdiktion i förhållande till sina egna medborgare utomlands eller utländska medborgare med hemvist i staten. En territoriell anknytning, grundad på personens medborgarskap, hemvist eller (i vissa sällsynta fall) vistelse i en viss stat styr således över såväl de tillämpliga reglerna som jurisdiktionen. Enligt en annan modell, som tillämpas bland annat i Mellanöstern och Indien, bestäms de tillämpliga reglerna på grundval av en persons trostillhörighet. Olika regelverk gäller för muslimer, judar, kristna, hinduer, osv. Reglerna är inspirerade av eller anpassade till den aktuella tron. De anses följa med individen vart i världen han eller hon än tar vägen. Om individen flyttar, kvarstår jurisdiktionen att vidta rättsliga åtgärder i det ursprungliga hemlandet.

Territoriella och trosbaserade familjerättssystem

Kompetens- och värdekonflikter mellan systemen är ofrånkomliga. De har fått en ny aktualitet i vår egen tid som kännetecknas av en global migration, annan omfattande rörlighet över landgränserna och möjligheter att virtuellt, genom de nya kommunikationsmedlen, ”leva” i en annan värld än där man varaktigt bor. När Norge sålunda för något år sedan omhändertog med tvång, det vill säga utan de vårdnadshavande föräldrarnas samtycke, barnen till ett i Norge boende forskarpar på grund av allvarliga brister i uppväxtförhållandena och placerade barnen i ett norskt familjehem, utbröt ramaskri i den indiska pressen: ”Hands off Norway of Hindu children!” Efter diplomatiska ingripanden på mycket hög nivå kunde den uppkomna krisen mellan Norge och Indien lösas, och barnen placerades i stället hos en nära släkting. På samma sätt gick det (årsskiftet 2013/14) när ett i Sverige stationerat malaysiskt diplomatpars barn placerades i familjehem av svenska myndigheter, på grund av barnaga m.m. Efter ett besök i Sverige av den malaysiska ställföreträdande utrikeministern överflyttades barnen omgående till släktens vård i Malaysia och möttes av landets premiärminister vid ankomsten dit. Föräldrarna (som inte hade diplomatisk immunitet) dömdes till fängelsestraff i Sverige. I båda fallen kolliderade den nordiska synen på samhällets ansvar att skydda alla barn bosatta i landet från vanvård med det andra landets trosbaserade tolkning av barnens bästa och dess anspråk att få bestämma.

Sverige tillhör de stater som har ett enhetligt rättssystem där samma regler gäller för alla, utan territoriella skillnader eller olikheter baserade på en persons tro eller etnicitet. Undantag kan göras, som jag nyss nämnde, inom den privata sfären när det finns en stark juridisk, territoriellt bestämd anknytning till en annan stat.

Borde vårt lands system göras mer flexibelt, så att en grupptillhörighet ska kunna tillmätas betydelse när individen själv så önskar? Jag kommer att närma mig frågeställningen med hjälp av exempel och tillbakablickar i det förgångna. Som jurist intar jag ett rättsligt perspektiv. Min framställning är begränsad till familjerättsliga frågor som tillhör privaträttens kärnområden men som även har tydliga offentligrättsliga kopplingar.

Idén om rättsordningarnas likvärdighet

Värdekonflikter har alltid förekommit i mötena mellan olika kulturer, religioner och traditioner, och de har lösts av rättssystemen på olika sätt såväl internt som i internationellt samarbete. Den än i dag på den europeiska kontinenten (och i Norden) dominerande modellen går ut på att lokalisera varje (land)gränsöverskridande rättsförhållande till det starkast anknutna rättssystemet, enligt en modell, som utvecklades av den s.k. historiska skolans kanske främste företrädare Friedrich Carl von Savigny i mitten av 1800-talet, avsedd för umgänget mellan civiliserade till kristendomen anslutna nationer. Modellen kom senare att tillämpas i förhållande till alla länder utan hänsyn till rådande trosuppfattningar, kultur eller traditioner. De berörda rättssystemen ska betraktas som likvärdiga och utbytbara, fram till en gräns kallad ordre public, det vill säga skyddet för de grunder i den egna rättsordningen som inte får rubbas. Endast en uppenbar konflikt med de egna värderingarna, med hänsyn tagen till utgången i det enskilda fallet, ger rätt att vägra använda den eljest tillämpliga utländska lagen.

