Under ytan

Till kyrkomötet i augusti i år hade inkommit 81 motioner. Naturligt nog rörde de flesta Svenska kyrkans inre förhållanden.

Det fanns en motion, skriven av Carl-Henric Gren-holm, tongivande Uppsalareolog, som till synes rör ett internt problem inom svensk lutherdom, men i själva verket avslöjar djupa underströmmar, som påverkar alla kristna och därför är värd en stunds reflektion. Enklast uttryckt: hur förhåller sig ytan till djupet, klä-derna till kroppen?

I sin motion till kyrkomötet (1996:41) vill Gren-holm slå vakt om den hittillsvarande traditionen i Svenska kyrkan att söndagens huvudgudstjänst (med katolskt språkbruk) inte varje gång skall vara en euka-risti utan normalt en ordets gudstjänst.

Den närmaste anledningen till denna motion tycks vara en kontrovers i Uppsala domkyrkoförsamling. Dåvarande domprosten Martin Lind införde för några år sedan söndaglig högmässa med nattvard. Bruket rönte häftigt och organiserat motstånd, anfört av adjunkten Gunilla Lenhammar. Linds efterträdare på posten som domprost har återgått till tidigare praxis.

Martin Lind ville uppenbart anpassa den främsta svenska katedralens gudstjänstliv till ekumeniska mönster och överenskommelser, bland annat inspira-tionen från det ekumeniska klostret Taize, det så kal-lade BEM-dokumentet om dop, nattvard och ämbete (1982) och andra uttryck för 1900-talets liturgiska väckelse, som i Andra vatikankonciliets konstitution om den heliga liturgin har fått ett monument varakti-gare än kopparn. Till stor del är han väl också påverkad av sin skånske landsman, högkyrklighetens lärofader Gunnar Rosendal (d. 1988). Rosendals vision av en kyrklig reform, först framlagd i manifestet ”Kyrklig för-nyelse” så tidigt som 1935 och därefter upprepad i en lång serie skrifter, omfattade en dogmatisk, sakramental, hierarkisk och liturgisk omdaning av det svenska kyrkolivet. För Rosendal hängde dessa fyra element ihop. Man kunde inte välja en bit men negligera de andra. Rosendal ville att Svenska kyrkan skulle kunna ge besked med samma klarhet som den romerska om existensen av änglar, prästvigningens outplånliga prägel och vad synd och bot är.

Man kan konstatera att den liturgiska komponenten i det rosendalska reformprogrammet, som på sin tid skälldes som ritualistiskt, numera har anammats över-allt, inte minst i de läger som är helt främmande för hans tankar om dogmat, sakramenten och ämbetshier-arkin. Det är nu längde sedan ljus och blommor på altaret, praktfulla processioner och många nattvards-tillfällen var ett högkyrkligt särdrag. De övriga tre in-gredienserna i receptet har rönt helt andra öden.

Vad är enkelt och folkligt?

Motståndsrörelsen i Uppsala mot den eukaristiska väckelsen är intressant, därför att den tycks formulera en mot Rosendal diametralt motsatt och konsekvent ståndpunkt. Grenholm lämnar en teologisk motive-ring, som förtjänar att återges utförligt. Han skriver:

”En av de centrala reformatoriska uppfattningarna var att gudstjänsten skall vara enkel och folklig […] I dagens svenska kyrka finns en risk för att denna luth-erska tradition överges vad gäller söndagens huvud-gudstjänst. I flera stift och församlingar söker man in-föra högmässa varje söndag […] Många människor saknar möjlighet att delta i en huvudgudstjänst utan nattvard, där bibelläsningen och förkunnelsen far stå i centrum. Med den ökande frekvensen nattvardsguds-tjänster följer dessutom ett antal liturgiska bruk och sedvänjor som är främmande för luthersk tradition. Nattvarden firas under sådan former som inte svarar mot dess djupa andliga innebörd. Yttre åthävor, svår-begripliga beteenden och liturgiska spetsfundigheter medför att många människor som inte tillhör de invig-da upplever ett stort främlingskap inför de nya former under vilka högmässan firas. Detta är allvarligt i ett läge där kyrkan inom kort etablerar nya relationer med staten. Risken är att gudstjänstformerna ger intryck av att Svenska kyrkan i framtiden önskar finnas till enbart för de särskilt invigda och liturgiskt inskolade.”