Nationaliteten som grundstenen i internationellt samarbete

Sverige anslöt sig redan mot slutet av 1800-talet till ett internationellt konventionssamarbete, som tog sin utgångspunkt i nationaliteten som individens starkaste anknytning. Det var lagen i varje persons medborgarland som skulle styra. Anammandet av nationalitetsprincipen återspeglade den tidens starka nationalromantiska strömningar och den då populära tron på varje nations särart. En person förväntades känna störst samhörighet med sitt nationella hemland. För ett utvandringsland som Sverige (fram till 1930-talet) medförde nationalitetsprincipen även den praktiska fördelen att den utvandrade befolkningens personrättsliga förhållanden här kunde bedömas enligt svensk lag så länge som det svenska medborgarskapet fanns kvar.

Nationalitetsprincipen var dock inte utan avigsidor. Principen innebär i sig olika behandling av människor utifrån medborgarskap. På utländska medborgare skulle utländsk lag tillämpas, vilket svenska domstolar upplevde som en komplicerad uppgift. Principen fungerar inte när en person är statslös och den saknar tydlighet när en person har fler än ett medborgarskap. Vilket av medborgarskapen ska ges företräde? Dess användning är svår att motivera i situationer där en person har flytt från sitt medborgarland eller har tvångsnationaliserats mot sin vilja. Banden till det nationella hemlandet kan vidare försvagas under en lång vistelse i utlandet. Jag ska exemplifiera några av dessa brister i det följande.

Nationalitetsprincipens avigsidor gör sig påminda

Den svenska familjerätten genomgick en radikal modernisering i början av 1900-talet, i nära samarbete med de övriga nordiska länderna; det övriga Europa hann i kapp först flera decennier senare. Tillämpningen av betydligt mer otidsenliga regler på utländska medborgare bosatta i Sverige började kritiseras som orättvis i Sverige. Man uppmärksammade särskilt svenskfödda kvinnors ömmande situation, när dessa genom giftermål med en utlänning förvärvat makens medborgarskap och då förlorat det egna och därmed, på grund av de konservativa reglerna i makens hemland, var förhindrade att ansöka om skilsmässa eller vid bodelningen fick betydligt mindre än enligt den svenska modellen om likadelning av giftorättsgods. För att råda bot på bristerna såg Sverige sig tvunget att successivt, från 1930-talet framåt, uppsäga av landet tidigare ratificerade konventioner vilka byggde på nationalitetsprincipen.

Hemvistprincipen vinner terräng

Under krigsåren tog Sverige emot ett stort antal s.k. baltflyktingar som tvångsnationaliserats till sovjetmedborgare. Svenska domstolar ville inte lösa deras familjerättskonflikter i enlighet med sovjetryska regler, vilket följde av nationalitetsprincipen. En utväg ur dilemmat blev, mot slutet av 1940-talet, en tillämpning av svensk lag, som lagen i den stat där hemvistet fanns. Dessa domar öppnade för en övergång i svensk rätt till hemvistprincipen, som redan tillämpades i förhållande till de övriga nordiska ländernas medborgare i enlighet med nordiska överenskommelser. Hemvistprincipen har sedermera anammats även av Europeiska unionen som den mest integrationsvänliga lösningen. Det är ett viktigt ställningstagande, eftersom EU:s medlemsstater har överlåtit lagstiftningskompetensen till EU:s organ rörande bland annat familjeförhållanden med internationell anknytning.

Hemvistprincipen är givetvis attraktiv för en stat med en stor global invandring, såsom Sverige numera. Så fort hemvist anses ha blivit etablerat här gäller svensk lag. Hemvistet definieras i den svenska internationella familjerätten som den stat där personen är bosatt, om bosättningen där, med hänsyn till vistelsens varaktighet och omständigheterna i övrigt, kan anses stadigvarande. Kraven för förvärvet av hemvist i Sverige har i rättstillämpningen, i familjerättsliga sammanhang, ställts relativt lågt. I förarbetena till svensk lagstiftning från 1970-talet och framåt tas det mer eller mindre för givet att varje nyinflyttad invånare anpassar sitt leverne till svensk lag och även önskar att svensk lag ska gälla. Stora kulturella och rättsliga skillnader kan dock stå i vägen. Det har därför inte betraktats som självklart att svenska medborgare som flyttar utomlands vill underkasta sig hemviststatens lag.

Flexibilitet genom partsautonomi

En flexibilitet skapas genom att låta de berörda personerna själva bestämma om hemviststatens eller medborgarskapsstatens lagar ska gälla. Enligt det juridiska språkbruket handlar det om s.k. partsautonomi rörande tillämplig rättsordning. Sådan självbestämmanderätt är i regel begränsad till ekonomiska frågor med internationell anknytning. Inom den familjerättsliga sfären är det i första hand fråga om underhållsskyldighet mellan makar, äktenskaplig egendomsordning och frågor om arv och testamenten. Makar kan sålunda genom ett avtal om den tillämpliga rättsordningen för försörjningsbördan eller för egendomsordningen i äktenskapet sätta hemvistprincipen åt sidan som numera annars styr över dessa frågor.

Det har förhållit sig annorlunda med rätten till arv och testamente, som i Sverige har fortsatt att styras av nationalitetsprincipen utan någon lagvalsmöjlighet. Lagen i den stat där den avlidne var medborgare vid sin död gällde fram till den 17 augusti 2015 då EU:s arvsförordning började tillämpas. Om dödsfallet inträffar den 17 augusti 2015 – eller senare – är arvet enligt arvsförordningens bestämmelser att bedöma enligt lagen i den avlidnes hemviststat, om inte den avlidne i sitt testamente har gjort bruk av partsautonomin och förordnat att medborgarlandets lag ska gälla. Om sålunda en svensk, i Spanien bosatt pensionär avled den 16 augusti 2015 ska bouppteckningen ske i Sverige, omfatta all den avlidnes kvarlåtenskap oavsett art och läge, och arvet – liksom det eventuella testamentet – bedömas enligt svensk lag. Om dödsfallet i stället inträffade den 17 augusti 2015 gäller spansk lag, som lagen i hemviststaten, om inte pensionären i sitt testamente har föreskrivit att svensk lag som lagen i medborgarlandet ska gälla. Boutredning ska vidare skötas från Spanien. På motsvarande sätt gäller lagen i Thailand efter en i Sverige bosatt thailändsk medborgare som dog före den 17 augusti. Men om dödsfallet inträffade den 17 augusti 2015 – eller senare – bedöms arvet i stället enligt svensk lag som lagen i hemviststaten. För att thailändsk lag ska gälla ska den avlidne i sitt testamente ha förordnat om det.

Gemensamt är, vare sig det handlat om nationalitetsprincipen eller hemvistprincipen, att de tillämpliga reglerna hämtas från en nationsstats rättssystem. Trosbaserade normer som i många religioner styr över familjelivet och alla dithörande även juridiskt relevanta frågor, såsom äktenskaps ingående, makars rättigheter och skyldigheter i förhållande till varandra, äktenskaps upplösning samt föräldrars rättigheter och skyldigheter i förhållande till sin avkomma, kan i Sverige och västvärlden i övrigt tillmätas betydelse endast under förutsättning att sådana normer utgör en del av ett tillämpligt utländskt rättssystem. Finns det då inget utrymme att ta hänsyn till en persons religiösa tro?

Utrymme för tron?

TV-programmet Uppdrag Granskning sände våren 2012 ett reportage om s.k. äktenskapsrådgivning vid svenska moskéer. Två heltäckta och beslöjade kvinnor – i verkligheten journalister utrustade med dold kamera och bandspelare – besökte tio olika moskéer i Sverige, i syfte att finna bot i den ena kvinnans äktenskap där hon påstods regelbundet bli misshandlad av maken och tvingad till sexuellt umgänge med honom. Till råga på allt hade maken tagit en annan hustru. Endast två av de tio imamerna uppmanade kvinnan att anmäla makens misshandel till polisen. De övriga åtta uppmuntrade henne att försöka lösa problemen i samråd med maken, genom att tydligt visa sin kärlek till honom. Nio av de tio imamerna betonade att polygamin är förenlig med islam, men endast under vissa av islam föreskrivna villkor.