Jag vet inte vad Grenholm syftar på när han talar om liturgiska spetsfundigheter: möjligen ting som rökelse, elevation, bugningar och sakramentsskåp och den ge-nerella strävan att i största möjliga mån efterlikna den romersk-katolska riten.

Här finns ett ställningstagande inte bara till det som Luther kallade adiafora, yttre ting som man kan ha eller mista (”bilder, klockor, mässkrud, prydnadsföre-mål, altarljus och dylikt anser jag vara frivilliga ting”, WA 26, 509.9) utan också till djupet, till synen på den kristna trons väsen.

Grenholm skulle sannolikt säga emot Gunnar Ro-sendal även beträffande synen på dogmat, sakramenten och ämbetet, i riktning mot en mera klart ”protestantisk” betoning på ordet som den egentliga kanalen för kommunikation mellan Gud och människan: ”I cen-trum för gudstjänsten bör står bibelläsning och bön, psalmsång och förkunnelse av evangelium.” Detta överensstämmer rätt väl med Luthers uppfattning: ”Guds ord är en helgedom över alla helgedomar, ja den enda som vi kristna känner till och äger” (WA 30 1, 145, 16).

Luther och ordet

Den ena grunden till Luthers höga uppfattning om ordet var den nominalistiska teologi han inhämtat av Gabriel Biel (död 1495). Biel lärde att predikan var viktigare än eukaristin, eftersom hörandet av ordet väcker tron till liv (fides ex auditu). Predikan är därför grunden, och eukaristin kan inte väcka nåden till liv hos syndaren utan endast fa nåden att växa i den syn-dare som redan genom tron har förstått att han är syn-dare och därigenom väckts till sann ånger (Sakraments-kommentaren I. 59 D).

Den andra och oöverträffade inspirationskällan för Luther var naturligtvis arbetet med bibelöversättning-en. Som få andra förstod han hela rikedomen i begrep-pet Guds ord i Gamla testamentet: ”Med sitt ord ver-kar Gud mer än om du och jag samlade allt våld i en enda hög” (WA 10111. 16, 11). Det gudomliga ordet i evangeliet har en verkan som inte kan jämföras med mellanmänsklig kommunikation. Det dömer och upp-rättar. Det är en skapelseakt, en reflex av det första ”Varde!” Det skapar en ny människa av den gamla (säger han i en predikan 1533). Alla andra aspekter av tron förbleknar i jämförelse med denna kommunikation mellan Skaparen och skapelsen. Därför kan Luther dra slutsatsen: ”Örat är den kristna människans or-gan.”

Luthers upptäckter, som revolutionerade hans liv och den religiösa geografin, skall naturligtvis ses mot bakgrund av senmedeltidens kvantifiering av det reli-giösa livet. Det krävdes inte mycket fantasi för att dra parallellerna mellan de gammaltestamentliga profeter-nas verop över den tomma offerkulten i förening med korruption vid Jerusalems tempel och 1500-talets mässfabriker, som var dömda att störta samman under egen tyngd, vare sig Luther hade uppträtt eller ej. Tragedin var att reformarbetet inte kunde ske inom den katolska kyrkan utan att ett otal konfessioner såg da-gens ljus, sedan väl sprickan genom kristenheten uppstått.

Luthers livsöde kom att prägla hans efterföljares världsbild. Kyrkan var för dem den plats där ordet ”var i svang” och skulle förkunnas utan inmangning av mänskliga påfund. Delvis byggde de på en naiv herme-neutik, som de hade gemensam med renässanshuma-nisterna; går man bara tillbaka till källorna, till urtex-ten, då är man tillbaka till Gå och kan betrakta den mellanliggande traditionen som ett utanverk, som adiafora och mestadels som förfallsfenomen i förhållande till den ursprungliga guldåldern. Medeltid blev namnet på mellanrum och mörker.

Vår tid och tecknen

Den liturgiska rörelsen under 1900-talet (som på romersk-katolsk botten utgick från klostret Mont Cesar i Louvain, Belgien) arbetade på ett teologiskt, bibliskt, patristiskt och pastoralt plan och har bringat konfessi-onerna närmare varandra. På katolskt håll kämpade den mot devotionalismen, floran av ”andakter” till det ena eller andra föremålet, som i början av seklet hade trängt ut själva liturgin och kyrkoåret ur medvetandet och gjort dem till specialiteter för klerkerna.