Programmet blev mycket omdebatterat i Sverige. Svensk lag tillåter inte polygami, och misshandel och våldtäkt inom äktenskap är kriminaliserade. Vad som upprörde många av kritikerna alldeles särskilt var att flera av de aktuella moskéerna var mottagare av statens ekonomiska stöd för trossamfund, en stödform som förutsätter att det mottagande trossamfundet delar det svenska samhällets grundläggande värderingar, inbegripet lika rättigheter för kvinnor och män. Det muslimska rådet i Sverige och ordföranden för Imamrådet i Sverige tog snabbt avstånd från den kontroversiella rådgivningen och betonade varje troende muslims skyldighet att följa lagarna i vistelselandet. Behovet av särskilda utbildningsinsatser för imamer om det svenska samhället och dess regler lyftes fram, inte bara av kritikerna utan även av muslimska samfund.

Omskärelse av pojkar

Ett annat aktuellt exempel på trons betydelse handlar om omskärelse av pojkar. Det är fråga om en urgammal av religiösa, kulturella eller medicinska skäl motiverad sed eller praxis. Inom judendomen och islam praktiseras seden även av sekulärt sinnade personer, som ett slags markör för en judisk eller en muslimsk identitet.

Omskärelse av pojkar har i tilltagande grad kommit att ifrågasättas i Europa, inte minst av barnläkare och institutioner som värnar om barns rättigheter, som en form av misshandel som kränker barnets kroppsliga integritet och barnets rätt att självt bestämma vilka ingrepp dess kropp får utsättas för, när ingreppen inte är medicinskt påkallade. I ett gemensamt utlåtande av den 30 september 2013 efterlyste sålunda de nordiska barnombudsmännen och barnmedicinska experter en ändring som går ut på att omskärelsen endast får utföras med pojkens samtycke, när denne uppnått vederbörlig ålder och mognad att själv ta ställning till ingreppet. En liknande ståndpunkt antogs samma år av Europarådets parlamentariska församling i en resolution angående barns rätt till fysisk integritet.

Sverige och Finland

Sverige var det första landet i Europa att genom lagstiftning – 2001 års lag om omskärelse av pojkar – försöka finna en acceptabel balans mellan å ena sidan barnets rättigheter och å andra sidan religionsfriheten, vilken enligt en internationellt etablerad tolkning ger föräldrarna rätt att föra över sin tro och livsåskådning till barnen. Balansen skapas genom att i Sverige tillåta av religion eller tradition motiverade omskärelser av pojkar på begäran av pojkens vårdnadshavare, under förutsättning att de dessförinnan av en medicinskt kunnig person informerats om vad ingreppet innebär och att operationen genomförs under betryggande hygieniska förhållanden med smärtlindring och medicinsk kompetens. Särskilt tillstånd att utföra omskärelsen får dock meddelas en för ingreppet kompetent representant för ett trossamfund.

Avvägandena bakom den svenska lagen har visat sig vara hållbara (om än inte invändningsfria) och de har rönt viss positiv uppmärksamhet utomlands, särskilt i Finland. I ett flertal fall har finska domstolar ogillat åtalet för misshandel mot föräldrarna och den person som utförde omskärelsen med motiveringen att ingreppet hade genomförts med pojkens bästa för ögonen i syfte att inlemma barnet i föräldrarnas tro och gemenskap, utan avsikt att fysiskt skada barnet.

Det offentligas respons – i Sverige och utomlands

Den offentliga sektorn i Sverige, rättssystemet inkluderat, har överlag varit oförberedd för uppkomsten och räckvidden av trosbaserad mångkulturalism inom den privata sfären och familjesfären. Sveriges drygt hundra år gamla sekulära förhållningssätt i förhållande till individen och familjen medför att rättsliga beslut inte kan grundas på religionens regler. Allt fler människor i diaspora befinner sig emellertid i skärningspunkten mellan statens sekulära regler och den egna trons eller ursprungslandets religiösa regler, och tvingas beakta dem båda, för att undvika negativa konsekvenser, såsom haltande familjerättsförhållanden. Ett äktenskap, till exempel, ”haltar” juridiskt sett, när det betraktas som giltigt och existerande enligt rättssystemet i ett land men inte i ett annat.