På evangeliskt håll led man av att hörseln överstimu-lerades på bekostnad av de övriga sinnena. Människan är också kropp och måste få uttrycka sig med hela sin varelse. Vårt sekels filosofer har sysslat mycket med språkets förhållande till övriga teckensystem. Man har upptäckt att den rent verbala meddelelsen (som kan fixeras i skrift) är en mycket liten del av den mänskli-ga kommunikationen, som mest bygger på outtalade förutsättningar, tysta referenser, associationer, gester, minspel, tonfall, kroppshållning och diverse sätt att artikulera i skilda talsituationer (man släpper ut mera luft vid tilltal av sällskapsdjur, småbarn och andra kära varelser). Människan är, som Cassirer och många andra kartlagt, en homo symbolicus. Också kroppsspråket har sina dialekter. Denna den yttersta tidens tänkare har gått till angrepp mot den västerländska logocentris-men, viljan att behärska genom ordet och generaliseringen, uppfattade som maktutövning av en grupp (klerkerna eller andra innehavare av formulerings-konsterna) mot de andra. Den nuvarande civilisatio-nen dignar dessutom under döda ord som strilar ur alla kanaler, numera mera som ett ackompanjemang till bilder, rytmer och vibrationer utan anspråk på att för-medla ett rationellt innehåll. Man kan läsa in vilket budskap man vill eller inget alls, om man föredrar det.

Det sekel som snart läggs till handlingarna har på teologins område sysslat intensivt med sakramental teologi. På katolskt område kan nämnas Rahners fun-damentala Was ist ein Sakrament och Schillebeeckx De sakramentale Heilseconomie, som framställer Kristus som ursakramentet, instrumentet för mötet mellan Gud och människan, Ordet som i sig sammanfattar alla betydelserna av det gammaltestamentliga davar, ord, skeende, händelse, platsen för Guds tilltal och människans svar. ”Det som var synligt i Kristus, det har nu övergått till kyrkans sakrament”, sade redan Leo den store (Sermo 74, 42-43); ordet ”sakrament” skall ges en vidare tolkning: det innesluter hela den kristna teckenvärlden, både bibelordet, sakramenten och sak-ramentalierna).

Liturgin är platsen där Kristushändelsen blir närva-rande genom mänskliga ord och handlingar som av Gud har gjorts till bärare av liv och nåd. Liturgin är det känsligaste uttrycket för vad man tror om förhållandet mellan Gud och människa. Liturgin är uppenbarelse.

Genom att uppenbara sig sätter Gud människan i stånd av svara. Ireneus av Lyon talar flera gånger om att Gud vänjer sig vid människan och människan vid Gud, vänjer henne vid att umgås med Gud och vänjer Gud vid att bo bland människorna. Uppenbarelsen har, enligt Andra vatikankonciliet, skett genom ”hand-lingar och ord, intimt förenade med varandra och ömsesidigt förklarande varandra” (Dei Verbum, n. 2). Detta började i och med Kristi verksamhet och förkunnelse. Det fortsätter nu i liturgin. Allt är en inbjudan att delta i Guds inre liv.

Det råder alltid en dialektik, för att inte säga spän-ning, mellan ord och handling. Balansen är ömtålig och alltid i fara att rubbas. För att finna balansen mel-lan ord och sakrament finns det ingen bättre måttstock än Kristus. Genom inkarnationen är han ett ord av kött och blod som trätt fram ur tystnaden, Den Som Är redan innan han klär sig i köttet, handlar och talar, li-der och uppstår. Detta skall förkunnas med ord som vädjar till förståndet. Det skall firas med ord, handling-ar och toner som vädjar till det som är djupare än för-ståndet.

Det vore uppfriskande om den teologiska dagsdebatten kunde lyftas ur det partisanperspektiv där den nu föres. Gud har skapat också ytan. Men ytan är yta på ett djup.

Varför inte undersöka om man eventuellt har andra premisser innan man talar om att man drar andra kon-klusioner? Då kan diskussionen bli lugnare, mer givan-de och ske med bevarad aktning för motståndaren. Grenholms motion kunde bli en utgångspunkt.