Haltande skilsmässor

Ett äktenskap kan exempelvis halta därför att det anses ha blivit upplöst enligt ett normsystem men inte enligt ett annat. Medan ett äktenskap enligt svensk rätt kan lagenligt ingås antingen genom en borgerlig eller (under vissa villkor) religiös vigselceremoni måste äktenskapets upplösning ske vid domstol i Sverige (förutom genom dödsfall). De berörda makarna kan emellertid vara nära bundna till ett trosbaserat system där andra krav gäller, såsom medverkan av en religiös domstol eller en religiös ledare.

För att underlätta för muslimska parter lär tyska domstolar ha gått med på att på makarnas begäran låta domstolens avkunnande av äktenskapsskillnad kompletteras med en i slutförhandlingen närvarande imams religiösa godkännande av domen. På det sättet kan parterna slippa besväret att behöva gå igenom två olika skilsmässoförfaranden, det vill säga ett sekulärt och ett religiöst, för att äktenskapet kan anses ha blivit upplöst både enligt den tyska lagen och enligt de krav som makarnas muslimska tro eller lagen i deras ursprungsland ställer. Jag kan inte se att den svenska processordningen skulle hindra användningen av ett motsvarande förfarande vid svensk domstol. Från svensk rättssynpunkt vore det ju fortfarande den (obligatoriska) svenska skilsmässodomen som upplöser äktenskapet; det övriga förblir rättsligt irrelevant. Som mycket annat i en mångkulturell kontext, har även denna fråga kommit i skymundan hos oss. Läget är mer komplicerat i förhållande till judiska skilsmässor som förutsätter att den äkta mannen uttryckligen ger hustrun en så kallad get, det vill säga tillåtelse att gifta om sig. Brittiska domstolar har i tilltagande mån börjat binda troende judiska makars rätt till skilsmässa vid brittisk domstol till villkoret att mannen uttryckligen utfäster sig att ge hustrun den behövliga tillåtelsen. Sådana villkor är svårförenliga med den svenska rättens position om att var och en av makarna har en ovillkorlig rätt till skilsmässa.

Särskilt om kvinnors mänskliga rättigheter – FN:s och Europarådets konventioner

När det handlar om kvinnors mänskliga rättigheter har den offentliga debatten i Sverige i stor utsträckning negligerat internationella konventioner som Sverige har tillträtt. Förenta nationernas konvention om eliminering av alla former av diskriminering av kvinnor, den s.k. kvinnokonventionen från 1979, är ett viktigt exempel. Den förpliktar staterna att avskaffa alla lagar, traditioner och sedvänjor som hindrar kvinnor från att utöva lika rättigheter eller ha tillgång till samma möjligheter som män, att motverka stereotypa roller och att skapa ändring i socialt och kulturellt beteende. Ett annat exempel är 2011 års Europarådskonvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor (den s.k. Istanbulkonventionen) som bland annat förbjuder att tvångsäktenskap eller könsstympning rättfärdigas med hänvisning till kultur, sedvänja, religion eller tradition. Jag saknar dessa konventioner i den stundtals infekterade svenska debatten. Kvinnors mänskliga rättigheter har en viktig internationell dimension och kan inte reduceras till enbart en nationell, ”förhandlingsbar” angelägenhet. Jag finner det tankeväckande att kvinnokonventionen sällan nämns, i skarp motsättning till den numera i debatten ständigt närvarande barnkonventionen.

Europadomstolens roll

Den europeiska konventionen om de grundläggande fri- och rättigheterna (Europakonventionen, 1950) står för det i praktiken viktigaste skyddet för mänskliga rättigheter inom Europa. Konventionen tolkas på ett auktoritativt sätt av Europadomstolen för mänskliga rättigheter, vars domar har fått ett mycket stort genomslag i Europa och som starkt har bidragit till att konventionen utvecklats till ett levande människorättsinstrument. Domstolen har i tilltagande mån konfronterats med situationer där olika mänskliga rättigheter synes kollidera med varandra, inte sällan i en mångkulturell kontext.

Att genom lagstiftning värna om mänskliga rättigheter, angelägna i synnerhet för kvinnor och barn, är visserligen viktigt men det förblir likväl ett trubbigt instrument. Allmänt och abstrakt formulerade mänskliga rättigheter kan nämligen tolkas på olika sätt, och för diametralt motsatta syften. Många gånger är det inte klart vad som egentligen avses. Utgången i det inledningsvis beskrivna svensk-malaysiska fallet (barnens överflyttning till Malaysia) beskrevs av den malaysiska statsministern som en seger för Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter (1989, barnkonventionen) som möjliggjorde att en besvärlig situation kunde lösas smidigt mellan de inblandade staterna. Alla kanske inte håller med utan anser att Sverige bröt mot sin skyldighet att värna om barnens bästa och att behandla alla barn lika.

Mänskliga rättigheter kan vidare strida mot varandra. Ett enligt min mening särskilt tydligt exempel är omskärelse av pojkar, när religionsfriheten – barnets och dess föräldrars – ställs mot barnets rätt till kroppslig integritet och självbestämmande. Ironiskt nog kan dessutom både förespråkare och motståndare till denna sedvänja anse sig agera utifrån barnets bästa, som är en grundprincip i barnkonventionen. Det är av sådana här skäl som jag (i motsats till den sittande regeringen) är skeptisk till att göra barnkonventionen till en direkt tillämplig lag i Sverige. En risk finns att barnkonventionen som svensk lag kommer att bidra till en ökad förvirring om vad som följer av ”lagen”, något som inte är förenligt med idén om en rättsstat med tydliga, förutsebara regleringar.

Slutord

Jag har i denna artikel gett en juridisk exposé om hur rättssystemet bemöter människans tillhörighet. Den internationella privat- och processrätten spelar en allt viktigare roll, och används numera av Europeiska unionen för att främja den fria rörligheten och integrationen inom Europa. Disciplinens metod går något förenklat ut på att varje förhållande av rättslig relevans ”lokaliseras” under det närmaste rättssystemet, utifrån kriterier som den berörda personens medborgarskap, hemvist eller (i vissa fall) egen preferens. Begränsningen är att det krävs en juridiskt relevant anknytning till mer än ett land. Denna disciplin kan därför inte hantera alla behov i vårt alltmer pluralistiska samhälle. En alternativ metod, som skymtat mellan raderna, är särskild lagstiftning som tar mångkulturella hänsyn, såsom den svenska lagen om omskärelse av pojkar. Sådan lagstiftning förutsätter inte anknytning till ett annat land utan beaktar direkt kulturens, religionens och traditionens betydelse. Idén om att i vårt land (eller Europa) införa något slags etniskt eller religiöst grundat personrättssystem såsom det i Mellanöstern har stött på kraftigt motstånd de få gånger den har väckts. Motståndet är enligt min mening i grunden berättigat eftersom det finns ett starkt värde i att en stats rättssystem i huvudsak gäller för alla inom statens jurisdiktion.

Allt fler rättsvetenskapligt verksamma forskare i Europa efterlyser i stället att varje lands lagstiftning i större grad anpassas till samhällets nya mångfald utöver vad den internationella privat- och processrätten mäktar. Parterna bör ges ökade möjligheter till eget val inom familjerättssfären, förutsatt att inga från samhällets synpunkt tvingande intressen äventyras. Valfrihetens gränser måste därför tydligt framgå av lagen. Lösningen är enligt min mening tilltalande. Dess styrka är att den samtidigt kan såväl inkludera som styra. Utmaningen är att definiera och vinna allmänt gehör för det som inte någonsin kan vara förhandlingsbart utan ska gälla för alla. Även mänskliga rättigheter – och då särskilt kvinnors och barns rättigheter – som en given utgångspunkt lider ju av en brist på tydlighet.

Filosofen Simone Weil lär ha sagt att det är varje människas skyldighet att bli av med sina rötter (för att uppnå det universella), men att det förblir ett brott att rycka upp någon annans rötter. Jag anser att detta borde vara en grundläggande tanke även i vår egen tid i vårt eget samhälle.

Artikeln är en något bearbetad version av ett anförande i Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens årsbok 2015.

Maarit Jänterä-Jareborg är professor i internationell privat- och processrätt vid Uppsala universitet.